I vetenskapens mörkaste vrår
Kultur. I soldränkta rum och vita montrar exponeras en mörk epok i svensk historia under titeln ”(O)mänskligt”. Forum för levande historia – som gjorde ett sådant enastående jobb med Förintelsen i ”Om detta må ni berätta” – presenterar en odyssé över hur rasbiologin format vår världsbild under lång tid. I lokalerna i Gamla stan finns saker som känns betryggande långt borta – som skallmätningsinstrumenten och några tragikomiska anekdoter. Stockholms Dagblad anordnade år 1921 en skönhetstävling med den ledande rasbiologen Herman Lundborg som domare. Man ville få fram en representant för vad man såg som en nordisk rastyp. Till vinnare korades Gustav Åberg, en cykelreparatör från Skövde som fick åka på turné i landet och visa upp sig.
Men Sveriges rasbiologiska historia är inte så fjärran och definitivt inte präglad av pittoreska skönhetstävlingar. I Sverige fanns lagar om tvångssterilisering från 1934 och ända fram till 1975. 63 000 människor steriliserades i vårt land. Ofta var sterilisering ett krav för att man skulle få lämna en så kallad sinnesslöanstalt. 97 procent av dem som steriliserades mot sin vilja var kvinnor. Berättelserna är många och hjärtskärande. Vipeholmsanstalten i Lund ägnas ett särskilt kapitel med sina horribla mänskliga experiment.
Ändå är det bestående intrycket att Forum för levande historia kunde – och borde – vara mer frispråkig och mindre distanserad. Sverige var nämligen störst och bäst i grenen. Statens institut för rasbiologi inrättades 1921 i Uppsala och var världens första i sitt slag. Syftet var att förädla det svenska folket. Carl von Linné grupperade växter och djur. I Uppsala ville forskarna dela in människor på samma sätt efter ras, och definiera en över- och underordning. Som så ofta i historieundervisningen väjer man för kopplingen till oss själva och vår tid. Varför ställer man inte fler frågor om den farliga auktoritetstron och statens rätt att forma individen? Under många år gick ju hela samhället åt samma håll – det fanns nästan inga kritiska röster mot rasbiologin, varken i Sverige eller i resten av Europa. Och det är ju inte särskilt svårt att se paralleller till dagens samhälle: Kropps- och ungdomsfixeringen, den yttersta högerkantens indelning i vi och dom.
Utställningens andra del finns på Etnografiska museet. Som ett gammalt dammigt arkiv är den försänkt i mörker men innehållet känns trots det mer upplyst. Här väjer man inte för svärtan. Det handlar om svenskar utomlands, om insamlandet, kategoriserandet, koloniserandet. I museet finns kvarlevor efter cirka 800 människor. Och det mesta är insamlat runt sekelskiftet av etnografiska och arkeologiska expeditioner. Forskare, militärer och kristna missionärer drevs av ett rasbiologiskt intresse. Och insamlandets både uttalade och outtalade förutsättning var att den västerländske mannen borde rankas högst bland jordens människor.
Här framgår också att vår historia i allra högsta grad är levande: Allt oftare begär ursprungsfolk att återfå sina döda. Senast i slutet av mars lämnade regeringen klartecken till Lunds universitet att lämna tillbaka kvarlevor efter maorier till ett museum på Nya Zeeland.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus