Maken om kampen för ett drägligt liv
Öppet brev till vem som helst som vill läsa.
ÄNGELHOLM. Jag heter Martin och är Annas man.
Anna, som det skrivits lite om i NST tidigare i år. Ett par artiklar om psykvården i Ängelholm.
Du kanske läste dem och kommer ihåg Anna?
Hon som bollades runt mellan stafettläkarna under vintern, men inget hellre ville och behövde än att få en stadigvarande läkarkontakt. En läkare som lyssnar och förstår, som uppriktigt vill hjälpa och har kunnande nog att korrekt fylla i blanketterna som Försäkringskassan vill ha.
Minns du Anna nu?
Ja, jag upprepar hennes namn för det är en människa det handlar om. En bland alla andra människor i samma situation. Människor som inte syns, som skuffas undan i dagens samhälle.
Tydligen är de något vi bör skämmas för. De lämnas åt sig själva, måste kämpa för att någon ska lyssna, kämpa för sin rätt till ersättning, för ett värdigt liv.
Hur är det med Anna nu då, kanske du undrar?
Ja, sen en tid tillbaka har hon en läkare som hon kan lita på att hon får träffa mer än en gång och som ger henne ett professionellt bemötande. Dessutom har hon träffat två andra specialister, varav den ena är Försäkringskassans egen.
Alla dessa ovanstående läkare är rörande ense om att Anna är för sjuk för att kunna arbeta. Men Försäkringskassan håller inte med. De är på god väg att utförsäkra Anna.
Det skulle krossa oss, hela familjen.
Jag älskar Anna, över allt annat, i nöd och lust som det vackert heter.
Ändå är det inte lätt att leva med henne, varken för mig eller vår dotter.
Anna är sjuk i ME, kroniskt trötthetssyndrom.
Hon kan uppmana kraft till någon kort aktivitet per dag, till exempel ett läkarbesök, men sedan är hon helt utslagen. Anna mår tidvis så psykiskt dåligt att hon knappt kan prata, behöver hjälp på traven för att avsluta en enkel mening. Hon orkar ingenting, inte ens samvaron med familjen.
Självklart fungerar hon inte på arbetsmarknaden. Försäkringskassan, regeringen, ja, kanske till och med några av er som läser detta tycker förstås att hon gör det. Det verkar inte spela någon roll hur hon mår. Arbetet är ju i dag den måttstock vi använder för att mäta människovärde.
Utan arbete är du ingenting. Du ska ingenting ha och får inte vara med. Empatin är som bortblåst i dagens Sverige. Cynismen och trångsyntheten är på väg att vinna.
Tack till er som orkade läsa.
Martin.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus