En lycklig pappa står och tittar på sin sovande sex månader gamla dotter.

Du ligger i vår stora säng och sover. Med armarna utsträckta som en öppen famn. Det är trygghetsställningen – jag ligger här tryggt och sover. Inget ont kan hända mig, jag behöver inte skydda mig, inte kura ihop. Jag ligger här öppen för världen, öppen för livet som just har börjat.
Det hörs ett lätt susande när du andas, i övrigt är det ro och frid här i sovrummet. Det är förmiddag och ljus strömmar in från fönstret bredvid sängen. Snart ska du vakna och om jag står kvar här kommer du att se mig så snart du slår upp ögonen. Då kommer du att le, ditt fina varma leende som du avlossar mot alla som tittar på dig. Du ler mot världen, du ler mot medmänniskorna.
I dig finns inga dystra känslor. Ingen aggressivitet, inget våld, inget missmod, ångest eller avundsjuka. Du ler när du mår bra och skriker när du är hungrig, trött eller har knip i magen.
Ditt liv är enkelt, ursprungligt. Nu ska du börja lära saker, upptäcka världen omkring dig. Samtidigt kommer det enkla och ursprungliga att brytas ner. Min dröm är att låta dig behålla barnets friska, öppna, oförstörda nyfikenhet på världen, samtidigt som du alltmer blir en del av den. Men det är väl en omöjlighet.
Du ligger i sängen med utsträckta armar öppna för världen.
Öppna för kriser, lågkonjunktur och budgetunderskott.
Öppna för arbetslöshet, sysslolöshet, rastlöshet och depression. Öppna för alkoholism, narkomani, prostitution och aids. Öppna för våld, destruktivitet och död.
Du ligger med öppna armar mot en värld i hastig förändring. Med nya gränsdragningar, ekonomisk misär, inbördeskrig och förtryck. En värld med miljoner människor på flykt. En värld där lilla trygga Sverige skakas i grunden och blir alltmer indraget i världshändelserna. En värld där motsättningarna växer mellan ras, religion och hudfärg.
Du ligger där öppen mot en värld som håller på att förgöra sig själv, utarma sin miljö – denna själva grund för allt mänskligt liv. En värld där vi lagrar avfall långt ner i berggrunden, dumpar skit på havsbottnarna och till och med har lyckats göra hål på himlen. Denna tunna fosterhinna som skyddar oss mot strålning.
Vi har satt dig till världen, du lilla gulleplutt. Till en värld vars framtid är mer osäker än någonsin. Det kommer du alltför snart att bli varse.

Vi har också fött dig till en prunkande skön värld. Dina armar kan öppna sig mot himmelen där fåglarna flyger fritt. Till de djupa svala skogarna som luktar mossa och jord. Till de böljande kullarna där rapsen skriker i illgul färg. Till haven vars vågor sköljer mot stranden i ett evigt rofyllt brusande.
Du ligger öppen mot en värld av kamratskap, gemenskap och kärlek. Du kommer att uppleva förälskelsens rus, kärlekens häftiga lidelse och vänskapens trygghet. Du kommer att uppleva de spännande diskussionernas oändlighet långt in på nattkvisten. De vilda festerna, extasen på det dunkande diskotekgolvet. Studier, utbildning, som mynnar ut i spännande jobb.
Du ligger öppen mot en värld av resor, av nya stigar att trampa, nya berg att bestiga och dalar att vila ut i. Nya människor och kulturer att möta, praktfulla byggnadsverk och skön konst att njuta av, mängder av litteratur att sluka. Du är fri att ta del av allt det fantastiska som människan skapat.
Du kommer att uppleva framgångens berusning, men också motgångens bitterhet. Du kommer att uppleva hur härligt det är att kämpa och lyckas. Glädjen i att förändra, att försöka göra något bättre.
Du ligger där öppen för en värld där du kan hjälpa till. Där du kan vara med och bygga upp och göra en insats. Där du kan vara medmänniska och kamrat.
Du kommer antagligen själv att uppleva hur ett nytt liv växer i din mage. Hur du själv en gång ska stå och titta på din lilla gulleplutt, ditt älskade barn som ligger så rofyllt och sover.
Då ska du tänka samma tankar som jag – och hoppas att barnet förmår välja en väg i livet där det goda och positiva väger över. Förmår att njuta av allt det vackra och fina i livet för att kunna stå ut med denna stora stundtals skrämmande värld.
Du ligger där i vår stora säng och sover. Som ett oskrivet blad, en bok med blanka sidor. Kanske bär du på djupa kunskaper inom dig från ett tidigare liv, vad vet jag? Kanske ska ditt liv bli stort och omtalat eller också blir du en i mängden och finner dig tillrätta med det. Kanske lever du länge, kanske lever du kort.
Livet känns så oerhört stort och komplicerat när jag står här och tittar på dig. Ibland önskar jag att man kunde frysa detta ögonblick, att detta nu skulle vara i evighet. Att du alltid ska ligga här och sova så tryggt, att inget ont någonsin ska hända dig. Att du ska slippa gå ut och fightas i den stora underbara hemska världen.
Texten är hämtad från min bok: ”Lyckan kommer som en vindpust”.

Denna text är hämtad ur min bok ”Lyckan kommer som en vindpust”. Skriven för dig som har tid att läsa.

Vi firade nyår på tu man hand, hustrun och jag. De stora barnen var bortresta och de små sov. Vi åt gott, drack en flaska rött vin, såg grevinnan och betjänten på tv och korkade upp bubbelvinet lagom till tolvslaget. Då gick vi ut, skålade med grannarna och tittade på raketerna som lyste upp himlen.
Det var en av de bästa nyårsaftnar jag haft. Utan krav och förväntningar – utan ångest och hets. Nyår är ingen bra tid på året för mig, då ska det glammas och tjoas och alla ska vara sååååå glada och uppspelta. Jul och nyår är maskhållningens helger. På julen ska mor le, far vara rar och barnen tindra med ögonen. Och på nyår ska man vara en världsvan festprisse som har toppenkul. Fast allting kanske rasar inombords.
Nej, julhelgen har ofta varit jobbig – om något gått åt pipan har det nästan alltid hänt under denna mörka tid på året. Och efter nyår har man fått sopa ihop resterna av sin tillvaro och försökt starta på nytt.
När ett förhållande kraschat, när man inte får vara med den man älskar, när man står ensam med barnen, eller utan barnen, när någon dött i familjen – då är helgerna som salt i öppna sår.
Aldrig annars känner man sig så utanför, så ensam, liten och eländig som när alla andra har trevligt i familjens och glada vänners lag. Då längtar man efter den befriande vardagen, med sina rutiner som stöttar upp tillvaron.
Det sägs ofta att vardagen är grå, men jag har alltid gillat den bäst. Det är i vardagen livet levs. Och har man riktigt flyt är ju vardagen som en enda stor fest. Vad ska man då med helger till?
Ett par av mina förhållanden har havererat under november-december. Jag har hukat genom helgerna som en strykrädd hund och helst inte velat visa mig. Det har lyst ”loser” omkring mig och vem vill umgås med en förlorare på nyårsaafton? Då ska man ju vara en glad vinnare.
Så här skrev jag i min ”snyftpärm” efter en krasch:
”Du tog all min kraft och styrka, som om du sugit ur mitt blod.
Allt det som jag hade när vi möttes är ditt nu.
Och jag går kvar här som en gammal orkeslös gubbe, när du dansar vidare – bort över vidderna.”
Den nyårsaftonen blev alla Gott nytt år! och God fortsättning! som piskslag över min krökta rygg.
Mina krascher har ändå varit ganska lindriga. Tänk på dem som skiljs från hustru (eller man) och barn – från familjelivet och många av vännerna. Hur känner de det på jul och nyår?
Min egen barndom fick en hård törn en jul. Pappa hade förälskat sig i en annan kvinna och inför julen sattes allting på sin spets. Pappa valde den andra istället för mamma.
Vilken smärta det var för min mamma, hon skrev i sin dagbok:
”Hur ska jag klara julen? Jag får försöka kämpa för barnens skull.”
Och efter nyår:
”Ensam med barnen. Detta var den värsta nyårsafton jag upplevt i hela mitt liv. Ratad som hustru efter 20 år.”
Den eviga smärtan, som tusentals kvinnor och män känner när de blir svikna och övergivna.
Jag var åtta år då och kommer ihåg att jag tyckte mamma var ovanligt ledsen och det var en konstig stämning i familjen. Men jag fick inte veta vad som hände, barnen skulle inte oroas i onödan…
En julhelg många år senare låg min far förlamad i en sjuksäng och blev snabbt allt sämre. Det var jobbigt att besöka honom:
”Min pappa blir glad när jag kommer, jag ser det på hans ögon. Munnen kan knappt le mer.
Jag berättar för honom vad som hänt mig den senaste tiden. Han lyssnar men kan inte svara. Han kan inte prata mer.
Sen sitter jag tyst bredvid hans säng och han ligger och tittar upp i taket och ser ledsen ut. Ibland ser han på mig med stora ögon.
Han har en metalltråd i näsan. Den går ända ner i magen. Saliv och mat har runnit bredvid hans mun och stelnat. Det rycker i hans ena ben, det som inte är förlamat och han hostar, rosslar och andas tungt av smärta ibland.
Jag står inte ut mer än en halvtimme. Sen kysser jag hans insjunkna kind och går därifrån med tårar i ögonen.
Min store starke far.”
14 dagar senare var pappa död.
Inför en annan julhelg ramlade mor ihop på hallgolvet där hemhjälpen hittade henne. När jag kom till sjukhuset låg mamma i en säng i korridoren och skakade som en liten övergiven fågelunge. Jag kände knappt igen henne och tänkte att nu dör hon. Så jag tog hennes hand, strök hennes panna och viskade gång på gång:
- Mamma, jag är här hos dig.
Men mor klarade krisen och kom åter på benen.
Varför berättar jag dessa dystra minnen? Jo, för att komma till slutsatsen – att det mesta ordnar sig, allting är inte nattsvart alltid.
Redan julen efter mina föräldrars skilsmässa skrev mamma i sin dagbok att hon haft en underbar julafton. Pappa har säkert hamnat på ett mysigt ställe uppe i himlen och min mor kom till ett jättefint sjukhem där hon fick trygghet och omvårdnad. Och jag själv har fått en livssituation som tål det mörka december.
Så till alla er som förväntar er ett helsike i jul och nyår – håll ut! Efteråt kommer den befriande vardagen igen.
Och snart kommer ljuset och värmen och våren och livslusten.