Ulf Brunnberg älskar djur

29 augusti, 2012 klockan 09:53

Många har avfärdat Ulf Brunnberg som en hjärtlös sate. De har fel.

Skådespelaren Ulf Brunnberg, mest känd som Vanheden i Jönssonligan, har varit i ropet under det senaste året. Det började med hans legendariska sommarprat, då han avfärdade klimathotet och föreslog en manskanal på tv.

I år har det fortsatt med en debattartikel för att få dricka på sjön, samt det kontroversiella uttalandet att häktesmordet i Flemingsberg var feminismens fel.

Sammanfattningsvis har Ulf Brunnberg inte haft sitt bästa år. Men någon smart rackare sa en gång att det finns något gott i alla. Så även i Vanheden.

Under tisdagens ”Breaking news” med Filip och Fredrik gav Ulf Brunnberg följande citat:

Sen har man frågat mig vad jag ställer mig positiv till. Jag ställer mig positiv till människor i stort, men det jag älskar mest av allt är djur.

Här har vi det svart på vitt. Ulf Brunnberg älskar djur. Det förlåter inte resten av hans synder, men det vittnar om att det finns ett hjärtliknande organ bakom den där vita polotröjan.


Djurälskaren Ulf Brunnberg. Foto: Scanpix

Att Ulf Brunnberg egentligen ville stoppa detta uttalande är en helt annan story.

/Djurbladets nöjeskrönikör

patriklu

Dela

  • HH

    När till och med ”Djurbladets nöjeskrönikör” känner sig manad att göra
    narr av  Brunnberg kanske man kan ana att han inte är helt fel ute.

    Oavsett om man håller med honom – vilket jag råkar göra – så borde man
    kunna uppskatta att det faktiskt fortfarande finns NÅGON som törs ha och
    uttrycka en åsikt som avviker från den massmediala mittfåran.
    Likriktningen i det offentliga samtalet är närmast skrämmande. Dessutom
    kan konstateras att exempelvis feminismen, såsom den tolkas på landets
    kulturredaktioner, har ett försvinnande litet stöd bland det s k
    ”folket”.

    Att häktesvakter skall vara stora, starka och inte alltför snälla borde
    inte vara någon kontroversiell åsikt. Häktets klientel befinner sig där
    de befinner sig trots många års kontakter med barnpsykologer,
    socionomer, specialpedagoger, och numera även dialogpoliser. Deras
    insatser har uppenbarligen inte hjälpt och lösningen kan knappast vara
    mer av den varan.

    Anmäl kommentaren