Ängelholms slumrande miljöfaror

Dumpningsplatser och soptippar finns spridda över kommunen. Vissa bevakas regelbundet medan andra lämnats begravda av jord och lera. Under massorna gömmer sig årtionden av ängelholmarnas skräp, rivna fabriker, gaser och kemikalier. Några har inte kontrollerats på 27 år, men nu ska en del av dem undersökas igen.

Igenknutna matkassar, en trasig docka, tunnor med krom och arsenik. Under åren har det mesta slängts och grävts ner runt om i kommunen. I dag pratas det mycket om källsortering och återvinning. Men under 1900-talet fanns få krav på den som behövde göra sig av med något. Både privatpersoner, fabriker och kommunens sophämtare slängde avfall förhållandevis fritt.

Under bostadsområden, parker och ute i naturen ligger hundra år av Ängelholmarnas sopor begravda. Många innehåller okända mängder avfall från tiden innan miljöhänsyn.

1985 inventerade länsstyrelsen Ängelholms soptippar. Totalt hittades 18 deponier. Av dem saknade alla utom två tillstånd och kontrollprogram. Då graderades de gamla soptipparna i en fyrgradig skala efter riskbedömning och behovet av åtgärder. Ingen bedömdes vara i behov av omedelbara åtgärder men ett antal ansågs medföra risker för ytvattnet och omgivningens hälsa.

Sedan dess har mycket litet gjorts med de gamla soptipparna.

– Rögletippen har man gått vidare med, Ängeltofta är provtagen och delar av Papegojan är provtagen. Men vissa har det inte hänt något alls med, säger Karin Valtinat, miljöchef på kommunen.

Först i höst, 27 år efter den ursprungliga kartläggningen, ska en del av deponierna undersökas igen för att ta reda på vad som faktiskt ligger begravt i marken. Vad som hänt på de snart tre årtionden som avfallet legat orört i marken vet inte Karin Valtinat.

– Det kan finnas ämnen som har lakats ut. Då har de hamnat i grundvatten eller åvatten eller havsvatten.

Orsaken till att det inte gjorts något på lång tid tror Karin Valtinat är resursbrist.

– Har man tillräckliga resurser, då hinner man med både det som är akut och det som är planerat. Ju mer planerad tillsyn man hinner med, ju mer förebyggande kan man jobba och desto mindre akuta saker dyker upp.

I kommunen finns ett knappt 20-tal gamla tippar och dumpningsplatser där allt från hushållssopor till fabriksarsenik slängts vanemässigt under många år. I centrala Ängelholm slumrar kvarlämningarna från läderfabrikerna som läckte eller medvetet dumpade arsenik, krom och andra tungmetaller ett stenkast från Rönne å.

Först 1999kom miljöbalken, en ny lag som samlade kraven på miljöhänsyn i en stor lunta. Tidigare hade miljökraven varit spridda mellan 16 olika lagar. Den nya lagen ställde fler och hårdare krav på hänsyn till miljön.

– Generellt är miljöbalken mycket hårdare, skulle man starta en ny deponi idag är det mycket högre krav. Man deponerar inte mycket nuförtiden, säger Charlotta Wolf, som är miljöförvaltningens deponiansvarige och som regelbundet kontrollerar fyra av kommunens 18 deponier.

Under hösten och vintern ska kommunens miljöförvaltning återinventera fem deponier i Munka Ljungby. Det är början på en kommuntäckande inventering som planerats länge men stoppats av resursbrist. Målet är att närmare utforska vad som slängts på platserna, hur lång tid de använts och hur stor risken för att något läcker ut i grundvatten eller vattendrag är. För att sedan klassificera dem efter hur farliga de är

Men även om något farligt upptäckts är det inte säkert att avfallet tas om hand.

– Det kostar enorma summor att gräva ut depåerna. Det normala är att täcka. Oftast blir det så att man fyller på med lerskikt, grus och sand för att förhindra att vatten kommer ner i depån. Sen tar man fram ett kontrollprogram så man kan följa dem under långa perioder säger Charlotta Wolf.

Anders Clark