Raggarna i Old Wheelers laddar upp
Utanför Old Wheelers klubblokal står jänkebilarna uppradade. Men medlemmarna i Old Wheelers tycker nog att de är lite för gamla för att kallas raggare.
Bildmaterial
Jenny, Lotta och Stefan Halasz vid sitt dunderåk Imperial le Baron.
Old Wheelers putsar bilarna inför helgens burnout.
Preben Nielsen ser hårdast ut med sin skinnväst och t-shirt med flamesbilar.
Gittan Håkansson cruisar genom Bjuv i en bjuick med jordgubb och vanilj doft.
Old Wheelers putsar bilarna inför helgens burnout.
Old Wheelers putsar bilarna, Preben Nielssen och Allan Jönsson hänger vid en av Buickskönheterna.
BJUV.
Jänkebilar på rad. Nypolerade, blänkande och ståtliga. På lördag ska medlemmarna ut och cruiza efter burnouten. Sen organiserar klubben en stor rock'n'roll-fest i Folkets Park. Den bär Gittan Håkansson ansvaret för.
—Jag är den enda som vet vad som gäller, skrattar hon.
Allting började med att Allan Jönsson, Sailor, Preben Nilsson och Långe-Karl snackade ihop sig, de tyckte det saknades en klubb för deras intresse. Så för fem år sen startade Old Wheelers som i dag har 57 medlemmar.
—Det krävs bil och ett genuint motorintresse, och att man kommer hit och umgås, så får man vara med i gänget, säger klubbens ordförande Allan Jönsson.
Får jag och min Golf vara med?
—Nej för tusan, kommer du med den blir du diskvalificerad. Det är amerikanare som räknas.
I Gittan Håkanssons jänkebil luktar det jordgubbe och vanilj. Den är köpt av en religiös dam i Michigan, USA, och från taket vakar Heliga Maria. På golvet i framsätet står en rullbandsspelare. Varenda detalj i bilen glänser. Bilen brummar högt vid starten.
—Klart ni måste med på en runda, annars kan ni aldrig förstå känslan av att glida runt i en amerikanare. Ljudet. Storleken. Atmosfären. Det är exhibitionisten inom en som kommer fram när alla tittar när man kommer, säger Gittan Håkansson.
Det blir en del cruizing om somrarna, men de flesta tar inte bilen till affären eller jobbet.
—Men det gör jag, den ska inte stå och tittas på. Jag har den för att köra, säger Conny Svensson och pekar ut sin mörkblåa Buick.
Trots tatueringar och slitna skinnpajar så tycker inte klubbens medlemmar inte att de lever upp till myterna kring raggarkulturen.
Inga slagsmål är tillåtna. Eller fylleslag. Och den sista myten avlivas nog när ordet lemonad, dessutom uttalat limonad, dyker upp när medlemmarna står och gafflar.
De träffas inte ens för att putsa bilarna tillsammans. Det gör man hemma i det egna garaget.
—Vi har en oskriven regel att inte ens diskutera andras bilar, det väcker djävulen i en, säger Allan Jönsson.
Klubblokalen är dock utrustad med bar, och även om det först heter kaffeservering, så visar det sig snart att en och annan öl serveras på klubbkvällarna.
Sporten blir allt större och att investera i en jänkebil betyder inte nödvändigtvis, som med andra bilar, bortkastade pengar. När intresset växer, gör prislappen på bilarna likaså. Många av grannkommunerna har nu egna klubbar.
—Vi vill inte bli bli för organiserade eller ha för stor styrelse. Det finns ändå inte så mycket att diskutera. Vi vill snacka skit och umgås, bilintresset är det allra viktigaste, säger Allan Jönsson.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus