Det blev ingen mejlbombning av självporträtt till Gluggen, men Jan Emanuelsson skickade i alla fall ett.
Så här skriver han om det.
”Vi är ett gäng fotointresserade som emellanåt ger resten av gänget lite olika uppgifter. Detta foto tillkom efter ett självporträttsuppdrag. Taget i bilen när jag väntade på grabben som tränade fotboll. Kameran liggande på instrumentbrädan. Samt en del jobb i photoshop.”
Kolla mer om Jan på hans hemsida.
Att gymnasiet kan vara kämpigt har nog de flesta studenter hunnit märka. Men frågan är om inte den stormiga vandringen från Sundstorget till studentbalen på Gröningen var nog så jobbig.
Jag såg pojkar som gick med ryggen mot vinden för att skydda sin långa ros till bordsdamen och flickor som hade svårt att hålla reda på både balklänning och frisyr i blåsten. Gissar att det gått åt en och annan flaska hårspray i dag.
Hoppas att den stormiga vägen ledde fram till en helt fantastisk bal med många oförglömliga minnen.
Att fotografera sig själv kan vara nog så svårt som att avbilda någon annan. Vad vill jag ge för bild av mig själv och hur visar jag vem jag egentligen är i en enda exponering.
Andreas Ackerup gjorde det ordentligt och plåtade sig själv varje dag i tio år, från 980301 till 080228. Det resulterade i 3650 självporträtt som nu finns samlade i en bok.
På Youtube finns också många som tagit ett foto om dagen på sig själv.
Ta ett självporträtt och skicka in det till Gluggen så sätter jag ihop de bästa till ett bildcollage eller bildspel.
Här ser du en bit av mig.
I måndagens Expressen fanns det bild och intervju med LO:s Wanja Lundby-Wedin… trodde man på Expressen. Men det var någon helt annan som hade råkat ut för tidningens fotograf och reporter.
Kunde inte låta bli att skratta lite åt sammanblandningen, men det är inte helt lätt att hålla reda på alla kändisar.
När jag var ny fotograf skulle jag bevaka Rocktåget på Sofiero. Det hade ryktats att Mauro Scocco skulle vara där och jag och reportern höll utkik efter honom. Men vi hade inte så bra koll på hur han såg ut så det blev en rätt chansartad spaning.
När vi såg en person som hade ett stort följe med sig så trodde vi det var han och jag knäppte några bilder.
Tillbaka på redaktionen ville vi få bekräftat att det var han, men det var ingen som jobbade den helgen som visste.
Bilden publicerades inte och när jag senare frågade nöjesredaktören vem det var så visade det sig att det var festfixaren Micael Bindefeld, den person som har bäst koll på alla kändisar.
Jag kunde ju frågat honom efter Mauro Scocco…
Nu börjar snart alla utomhuskonserter. Oftast finns det regler, som att bara fotografera under de tre första låtarna. Då får man vara längst fram innanför staketet. Efter det brukar det vara tillåtet att ta bilder utifrån publikhavet. Någon enstaka gång har det varit totalt fotoförbud. Men det är ovanligt. Utländska artister, framför allt från USA, kommer stickande med papper som man ska skriva på och frånsäga sig rätten till sina bilder.
Detta hände senast förra sommaren på Sofiero. Artisten var Lenny Kravitz. Jag var ackrediterad. Redan tidigt på eftermiddagen ringde någon ansvarig. Jag fick en tid när jag skulle infinna mig. När jag kom till avtalad plats kom de med ett kontrakt som fotograferna skulle skriva på. Där vi avsade oss rätten till våra bilder.
-Aldrig i livet , sa jag. Kommer inte på frågan. Berättade att jag har inga som helst problem med att vi bara har bilder på Eric Gadd som var förband och publiken i Helsingborgs Dagblad/NST. Det är mest ert problem.
Tog mina bilder på Eric Gadd och åkte därifrån. Hann precis tillbaka, när telefonen ringde.
Samma ansvarig i luren igen.
-”Nu har jag pratat med bolaget i USA. Du får fotografera utan att skriva på.”
Jag var fortfarande arg. Men jag åkte tillbaka. Lenny Kravitz var trots allt huvudartisten som vi skulle recensera.
Var på ett jobb om klättring på lördagen och plåtade Klara Källman som varit med i Sydcupen i Ladan på Dalhem.
Fick låna en stege så jag kom upp och kunde fotografera henne uppe ifrån. Hon klättrar och jag får några bilder men så upptäcker jag att det ligger ett vitt papper på marken och stör synintrycket. Ber någon ta bort det och Klara klättrar en gång till.
När jag sedan väljer bilder i datorn så är det en klättringsbild med vitt papper som Klara är bäst på. Och då vill jag ju använda den.
Som tidningsfotograf får du aldrig lägga till eller ta bort saker med hjälp av Photoshop, men kolla på bilderna här under. Visst är den högra manipulerade renare och blicken dras inte ut till pappret utan stannar lättare på Klaras ansikte. Men det blev naturligtvis pappersbilden som hamnade i tidningen.
I senaste numret av tidningen Journalisten kan man läsa om Sandra Tavakoli som när hon var vikarie på Aftonbladet 2006 ställde upp på bild för att illustrera en artikel om julhandel. Två år senare dyker bilden upp igen, och då handlar det om shopaholic.
”Bilden borde inte hamnat i arkivet alls” säger Anne Kindahl, bildchef på Aftonbladet, till Journalisten.
”Fotografen har i princip full rätt att använda bilden som han vill” säger juristen Olle Willöf till till samma tidning.
Därför är det som fotograf så viktigt att vara rädd om det förtroende man fått när man fotograferar någon. Människor som ställer upp i tidningar måste känna sig trygga med att bilden inte hamnar i konstiga sammanhang, något som vi försöker vara väldigt noga med på HD.
När det gäller bilder i reklam måste man ha personens medgivande för att publicera.
Det mest tröstlösa jobbet på en fotbollsmatch måste rödakorsarna ha, de som springer in med båren till de skadade spelarna. De springer entusiastiskt in på planen men får oftast springa tillbaka ut med tom bår.
Som i derbyt mellan HIF och MFF senast. Vet inte hur många gånger de sprang in till en spelare som hade sååå ont. Men lika många gånger reste sig spelaren av sig själv och bårbärarna fick sprang ut lika glada för det.
Roligast var det, en match för länge sedan, när de lyfte en spelare på båren men båda bärarna hade ställt sig med ryggen in mot spelaren. Tur att de aldrig hann börja springa förrän de upptäckte sitt misstag.
Publiken applåderade.
Igår hittades två omkomna personer på en gård utanför Viken. Polisen spärrade snabbt av platsen vilket gjorde tillgängligheten begränsad, dock fanns det goda möjligheter ändå att med foto beskriva platsen och ge en bild av vad som sker vid denna typ av tragiska händelser. Jag var själv där och fotograferade.
I morse ringer en mycket nära anhörig till en av de döda hem till mig. Personen är upprörd, med all rätt, över att en fotograf har befunnit såg inne på hans privata fastighet och fotograferat. Personens gård ligger bara en bit från olycksplatsen.
Att gå in på en privat gård för att fotografera i detta sammanhang visar på bristande respekt och ingen kunskap om hur fotografer jobbar på seriösa redaktioner. Denna klumpighet gör också att alla fotografers anseende sjunker, vilket gör det än svårare att arbete vid olycksfall och brottsplatser. Ett korrekt uppträdande är viktigt för alla!
Trots att det gått minst trettio år sedan bilderna från Café Lehmitz togs så är de outstandning. De är grått och kornigt, de är fylle och kärlek och de är fan så bra . En milstolpe inom svensk dokumentärfotografi.
Missade du dokumentären om stillbildsfotografen Anders Petersen i fredags? Gör inte det utan kolla svt. Play-länken nedan.
Petersen är spännande och inspirerande. Närvaro är ledordet i hans fotografiska filosofi, medan ordet fotografi är tabu…
hd.se
