Djurbladet fortsätter på ormspåret. I dag är det Landskrona Postens reporter Elin Andersson som berättar om en man och hans kärlek till sin orm.

Boaorm. Foto: Scanpix

Ormar är fascinerande. I början av oktober hörde jag talas om en orm som jag har gått runt och tänkt på sedan dess. Det var HD:s praktikant Johanna Allhorn som berättade historien. Jag är väldigt tacksam för det. Ibland har jag undrat om Johanna själv inser hur djup historien är, hur många bottnar och lager den har. Enligt min mening har den rent av bibliska kvaliteter. Det kanske inte troende personer håller med om, men jag får lite sådana vibbar, och det känns inte obehagligt.

Jag har gjort mitt bästa för att sprida historien till vänner och bekanta och blev väldigt glad när Patrik bad mig skriva ned den till djurbloggen. Nu har det vid ett par tillfällen hävdats att Johannas ormhistoria är en vandringssägen – att den helt enkelt inte är sann. Jag tycker ju inte att detta på något sätt förminskar dess värde. Men det skulle ändå vara intressant att få höra vad Djurbladets läsare har att säga om saken, så här kommer den.

Det var en kille som bodde ihop med en boaorm. Han hade haft den i flera år, och det hade aldrig varit några problem. Han hade inte ens ett terrarium, utan ormen fick kravla omkring löst i lägenheten.
En morgon när han vaknade låg ormen utsträckt bredvid honom på rygg i sängen, alldeles spikrak. Ägaren blev helt paff och lite orolig över ormens hälsa. Om den någon gång kom och la sig i sängen, brukade den rulla ihop sig till en liten hal hög.

Nästa morgon skedde samma sak. Ägaren bestämde sig för att ringa till ett djurprogram i radio, där man kunde ställa frågor till en ormexpert.
När experten fick höra om den spikraka blev han alldeles förskräckt.
– Gör dig av med ormen omedelbart, sa han och tillade bistert:
– Din orm planerar att DÖDA DIG.
(Här kan ni göra en liten konstpaus när ni berättar historien för era husdjur. Själv går jag vidare direkt.)

Ännu en boaorm. Foto: Scanpix

– Vadå, kved ormägaren, vad menar du?
– Jo, sa ormexerten, så här ligger det till . Ormen håller på att mäta vem som är längst – du eller han. Den överväger att strypa dig till döds men måste först göra en uppskattning av sannolikheten att lyckas. Den fattar ju att om den inte är tillräckligt lång, kommer den inte att kunna rå på dig… för den kanske måste vira sig några varv runt… beroende på hur tjock du är.
End of story, typ.

Mina grubblerier är det dock ingen ände på.
Jag undrar till exempel hur lång tid en orm egentligen behöver för att avgöra längden? Hur många morgnar? Antingen är man väl längst eller så är man det inte.
Eller… är det någon annanstans skon klämmer? Tvekar ormen? Känner den samvetskval?

Varför har den börjat tänka i dessa banor överhuvudtaget – efter att ha levt med sin husse i flera år? En kompis insinuerade att hussen hade utnyttjat ormen sexuellt, men det tycker jag bara verkar äckligt, jag vill inte tro det. Det är dessutom en alldeles för enkel förklaring.

Hur tänker ni?

Elin Andersson, gästbloggare, lokalreporter och djurfantast
elin.andersson@hd.se