Nya järnåldersfynd på Kvidingefältet
Kvidinge stenkross vill bryta ny mark och därför görs en arkeologisk undersökning av platsen. Så här långt har spåren efter två hus grävts fram.
Bildmaterial
Arkeologen Annika Knarrström visar runt i järnåldershuset som påträffats i undersökningarna kring Kvidinge stenkross grustäkt.
Alla fynd markeras med ett unikt nummer, ritas in på en karta och samlas i påsar.
Spåren efter långhuset är så tydliga att till och med ingången har hittats, berättar arkeologen Annika Knarrström och visar platsen.
Alla fynd markeras med ett unikt nummer, ritas in på en karta och samlas i påsar.
Ett köksredskap från järnåldern, konstaterar arkeologen Annika Knarrström. Den lilla stenen gneds mot den stora för att mala mjöl.
Arkeologen Annika Knarrström med kollegos ska förundersöka tre markbitar på Kvidingefältet. I området har man funnit ett flertal bosättningar från järnåldern.
KVIDINGE.
En bit uppgrävd åker med mörkbrun, novemberblöt jord. För den otränades öga ser det inte ut att vara något mer. Men när arkeologen Annika Knarrström guidar börjar blicken vandra — jo, där på ett ställe antar jorden en svartare nyans, och på flera ställen till. Antydan till en linje gör bilden klarare, och plötsligt står vi i ett långhus från romersk järnålder.
— Ta da! Vi har till och med hittat ingången, visar Annika Knarrström och målar med armarna upp dörrposten som en gång stod där.
— Det är ett jättefint hus, ovanligt välbevarat. Det är inte ofta man hittar vägglinjerna. Jag måste C14-datera fynden för att veta säkert, men jag tror att det kommer från mellan 0 och 500 e Kr.
Långhuset bars upp av stolpar och det är dessa som lämnat mörka spår i jorden.
— Vi har inte börjat undersöka huset ännu, men vi hoppas hitta lite keramik i fyndhålen, säger arkeologen förväntansfullt.
Men ett redskap har de träffat på, en enkel anordning att mala mjöl på.
— Det här vill vi mena är en löpare, säger Annika Knarrström och visar upp en rund sten som passar precis i hennes hand.
Sittande på knä visar hon hur den har gnidits mot en större sten kallad underliggare.
— Men det kom nog med grus i deras mjöl, det måste ha knastrat när de tuggade, säger hon och skrattar.
Bokstavligen ett stenkast bredvid långhuset ligger en annan lämning, ett grophus.
— Vi hittade packsten som vi misstänkte var en grav, men det var ett litet hus. Kanske har det varit en verkstad, gissar Annika Knarrström.
Några keramikskärvor har också påträffats. De är ganska blygsamma — rödbruna med lite mörkare insida, släta utan dekorationer.
— Även i mitt jobb är det lätt att det blir "business as usual", men när jag tog upp de där skärvorna var jag den förste personen 1 500 år som tagit i dem, det är en fantastisk tanke! säger arkeologen.
Tre områden på Kvidingefältet ska undersökas av Riksantikvarieämbetets arkeologer. Uppdraget kommer från länsstyrelsen efter att Kvidinge stenkross begärt tillstånd att få utöka sin täkt.
— Här är förhållandevis fornlämningstätt, vi har ju kartlagt ett flertal boplatser i närheten och en flock med gravar runt åskanten. Det här är en av få zoner som är indragen från kusten och ändå har varit exploaterat, och för oss är det viktigt att få det som en vetenskaplig pendang till kusten, säger Annika Knarrström.
23 dagar har Annika Knarrström, en kollega och en grävmaskinisten på sig till utforskandet — i ur och skur.
— Vissa problem är det vintertid, konstaterar arkeologen med raggsockar i kängorna, mössan väl nerdragen och den tjocka gula jacka knäppt.
— Det är lite dåligt med ljus morgnar och kvällar och något svårare att gräva när det fryser. Annars är det mest att pinna på — sommartid kan det i stället vara för varmt. Det är vi och bönderna — alltid intresserade av vädret! skrattar Annika Knarrström.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus