I dag träder sommaren in. Juni, juli, augusti ligger framför våra tassar. Sol, bad och grill och allt det där.
Förra året hade jag en käresta. Vi mötte sommaren tillsammans. Jag var så kär att mitt hjärta nästan slog sig ut genom bröstkorgen.
Det var den bästa sommaren sen 1994, när Arne Hegerfors firade midsommar i Pontiac Silverdome och svenskarna dansade sig galna till GES.
Kärlekens tunga tinade upp min frusna själ. Men sommaren snurrade fort och kärleken sinade. Passionen och drömmarna dog. I slutet av augusti stog jag ensam kvar. Mitt liv hade åter igen förvandlats till ett sorgligt dansbandsmedley.
Tragiskt, tänker du.
Tänk då om hon dessutom hade dumpat mig på landet, mitt ute i ingenstans, utan möjlighet att kommunicera med någon. Utan mänsklig kontakt, utan mat, utan vatten – någonsin igen.
Föreställ dig en framtid där allt annat än en ond, bråd död är en utopi.
Det är verkligheten för tusentals katter.
Varje år skaffar folk sommarkatter. I tre månader är de familjens ögonsten. Varje sommar får de går tass i hand genom livets promenad. Varje år får de så mycket uppmärksamhet och kärlek att deras hjärtan nästan går sönder.
Men i slutet av augusti lämnas de ensamma vid torpen och stugorna. Hösten och vintern har ihjäl dem som värmen smälter snöflingor i april.
Tro inte att katter saknar känslor. Precis som människor behöver de närhet, men framför allt mat. Att svälta till döds måste vara det vidrigaste av öden.
Jämfört med sommarkatterna framstår min förlorade kärlek som en mårdhundsatom i en höstack.
Jag blir nästan aldrig förbannad. Men i slutet av varje sommar, när jag läser om de övergivna katterna blir jag så arg att jag hade kunnat göra vad som helst.
Skaffar du sommarkatt; se till att ta hand om den även till hösten.
Gör du inte det så får du passa dig som satan. Jag ska personligen leta upp alla djurplågare och ställa dem öga mot öga med katterna de har övergivit.
Jag kommer aldrig att acceptera detta bestialiska beteende. Jag kommer aldrig att ge upp min kamp för alla varelsers rätt till ett värdigt liv.
Katterna har ingen egen röst i samhället. Därför är det extra viktigt att alla människor tar sitt ansvar.
Patrik Lundberg
patrik.lundberg@hd.se