HelsingborgsLiv

Vi har inga julljusstakar och inga stjärnor i fönstren, inga granris i balkonglådorna, inga ljusslingor i buskar och träd.
Överallt i förorten där jag bor lyser och blinkar det som vore man mitt i en reklamfilm för Coca Cola. De riktiga värstingarna, som klär in sina hus i tomtar och ljus, har redan slitit i veckor med alla lampor.
För en stund sedan hörde jag mystiska ljud i trädgården och såg en skugglik varelse gå i närkamp med en buske.
Det var grannen.
Vi har en öppen planlösning mellan radhusträdgårdarna. Nu var hon ute för att trä ett nät med lampor över busken som avskärmar våra tomter. Jag hoppas att hon inte får igång schabraket. Det vore rena dödsstöten mot våra obefintliga julförberedelser.
Jag spanade just ut genom fönstret och ser att busken nu lyser som hela vintergatan.
Och vår trädgård ligger i kompakt mörker.
Men vänta bara… Det är inte första advent förrän på söndag.

Den lilla tjurkalven är bara sju timmar gammal. Lite vimmelkantig, lite trött – men förhoppningsvis vid god vigör.
Kalven ska föra viktiga arv vidare. Mamma är två-åriga kon Rissla och det är hennes första kalv. Hon är till hälften Väneko och till hälften Värmlandsko. Rissla är ende dottern till den siste rena Värmlandskon som fanns. Det var Runa som levde på Fredriksdal, men dog förra sommaren.
- Det är viktigt att kalven dricker råmjölken från kon de första dagarna. Där finns antikroppar som skyddar mot sjukdomar, säger museibonden Bosse Dahlgren.
Rissla råmar mjukt, gång på gång.
- När en ko just fött får den en mammigare ton i sitt muuande, säger Bosse.
Om allt går bra för kalven dessa första kritiska dygn kan ni titta på honom på julmarknaden på Fredriksdal nästa helg. Han kommer då att stå i en box mittemot fåren.
Har du ett bra namnförslag till tjurkalven kan du skriva det i kommentaren. På Fredriksdal är man glada för att slippa hitta på alla namn själva.

Jag antar att ni har väntat på en rapport från Linderödssvinen på Fredriksdal. Det är nästan 14 dagar sedan jag hälsade på.
Grisakultingarna är nu i en mental ålder som 13-14-åringar och ständigt på rymmen utanför hagen.
- De är fulla av rackartyg. Livet leker och allt är kul, säger museibonden Bosse Dahlgren.
Tyvärr har en dött när mamma Piggelina lade sig på honom. Om ni hälsar på grisarna ska ni inte mata dem. Djurvårdarna vill ha koll på hur mycket var och en äter.
Grisarnas pappa Fredrik fick avlivas för värk i benen och hans skelett hamnade hos osteologerna i Lund för undersökning. I tisdags var Bosse Dahlgren och Fredriksdals veterinär där nere och fick tråkiga besked.
- Han hade en svår genetisk defekt på fotbenen. Nu är vi oroliga för att det har spritt sig i rasen, säger Bosse Dahlgren.
Man ska nu söka pengar till ett projekt där alla avlivade grisars fötter kommer att undersökas under en period.
- Eftersom det finns så få grisar av denna ras har vi mycket inavel. Parar vi två med samma genetiska fel så fördubblas defekten. Vi får hoppas att detta inte spritt sig i några vidare kretsar.

Josette Dahlin, på kommunens gestaltnings- och utvecklingsenhet släpar på stora julklappar som ska ligga under granen på Stortorget. 30 paket har snickrats ihop och de ska skruvas fast så de inte försvinner under nätterna.
Nytt för i år bland julpyntet i stan är att träden runt Mariakyrkan har fått ljusslingor virade runt stammarna. Ljusträdet vid Stadsteatern har ju fällts och den nyplanterade eken är ännu inte speciellt pampig. Här har istället placerats en bänk där det står god jul på 20 olika språk.

Vid vissa tillfällen är det viktigt att vara på plats. Då kan man efteråt säga: Jag var där.
Därför fryser jag nästan häcken av mig på östra läktaren denna kväll. För att uppleva det som kanske är Henrik Larssons sista match på Olympia.
Vi sitter tätt sammanpackade, stora breda pågar inbyltade i kläder. Från grannarna bredvid luktar det jägermeister och gammeldansk.

HIF:s supportrar värmer upp genom att packa in sig i plast.

Austria Wiens fans försvinner i ett moln av rök.

Första halvlek är bedrövlig. Speciellt nu när man är bortskämd med så mycket högklassig Champions League-fotboll på tv.
Men i andra halvlek smäller det direkt och på läktaren får vi uppleva tre kollektiva utlösningar i rad. Det är härligt.
Henke är som vanligt kvick i steget och sätter fart på bollen. Omgivningen är lite trögare. Det känns som vi ser en världsartist och 21 fotbollsarbetare.
Henrik Larsson röstas också fram som matchens lirare.
Vi var 8 243 stycken som i framtiden kan säga: Jag var där – på Henrik Larssons sista hemmamatch.

Det är fem grader i luften denna disiga dag. Och lika kallt i havet.
Arne Kristensen har just kommit ur den heta bastun på Pålsjöbaden. Det ångar om honom när han går för att ta ett snabbt dopp i Sundet. Här har han badat mycket under årens lopp och årstiden spelar ingen roll för honom.
- Först värmer du upp dig ganska kraftigt och sen kyler du snabbt ner dig. Det ger blodet en skjuts i ådrorna och du får en välbehaglig kick, säger han.
Vädret stoppar inte badentusiasterna i Helsingborg, de hoppar i året om. Pålsjöbaden har cirka 100 besökare om dagen just nu.
Det är öppet måndag-fredag klockan 13-20 (stängt onsdagar). Och lördag-söndag 9-18.
Pålsjöbaden öppnade för allmänheten 1912, det är levande kulturhistoria.

189 trappsteg upp, på 42 meters höjd utspelas denna jultradition.
Den har pågått sedan 1995, det var då Stig-Arne Wiberg (till höger på bilden) svetsade ihop en stålkonstruktion som är över sex meter hög. Den ligger ner i stort sett hela året, men idag restes den av honom och kollegan på VA-verket Ulf Lundell. 40 hela glödlampor skruvas i och sen ska den lysa varje kväll och natt från klockan 16 till nio på morgonen. Ända till trettondag Knut.
Ni har nog redan gissat vad det är. Granen på toppen av vattentornet på Fredriksdal.
Eftersom jag har svindel har elektrikern Bo Anderberg hjälpt mig ta denna fantastiska film.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=2wIit94peLk]

Jag ställer nu och då den här frågan till olika människor i Helsingborg:
Vad är det viktigaste i ditt liv just nu?
Då får jag små berättelser ur livet. Denna gång svarar tre tjejer som läser tredje året Service Management på Campus. Det är Jenny Karlsson, Sofie Karlsson (de är inte släkt…) och Emma Norinder.
Emma berättar:
- Det är min familj. Jag lever inte tillsammans med någon nu, utan är singel. Familjen bor i Ljunghusen och jag i Malmö. På något sätt blir banden ännu starkare när man inte bor hemma. Då tar man mycket för givet, nu får man ett annat perspektiv på det.
- När jag behöver tröst, stöd eller hjälp med skolan. Då lyfter jag luren och säger: Hej mamma…
- Att vara hemma och hälsa på är tryggt, familjärt och mysigt. Men efter en helg är det skönt att åka igen. Man vill vara självständig och det är bra att ha familjelivet lite på avstånd.
Sofie berättar:
- Helt ärligt måste jag säga att det är pengar. Som student hänger allt upp sig på att klara hyran, köpa tågkort, mat och annat. Innan jag pluggade jobbade jag heltid och då hade jag en helt annan ekonomi. När man inte har några pengar blir det ett väldigt centralt problem. Men jag jobbar mycket extra när jag är ledig från skolan.
Jenny berättar:
- Vänner är viktigast för det ger mig den sociala stimulans jag behöver. Jag har vänner både i Höganäs där jag bor och här på skolan. Vännerna bidrar med olika saker och jag har helt skilda diskussioner med dem. Plugget tar mycket tid i perioder och då är det skönt att ha vänner på skolan man kan arbeta ihop med.

Det rasslade till ordentligt i svarskorgen efter senaste filmfrågan: Vart är vi på väg? Jag filmade på Jönköpingsgatan och rätt svar är att målet var Filbornavägen.
Jag har fyra Trisslotter i potten och har denna gång slumpvis dragit fyra vinnare som får en Trisslott var. Vinnarna är signaturerna Daniel Kjellman, Calle, Dennis och Annika A.
Man kan ju tycka det är för lätt när ni kan kolla varandras svar. Men jag antar att ni försöker lösa frågan först och sedan blir de andra svaren som ett slags facit.
Huvudsaken för mig är att ni får en rolig stund och lär känna Helsingborg lite bättre genom filmsnuttarna och ledtrådarna.

Vittra får mycket skit just nu för att de vill engagera sig på Adolfsberg och ta över skolan.
Jag förstår att människor känner oro inför förändringar. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Så är det även inom Entek.
Men det finns en ryggradsreflex som verkar säga: kommunalt ägt är bra och tryggt. Privatägt är otryggt. En privat ägare ska ha vinst därför behandlas personalen illa. Jag förstår inte den inställningen. Jag har jobbat i privata företag hela mitt liv, det är ingen som har piskat eller sparkat mig.
Min dotter bytte från en kommunal skola till Vittra på Landborgen (tidigare hette den Kristerssons). Vilket lyft!
Det krävs mycket av eleverna på Vittra och det krävs oerhört mycket av lärarna. Men ingen lämnas i sticket. Varje elev får jobba väldigt individuellt, men vet alltid var hon befinner sig enligt de mål som ska uppfyllas.
Jag tycker man ska vara kritisk mot dåliga chefer, ineffektiva organisationer, system som har stagnerat. Men det har inte med privat eller kommunalt att göra.