Lars Johansson

När jag förra lördagen skrev om uppmärksamheten kring Victorias och Daniels bröllop fick jag ett 20-tal kommentarer på hd.se och i min mejlkorg. De allra flesta positiva.
När jag den här veckan bloggade om Djurgårdens beslut att utestänga skrivande journalister från morgondagens match mot Helsingborgs IF blev jag mejlbombad av djurgårdsfans. 88 kommentarer plus ett tiotal mejl kom inom loppet av ett dygn. Av dem var kanske ett halvdussin positiva, många direkt hatiska.
Den givna slutsatsen är att fotboll är viktigare än prinsessbröllop. Eller, troligare, att fotbollssupportrar är mer fanatiska än rojalister. Supporterkulturen som gränsar till extremism äcklar mig.
Ni kanske minns bakgrunden. Djurgårdsfans stormade planen efter kvalmatchen mot Assyriska i höstas. En av dem slog ner en spelare i Assyriska. Som straff beslutade Svenska fotbollförbundet att Djurgården spela sin första hemmamatch på Stadion i Stockholm utan publik. Det var inte första gången Djurgården, fotbollförbundet och polisen – och för all del många andra klubbar – hade problem med stökiga supportrar. ”Terror-Tommy” som sparkade ner en domare för ett par år sedan har stannat kvar i minnet, liksom skadegörelsen och misshandelsfallen som brukar följa på derbyn både i Stockholm och Skåne.
Istället för att rakryggat gå ut och säga att man accepterar domen fortsatte djurgårdsledningen att barnsligt trotsa den när de bestämde att ”huliganer” som journalister, den egna styrelsen och fotbollsförbundets representanter inte ska släppas in på arenan. Beslutet underblåser stämningen bland svansen, att det är Djurgården mot resten världen.
För mig är fotboll en lek där man respekterar, inte hatar, motståndarlaget och dess supportrar. Därför har jag svårt att acceptera tonläget i bloggkommentarerna. Några exempel:
”Men HERREGUD…du är som en alkoholist man konfronterar kl 9.00 en tisdagsmorgon liggandes sluddrandes i sina spyor och som vägrar inse att han/hon har problem! Lika omöjlig är du att inse dina fel och brister. Du har fortfarande inte förstått varför DIF väljer att göra så här”.
”Du anser väl dig vara finare än oss vanliga dödliga icke-journalister och blivit helt knäckt när gullegrisen ”Henke” lagt av. Vänstervridna journalistpack! Kryp tillbaka till den mörka håla du har krälat upp från så vi slipper se dig”.
”Men lilla gubben, blev du ledsen nu när du inte har en anledning att åka upp och hänga i vår vackra Hufvudstad på jobbets bekostnad?”
”…all den där faktan är säkert lite för jobbigt för dig att ta in. Du trivs säkert bättre om du bara får luta dig tillbaka på traktorsätet och förnöjt mysa lite över att de där jävla stockholmsligisterna får det de förtjänar. Gör alla en tjänst och somna om.”

Till min glädje har Djurgårdens ordförande Tommy Jacobson i alla fall manat till besinning inför söndagsmatchen.

Kära kommentatorer, jag gör ett sista försök att förklara varför jag tycker att Djurgårdsledningens beslut att utestänga pressen, sig själv och fotbollförbundets representanter från söndagens match mot Helsingborg är barnsligt.

De flesta av er har kommenterat Svenska fotbollförbundets dom att Djurgården ska spela sin första hemmamatch inför tomma läktare, inte det faktum att Djurgården inte ens släpper in skrivande journalister.

Mitt blogginlägg vände sig mot det sistnämnda. När det gäller domen kan jag bara konstatera att detta är en sanktionsmöjlighet som förbundet och Riksidrottsnämnden har. Dessa regler har Djurgården accepterat när de ställt upp med lag i seriesystemet. Förmodligen har representanter för Djurgården direkt eller indirekt också medverkat till reglernas utformning.

Djurgården har utnyttjat sin rätt att överklaga så långt det går. Men nu står beslutet fast. Då tycker jag att det hade varit mer rakryggat av ledningen att offentligt gå ut och säga att man accepterar domen istället för att på ett barnsligt sätt fortsätta trotsa den.

Istället för att återigen kraftigt ta avstånd från händelserna efter matchen mot Assyriska underblåser man stämningen bland svansen, att det är Djurgården mot resten världen.  Solidariskt borde man istället stötta fotbollförbundets arbete för att komma till rätta med problemen.

Några av er har fått för sig att jag själv skulle gå på matchen. Det är inte aktuellt. Faktum är att mitt fotbollsintresse är i dalande, dels på grund av allsvenskans dåliga kvalitet, dels på grund av den fanatism som några av er ger uttryck för. För mig är fotboll en lek där man respekterar, inte hatar,  motståndarlaget och dess supportrar.

En till som tycker Djurgårdens ledning beter sig barnsligt.

http://blogg.kristianstadsbladet.se/chefredaktoren/

Jag hade inga möjligheter att läsa kommentarerna igår kväll, så jag satte alla kommentarter på vänt. Men nu släpper jag på igen. Välkomna att kommentera.

Fotbollen har aldrig varit särskilt mån om att odla sina presskontakter. Sportjournalistkåren minns fortfarande med fasa hur den behandlades under VM i Tyskland/Österrike 2006.  En luttrad kollega till mig sa att det var det värsta han varit med om under 40 år som journalist. Det var något bättre under EM i Schweiz/Österrike 2008.

Lillebror gör som storebror. Så nu går Djurgården i Svenska fotbollförbundets fotspår och stänger ute all skrivande press från matchen Djurgården-Helsingborgs IF på måndag söndag. Motivet är att Djurgårdens dömts att spela premiärmatchen hemma inför tomma läktare efter skandalen i samband med kvalmatchen mot Assyriska i fjol.

Det är inget annat än kvalificerat skitsnack. Att jämställa arbetande journalister med publik är ju löjligt och luktar 3-åringstrots lång väg. Av en händelse som ser ut som en tanke tillåts de journalister som arbetar för kanalen med tv-rättigheterna att se matchen.  Money talks.

Man kan ifrågasätta Aftonbladets prioriteringar. Först var tidningen beredd att betala flyg för Pernilla Wahlgren så att hon skulle hinna till sin brors, Niclas Wahlgrens bröllop med Laila Bagge.  Det blev en storm bland webbkommentarerna. Nu har tidningen skickat reporter och fotograf till Aruba i Västindien för att skriva om parets bröllopsresa. Det resulterade i ett bilduppslag i tidningen igår. Även på webben ligger artikeln ute, men man får betala extra för att se ett bildspel från stranden.

En av mina vänner på Facebook skrev:

”Trodde inte mina ögon, finns det ingen på Aftonbladet som är nykter? Exklusivt: Laila och Niclas heta kärlekssemester Bara på Aftonbladet: Paradiskyssen Se de heta bilderna från Lailas och Niclas bröllopsresa i Aruba, Västindien.”

Andra kommentarer:

”AB arbetar efter principen: överskatta aldrig dina läsare, de är idioter allihop.”

”Man kan inte tro att det är samma tidning som avslöjade Ove Rainers skatteplanering eller avslöjade asbestens farlighet, för att ta några journalistiska framgångar. AB gör ett kommersiellt misstag som överskattar allmänhetens intresse för detta par.”

Jag har aldrig fått så många reaktioner på något jag skrivit i Helsingborgs Dagblad som på det jag skrev om prinsessbröllopet i min lördagskrönika. Uppskattningsvis 90 procent av dem som hört av sig är positiva. Det verkar vara många som är lika trötta som jag på både Vilks och bröllopshysterin.

Jag blir inte provocerad av Lars Vilks. Jag struntar helt i hans konst. Jag förstår heller inte hur någon kan bli upprörd över hans taffliga streckgubbar. Som Stig Malm och Barbro Hedvall uttryckte det i TV:s morgonsoffa i går: Han gör konst för medierna inte för publiken.
Betydligt vardagligare saker provocerar mig. Som att en del hundägare fortfarande inte plockar upp bajset efter sina hundar. Eller att inte ens träden får vara i fred för klottrarna i Slottsparken i Helsingborg. Jag hoppas bara att klottrarna som smyger omkring i våra parker trampar i bajshögarna när de är ute om nätterna.
Med risk för att jag får åtminstone halva läsekretsen emot mig måste jag också erkänna att jag blir provocerad av hysterin kring det stundande prinsessbröllopet. Som många andra är jag smått schizofren i mitt förhållande till monarkin. Jag tycker att den är djupt odemokratisk, men jag kan ändå leva med att vi har ett kungahus. Det är lismandet och svassandet kring hovet jag har svårt för. Behandla kungafamiljen som de statstjänstemän de är. Statsanställda som på många sätt gör ett bra jobb.
Den distans som hovet vill hålla till folket inbjuder till den sämsta sortens skvallerjournalistik. Ni vet den där nästan alla uppgifter är obekräftade och där artiklarna innehåller fraser som ”säger en nära vän till prinsessan X” eller ”enligt uppgifter från en person med insyn i hovet”. Och jag förstår inte den överdrivna förtjusning Public Service SVT tycks hysa inför det stundande bröllopet.
Det här är min personliga åsikt. Men att vara chefredaktör är också att vara pragmatisk. Jag inser att många tycker helt annorlunda och vill läsa om kungen, prinsessorna och herr Daniel Westling. Så jag får stå ut med att bli anklagad för att kasta sten i glashus när jag kritiserar mediebevakningen. Jag hoppas dock att vi för egen del kan hålla den på en rimlig nivå. Vi har en bröllopssajt, hd.se/brollopsyra, och vi kommer att täcka bröllopet på plats i Stockholm 19 juni.
Däremot får vi ingen egen intervju med kronprinsessparet före bröllopet. Jag fick ett negativt besked av hovet i veckan. ”Kronprinsessparet önskar göra ett fåtal framträdanden före sitt bröllop. Jag måste därmed tyvärr meddela att Kronprinsessparet tackar nej till att medverka i intervju”. Undertecknat av någon på hovets informationsavdelning.
Synd om våra rojalistiska läsare och provocerande för mig som skattebetalare att våra offentliganställda inte vill möta pressen.

Vi namnger den allsvenska fotbollsspelaren Yannick Babupa som dömts till två års fängelse för våldtäkt. Det är inget självklart beslut. Hur pass offentlig person är en allsvensk fotbollsspelare, som dessutom inte är lokal? Bapupa spelade senast i Gefle , men värvades i höstas till Kalmar FF. Våldtäkten begicks i Gävle.

Jag ser två skäl till att han ska namnges. Allsvensk fotboll är en stor publiksport. Hundratusentals människor följer matcherna och allt runt omkring. De kommer att stå frågande inför den allsvenska starten när en av fjolårets stora värvningar inte finns med i laguppställningen.

Det andra skälet är att det inte finns någon anonymitet att skydda. Själv lade jag ihop 1+1 redan när han greps på uppgifter som presenterades i olika medier. I dag har dessutom alla stora medieföretag gått på namngivningslinjen. Även om varje utgivare fattar självständiga beslut  skulle det vara löjligt och meningslöst att hålla fast vid en icke publiceringsprincip i det här fallet.

Jag skrev ett ett vänligt, på gränsen till underdånigt, brev till hovet och bad om en intervju med H.K.H. Kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling inför bröllopet. Jag hänvisade till våra läsares stora intresse och anknytningen till Helsingborg med dels Sofiero, dels 200-årsjubileet av Jean-Baptiste Bernadottes landstigning på svensk mark.  Han som 1818 blev kung Karl XIV Johan.

Idag kom svaret:

” Bäste Lars,

Tack för Ert brev med vänlig förfrågan om möjlig intervju med H.K.H. Kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling inför Kronprinsessans bröllop.

Kronprinsessparet har fått många förfrågningar med önskan om intervju. Kronprinsessparet önskar göra ett fåtal framträdanden före sitt bröllop. Jag måste därmed tyvärr meddela att Kronprinsessparet tackar nej till att medverka i intervju.

Med vänlig hälsning

Ulrika Näsholm

Informationsavdelningen

Kungl. Hovstaterna”