Orkestern vid havets rand
Lungkapaciteten är kanske inte vad den varit men spelglädjen är det inget fel på. Det som en gång var en ung dansorkester är i dag en årgångsorkester med havsutsikt från replokalen.
Bildmaterial
Vejby blås kallar de sig; Börje Löfblad, Börje Bengtsson, Karin Folkesson, Per Löfblad och Ture Börjesson. Lennart Böös som gör orkestern komplett är inte med för tillfället.
Många är nyfikna på vad det är som låter inifrån stugan som annars används av Segelsällskapet. Här skymtar Karin Folkesson.
Flera av musikerna har spelat i andra sammanhang tidigare, Ängelholms musikkår och Våxtorps brass till exempel. Nu repar de tillsammans i en stuga i hamnen.
Ture Börjesson (till vänster) är i dag den enda som återstår av originalmedlemmarna. Börje Löfblad anslöt sig när orkestern nystartade.
På repertoaren står gammalt och nytt och så klart ett antal marscher. En del noter har hängt med ända sedan 1930–talet.
Blåsorkestern har en lite ovanlig sättning, inget valthorn men väl två trumpeter. Här trakterar Börje Löfblad den ena.
Klarinett, i händerna på Börje Bengtsson.
Karin Folkesson ärvde musikintresset från sin far, som en gång var med och startade dansorkestern.
Ture Börjesson var med och startade orkestern 1939. Och med och blåste liv i den igen 1998.
VEJBYSTRAND. I en liten röd stuga i Vejbystrands hamn sitter fyra män och en kvinna och spelar saxofon, trumpet, trombon och klarinett. Tonerna av "Oh when the Saints go marching in" fyller stugan. Genom fönstren skymtar havet.
Musikerna har inte mycket utrymme att röra sig på. Ändå är de färre än de en gång varit.
— De har tyvärr fallit bort, säger Börje Löfblad.
— De är döa och begravda, säger Ture Börjesson.
Den lilla orkestern såg dagens ljus år 1939. Då var det en dansorkester och på repertoaren stod storbandsmusik och brunnsmusik.
— Vi var åtta pojkar som startade den. Här var mycket sommarfester runt Vejbystrand på den tiden, säger Ture Börjesson.
Han är i dag den enda kvar av originalmedlemmarna. Orkestern låg nere i hela fyra årtionden innan den lite oväntat återuppstod år 1998. Då var de fyra kvar av originalmedlemmarna.
— Vi tänkte att vi skulle träffas igen, säger Ture Börjesson.
Allt eftersom har nya musiker ersatt de som försvunnit. Nu träffas de varannan fredag i stugan i hamnen för att öva.
— Det är mest en hobby, vi uppträder inte ute, säger Karin Folkesson.
Hon tillhör de yngsta i gruppen. Hennes far var en av de åtta pojkarna som en gång startade orkestern. Men själv började hon spela blåsinstrument för bara fem år sedan.
— Det som är så roligt med det här gänget är att det är en sådan musikglädje. Vi spelar för att det är roligt, säger hon.
En kvinna på promenad längs stranden stannar till utanför stugan och lyssnar. Det händer att de får besök av nyfikna under sina repetitioner.
— Men de brukar gå snabbt igen, säger Börje Löfblad och skrattar.
Tre av männen har fyllt 80, med mer eller mindre råge, och visst känner de att lungkapaciteten inte riktigt är var den varit.
— Det är nog nyttigt att träna, säger Börje Löfblad.
— Putte Wickman var lika gammal som jag när han spelade, säger Börje Bengtsson.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar