Självmorden har minskat i Ängelholm
De senaste femton åren har Ängelholm stuckit ut vad gäller antalet självmord. Därför startades för några år sedan ett projekt med syfte att lyfta upp frågan. På senare tid har antalet självmord i kommunen blivit färre.
Bildmaterial
Tre av Louize Dunmars vänner har tagit sina liv. Själv har hon sökt hjälp hos psykiatrin i Ängelholm, men inte fått någon ordentlig hjälp.
Louize Dunmar gick tidigare på John Bauer-skolan. Hon tog studenten förra året.
Många säger att det blivit enklare att prata om självmord i Ängelholm.
Ängelholm. När Louize Dunmar gick i åttan på Kungsgårdsskolan tog en kompis i nian sitt liv. Det blev mycket prat om händelsen. Hon tycker att skolan var förstående, hjälpte till med stöttandet. Men ändå hände det igen kort därefter.
Ytterligare två elever tog sina liv.
Några år senare kom en ännu tyngre förlust. Nu valde en av hennes barndomskompisar att avsluta sitt liv.
– Den här gången var det så nära. Det var svårt att förstå. Han var en av de gladaste personerna jag vet och hade aldrig visat upp sådana sidor, säger Louize Dunmar.
Nu gick hon på John Bauer-skolan. På Kungsgårdsskolan hade det varit stökigt, mycket mobbning och tydliga grupperingar. Sedan hon börjat gymnasiet var saker och ting bättre.
– Jag tycker att skolan skötte det hela väldigt professionellt. De hade förståelse för att man stannade hemma. Lärarna uppmuntrade att vi pratade om det.
Allting fortsatte som vanligt. Fram till i mars förra året. Den här gången kom det inte som en lika stor överraskning. Men när ytterligare en av hennes barndomskompisar tog sitt liv blev det för mycket för Louize Dunmar.
Hon sökte sig till psykiatrin.
Hon blev först bollad till barn- och ungdomspsykiatrin. Sedan tillbaka till ungdomspsykiatrin när de förra upptäckte att hon skulle ta studenten bara tre månader senare.
– På vuxenpsykiatrin frågade de om mina alkoholvanor. Jag hade samma vanor som mina kompisar. Jag sa att jag dricker alkohol på helgerna.
Då blev Louize Dunmar hänvisad till en alkoholrehabiliteringsenhet.
– Jag blev förbannad. Det var inte alkoholen som var problemet här. Jag behövde någon att prata med för jag höll på att bli knäpp, säger hon.
Hon resonerade vidare med vuxenpsykiatrin, som lovade att höra av sig. Det gjorde de aldrig.
– Jag vet fler som blivit behandlade på liknande sätt. Om man väl kommer fram så får man en massa mediciner.
Nu har Louize Dunmar gett upp försöken att få hjälp från psykiatrin.
Ett förtydligande kan vara på sin plats. Louize Dunmar har aldrig själv varit självmordsbenägen. Hon säger att hon var rejält deprimerad under högstadiet. Det senaste året har det mesta handlat om att hon behöver någon att prata med.
– Visst finns vänner och familj. Men jag skulle behöva någon professionell person att prata med. Det behöver jag fortfarande, säger hon.
