Med gruvstängningen kom nöden till Billesholm

I ett slag blev hundratals familjeförsörjare arbetslösa och nöden stod för dörren. I år är det 80 år sedan gruvorna i Billesholm stängdes.

Säg Billesholm och många tänker Gullfiber. Men det har också funnits en annan era. Det var kring kolet och gruvorna som Billesholm växte fram som samhälle. I drygt 60 år dominerade gruvorna och satte spår som syns än i dag. Men för exakt 80 år sedan tog det slut. Importerad kol var billigare och därför tappade man marknadsandelar. Det var inte okänt att bolaget ville satsa på andra gruvor när det infördes maskiner i brytningen. Antalet anställda hade nästan halverats till 400 sedan 1920. Befolkningen hade också minskat. Ändå kom nedläggningen som en chock. I Billesholm dominerade gruvorna helt. När nedläggningarna kom i Bjuv och Höganäs många år senare var gruvverksamheten i liten skala.

– Det blev svåra år och alla kom illa i det. Min pappa Bror var gruvarbetare och han hamnade på AK-arbete i Småland. Han fick cykla både dit och hem, berättar Gunnar Sjöberg som själv föddes under nödåren.

Läget var så allvarligt att liberale statsministern Carl Gustaf Ekman gästade Billesholm. Ortsborna krävde att gruvdriften skulle återupptas och hela byn var på fötter den regniga dag då det resultatlösa besöket ägde rum.

–  Det var tufft så in i Norden och vände inte förrän vid krigsutbrottet 1940, säger Gunnar Sjöberg.

Kommunen hade svårt att klara kostnaderna för arbetslösheten och ett tecken på stämningen i byn var att kommunisterna hade framgångar i ett gruvdistrikt som annars dominerades av Socialdemokraterna.

– De trodde väl att det skulle leda till något bättre, säger Gunnar Sjöberg.

Hans pappa fick snart arbete i Nyvångs gruva och när kriget kom blev kolet under Billesholm åter värt att bryta.

– Pappa var med och sänkte schakt Malmros 1942 och han arbetade där till de stängde i början av 1950-talet. Då fortsatte han i gruvan och på tegelbruket i Bjuv fram till pensioneringen. Det var i gruvan han trivdes bäst, minns Gunnar Sjöberg.

Under kriget startades det också mindre privata gruvor i Billesholm. Många förlorade livet vid den farliga brytningen, men det fanns också dem som gjorde stora pengar under det som kom att kallas "Klondyketiden".

Men det som främst skulle återge Billesholms framtidstro och välstånd var det företag som senare skulle få namnet Gullfiber (i dag Isover). Från 1933 byggdes en verksamhet upp som snart skulle komma att dominera orten på samma sätt som gruvan.

– Med kolet skapades värme, med glasullen hölls den kvar, säger Gunnar Sjöberg som själv fick arbete i fabrikens verkstad.

– Det var en ersättningsindustri och vi ingick i samma bolag som gruvorna. Så det hände att vi gjorde jobb åt både gruvan i Höganäs och schakt Malmros. Den enda gruva jag har varit nere i är den i Höganäs.

Sedan flera år är Gunnar Sjöberg aktiv i Billesholms hembygdsförening. En förening som under många år har dokumenterat bygden och inte minst gruvorna. När vi åker runt i Billesholm blir det tydligt hur Höganäs-Billesholm AB med sina gruvor och sitt Gullfiber har dominerat orten. Överallt finns spår i form av till exempel bostäder för arbetare och tjänstemän, ungkarlslägenheter och till och med en kyrka betald av bolaget.

Med bolaget fick man inte minst under gruvtiden ett strikt klasskiktat samhälle, men också en trygghet och ett välstånd.

– När jag kom tillbaka från yrkesskolan fick jag en fin lägenhet. Man lockade ofta med bostäder, men man fick så klart lämna dem om man sa upp sig, säger Gunnar Sjöberg.

Fotnot: AK-arbete var statligt nödhjälpsarbete till låg lön. Ofta var det vägar man byggde för hand och man tvingades bo i baracker långt från hemorten. Den som vägrade ta ett nödhjälpsarbete blev utan all ersättning.

Truls Nilsson
truls.nilsson@hd.se 042-489 90 12