Lars Johansson

Sommarmorgonen 25 juni 1973 var mycket vacker. Jag var 19 år och bodde kvar hemma hos mamma. Klockan var fyra. Jag sov fortfarande, fast solen sken ute. Om några timmar skulle jag upp till sommarjobbet.
Då ringde telefonen. Det var från sjukhuset. Mamma svarade.
”Vi har fått in er son. Han har varit med om en bilolycka. Det är kritiskt. Kan ni komma upp?”
Chock. Förtvivlan.
Bilen hade krockat med en älg på E4 norr om Gränna. Viltstaketet kom upp först några år senare.
Sjukhuspersonalen bad oss vänta någon timme och ringa innan vi gav oss iväg. Vid sextiden ringde vi. Jag minns inte riktigt hur samtalet gick, men vi fick i alla fall frågan om min bror hade en klackring.
Svar nej. Alltså var det inte han som låg hjärndöd på akuten.
Lättnad, men knappast glädje.
Snabbt insåg jag att det var Acke, min brors 21-årige kompis som han var på semester med. Acke hade lämnat brorsan i tältet på Östra stranden i Halmstad för att, nykär som han var, ta sig hem till flickvännen i Linköping. Men i bilen låg min brors pass kvar. Därav förväxlingen.
Så det var till Ackes föräldrar polisen kom hem senare den morgonen för att få honom identifierad.
Jag berättar den här historien för att jag funderat mycket på hur man meddelar dödsbud och vilken roll och vilket ansvar media har. Det aktualiserades i veckan i samband med olyckan i Thailand där fyra unga människor i samma ålder som Acke omkom i en frontalkrock.
Jag vet inte hur föräldrarna fick dödsbudet. Men jag vet att nyheter sprids blixtsnabbt numera. Publicering sker inte längre i 24-timmarscykler som förr, då man kunde avstå från publicering så länge de anhöriga inte var underrättade.
I Thailandsfallet låg ett 20-tal olycksbilder ute på nätet direkt. Thailändska tidningar och nyhetssajter har en helt annan syn på etik än vi i Sverige. Det var bilder på de omkomnas avfotograferade pass, liksäckar på vägen och obehagliga bilder på bilvraket.  Bilder som vi inte skulle kunna eller vilja publicera i Sverige. Men fullt sökbara på nätet i hela världen.
Om jag vore anhörig tror jag, faktiskt, att jag i något skede av sorgeprocessen skulle vilja se de där bilderna för att slippa fantisera om hur det såg ut på olycksplatsen. Men jag skulle vilja göra valet själv.
Det finns inget bra sätt att få ett dödsbud. Bara mindre dåliga. Vi får vänja oss vid att den här typen av nyheter förmedlas på nyhetssajter och på Twitter och Facebook innan polisen hunnit informera de anhöriga. För internetgenerationen är detta helt naturligt. Själv är jag kluven. Det är bra att informationen sprids snabbt, men dåligt om ingen tar etiskt ansvar för den.

Vi har en spännande artikel på dagens Liv&Lust i Helg. Den handlar om dejtingsajter som blir allt finmaskigare. Tydligen finns det ett behov av att kunna skräddarsy en tilltänkt partner. Golfare söker golfare, högutbildade söker högutbildade, veganer söker veganer etc.
Om det hade funnits sådana dejtingsajter för 30 år sedan är jag rätt säker på att min fru och jag inte funnit varandra. Vi skulle ha varit en missmatch, olika som vi är. Jag tror att samma sak gäller i äktenskapet som när en tränare bygger ett lag eller en VD formerar en ledningsgrupp. Det är olikheterna som bildar en stark enhet.
Jag har egen erfarenhet av att vara för lik en arbetskamrat. Jag hade ofta konflikter med en chefskollega. Vi åkte på ledarskapskurs och fick våra personligheter analyserade med hjälp av diverse tester. Det visade sig att vi helt enkelt var av samma skrot och korn. Vi var starka tävlingsmänniskor båda två. Och sådana har svårt att samarbeta. Sedan vi konstaterat det hade vi större förståelse för varandra och konflikterna minskade.
I den dataålder vi lever i (usch vad det lät 1980-tal!), bygger mer och mer på personalisering . Du får erbjudanden från Ica beroende på vad du handlat och registrerat på ditt Ica-kort. Du får individuellt anpassad reklam på Facebook. Eller kanske inte? Enligt Facebook är jag intresserad av nylonstrumpor och franska hus.
Tja, det kanske bor en fransk transvestit i mig.
Även vi i mediebranschen ser nya möjligheter att prickskjuta med personaliserade reklamerbjudanden och på det sättet bara nå de intresserade istället för att som i dag lägga ut bombmattor som når alla.  Vi skulle kunna erbjuda våra annonsörer annonsplats på nätet utifrån vad läsarna har klickat på, eller uppgett att de är intresserade av.
Det sistnämnda är lite vanskligt. Vet vi verkligen i förväg vad som intresserar oss? Möjligen har jag berättat om detta tidigare: När Financial Times mätte läsningen av tidningen en enskild dag handlade den mest lästa artikeln om att Madonna skulle ut på turné. Jag tror inte att finansvalparna hade angett det i förväg om de fått frågan.
Även de som vill ha en tidning eller sajt utifrån sina intressen är rädda för att gå miste om saker som de inte visste att de var intresserade av. Gärna mer av det som jag vet är intressant, men ta inte bort det andra. Det har varit tidningens framgångsrecept i 150 år. Målet är att överraska varje dag. Precis som jag efter 30 år fortfarande upptäcker nya spännande sidor hos min fru.

Lyssnar på Göran Greider och Marita Ulvskog i P1. Båda skyller Juholts avgång på medierna. Jag blir alltid lika störd när det är budbäraren som ska skjutas. Det är en inställning som förpassar oss alla till lealösa, omyndigförklarade, varelser utan förmåga att tänka självständigt.

Under ett år har Juholt bytt åsikt i ett flertal frågor, varit otydlig och i något fall farit med osanning. Till det kommer Libyenaffären, hans sambos brottsliga förflutna, lägenhetsaffären och slarv med kvitton. Det är självklart att medierna ska rapportera om detta när det gäller en person som gör anspråk på statsministerposten.

Vi har också en socialdemokrati som famlar efter en identitet, internt krypskytte och extremt låga förtroendesiffror. Även detta måste naturligtvis medierna beskriva. Sedan är det upp till väljarna att dra slutsatser.

I går hade jag en självgod dag. Det gav mig både tillfredsställelse och dåligt samvete. Tillfredsställelse eftersom det alltid är roligt när kolleger vill veta varför vi är relativt lyckosamma på HD/NST. Dåligt samvete för att självgodhet är en av drivkrafterna bakom intolerans.
Vi tar det från början. Jag inledde gårdagen med att lyssna på pensionerade översten Bo Pellnäs på Marknadsföreningens frukostmöte på Dunkers. Han pratade om tolerans. Det är svårt att tänka sig någon bättre skickad än honom med tanke på hans uppdrag som FN-observatör i Afghanistan, chef för observatörsstyrkan på Balkan och chef för gränsövervakningen Serbien-Montenegro på 1990-talet.
Han har sett vad intoleransen leder till i sina mest extrema former: folkmord och etnisk rensning. Han sammanfattade sin 40-åriga officerskarriär med att han numera är i det närmaste pacifist.
Pellnäs angav fyra orsaker till intolerans: rädsla, hat, självgodhet och berövad mänsklighet. Fienden är ingen människa, mera ett väsen eller ett djur. Och sådana kan man ju slå ihjäl.
Fanatisk nationalism är självgodhetens ytterlighet. Men fanatismen finns även i vår vardag. Fotbollshuliganer som slåss, religiös fanatism och extremister på höger- och vänsterkanten. Lokal chauvinism och konkurrens mellan till exempel Malmö och Helsingborg är lindrigare symptom på denna självgodhet.
Jag fick tillfälle att utveckla min egen självgodhet lite senare i går förmiddag när dagens avsnitt av ”Publicerat” (P1 15.35) spelades in på Sveriges Radio i Malmö. Det handlar om tidningarnas förvandling till mediehus med flera kanaler. För HD:s del senast accentuerat med starten av tv-kanalen 24 HD i oktober i fjol. Jag var nöjd, kanske på gränsen till självgod, med hur bra det har gått.
Efter lunch växte tuppkammen ytterligare när branschtidningen Dagens Media kom på besök, nyfikna på varför HD/NST är så framgångsrikt. I en branschjämförelse är vi bäst i klassen när det gäller upplage- och räckviddsutveckling. Och vi har en fortsatt stark tillväxt på hd.se.
Efter en sådan dag fungerade minnet från morgonens möte med Bo Pellnäs som en slav på vagnen. Låt inte självgodheten ta överhand. Bekämpa fanatismen. Du gör det bäst med humor, menade Pellnäs. Gör fanatikerna löjliga. De saknar både humor och självironi.
Eller varför inte stödja Teskedsorden som arbetar för tolerans och mot fanatism. Teskeden är en symbol för de mångas handling. Vill man släcka en eld tar man hinkar. Har man inga hinkar tar man glas. Och utan glas kan man ta teskedar. Är de bara tillräckligt många går det att släcka elden. Gå in på teskedsorden.se och läs mer.

När jag gick i åttan för många år sedan skulle vi ha friluftsdag med olika aktiviteter. De två tuffaste grabbarna i klassen, som också var skolans bästa idrottskillar, hade anmält sig till ridningen.
– Har ni ridit någon gång då? undrade gymnastikläraren.
– Ja, men inte på hästar, hö hö!
Jag glömmer aldrig uppläxningen de fick. Läraren gav dem en verbal omgång som hette duga. De skulle minsann lära sig att respektera tjejer. Det var inget att skämta om, etc, etc.
Vår gympalärare var nyutexaminerad, ung, 24 år, elitidrottare i flera olika sporter. En man som vi grabbar såg upp till. Något av en idol faktiskt.
Det blev knäpptyst bland oss killar i omklädningsrummet när han satte denna tydliga gräns. Vi som skrattat med skämdes.
Jag har funderat på det även efteråt. Gympaläraren var en vuxen som faktiskt vågade vara vuxen. Han använde sin auktoritet i fostrande syfte.
Jag kom osökt att tänka på honom efter avslöjandet hur det gått till i Engelholms FBC, där tränaren för P-14 i stället suddat ut gränserna med sina sexistiska, kvinnoförnedrande, taktiska instruktioner (se artikel på Ängelholmssidorna).
Korkat är väl bara förnamnet. Och inte så oskyldigt som det kan verka. För någonstans börjar det, det som i sin yttersta konsekvens leder till misshandel och mord. Respektlösa attityder får aldrig accepteras eller ses som en normalitet. Det gäller sexismen på idrottsplanen såväl som skällsorden ”hora” och ”fitta” i skolan.
Varje år mördas 15-20 kvinnor, nästan uteslutande av män. 2010 anmäldes 27 200 fall av kvinnomisshandel. Så det finns mycket att göra, inte minst inom idrotten som alltid framhäver sin fostrande roll.
Det är en gång för alla dags att göra upp med de primitiva machoattityderna. Även många killar mår dåligt av dem, men faller för grupptrycket. Läste en gång om en elithockeyspelare som gömde sig på toaletten i omklädningsrummet för att slippa delta när de andra i laget peppade sig före matcherna med att unisont skrika ”kuken”.
Tänk om alla HIF- och Röglespelare, som är förebilder för så många unga killar, kunde ta avstånd mot våldet mot kvinnor. Men inte ett knyst hördes därifrån ens när Alexander Gerndt dömdes för misshandel.
Minns också de tre landslagsspelarna i hockey som misstänktes för våldtäkt i samband med en landslagssamling för några år sedan. De friades, men deras kvinnosyn var knappast föredömlig. Risken är stor att man får en sned självbild och fel attityd när man hela tiden fostras i en machomiljö. Då behövs ledare som min gamla gymnastiklärare.

I förra veckan konstaterade jag att den mest klickade sportartikeln på hd.se 2011 kom först på 16:e plats på 100 i topp-listan. Bland de hundra mest klickade artiklarna fanns bara tolv som handlade om sport.
Ett annat tecken på att vi kanske överskattar sportens betydelse fick vi strax före jul när vi skickade ut en enkät till vår läsarpanel. 600 personer svarade.
Enligt undersökningen har både börsen och serierna bättre läsning än artiklarna om våra elitlag Helsingborgs IF och Rögle.
23 procent svarade att de läser allt eller nästan allt om HIF, 36 procent män och tolv procent kvinnor.
Andelen som inte läser något eller nästan inget alls var 57 procent, fördelade på 43 procent för männen och 69 procent för kvinnorna.
Läsningen om Rögle var lägre. Bara 18 procent läser allt eller nästan allt., 27 procent för män och åtta procent för kvinnor.
58 procent läser inget eller nästan inget om Rögle. 38 procent av männen och 77 procent av kvinnorna är ointresserade.
Läsningen om Rögle är dock jämnare fördelad över hela NV-Skåne än HIF-läsningen, som är mer koncentrerad till Helsingborg.
Resultatsidorna på sporten har nästan enbart manliga läsare och då företrädesvis de som är äldre.
När det gäller nätet uppger 65 procent att de aldrig eller nästan aldrig följer sporten på hd.se, 50 procent av männen och 79 procent av kvinnorna.
Som jämförelse kan vi ta seriesidan i tidningen som alltid läses av 36 procent. Ytterligare 36 procent läser den ibland. Mest populär serie är Hälge som 47 procent ger betyget 4 eller 5.
Börsen intresserar 43 procent av våra läsare. Men det verkar vara en manlig domän. 58 procent av männen har ett börsintresse mot 28 procent för kvinnorna. Skillnaden är också stor när vi jämför åldersgrupper. I gruppen över 55 år är börsintresset mer än dubbelt så stort som i gruppen under 35. Och den lokala tidningen är fortfarande den främsta källan för att läsa om börsen och ta till sig kursinformation.
Undersökningen visar på kvantiteten av läsandet, men den säger inget om kvaliteten. Min bestämda uppfattning är att en stor del av sportläsarna är mycket intensivt intresserade av sport. För dem är våra sportsidor huvudorsaken till att de läser HD/NST eller hd.se.
All information som vi regelbundet får från vår läsarpanel hjälper oss att anpassa tidningen och webben efter läsarnas önskemål. Vill du vara med och påverka? Gå in på hd.se/lasarpanelen och anmäl dig.

Kungens knipa och Juholts jidder här hemma, Utöyamassakern, den arabiska våren och tsunamin i Japan utanför Sverige. Där har ni de största nyhetshändelserna 2011.
Men ingen av dem har gjort avtryck på hd.se. Det vi anser är stora nyheter är inte alltid de som blir mest lästa, i alla fall inte på nätet. Före jul tog vi fram listan på de 294 mest klickade artiklarna på hd.se under året. Alla var lokala.
1. Så drabbar stormen NV-Skåne (2011-11-27).
2. Världens dummaste björn (2011-05-18).
3. Ni sliter själen ur mig (2011-09-13).
4. Man hittad död på sin gård (2011-06-24).
5. Försökte bygga kärnreaktor (2011-08-01).
6. Husesyn i Sveriges finaste finka (2011-09-23).
7. Kränkande lapp på anslagstavla (2011-06-23).
8. Tortyr utan förklaring (2008-08-28).
9. Här är hela listan på studentbostäder (2007-08-28).
10. Höjd varning för adventsstormen (2011-11-27).
Att stormen skulle hamna i topp förvånar inte. Pågående händelser som påverkar oss alla har alltid mest klick. Tvåan och trean är desto mer överraskande. ”Världens dummaste björn” var en kulturartikel om Bamse som blivit huvudrollsinnehavare i integrationsdebatten. ”Ni sliter själen ur mig” var Patrik Lundbergs uppmärksammade krönika om hans upplevelser som adoptivbarn från Korea. Krönikan som fick Fazer att ändra utseendet på förpackningarna till Kinapuffarna. Bägge dessa artiklar hade ovanligt många besök från Google och Facebook.
Tio i topp-listan visar också på nätets eviga arkivfunktion. Två av artiklarna skrevs för flera år sedan, ”Tortyr utan förklaring” och ”Här är hela listan på studentbostäder”. Ett annat exempel på det hittar vi på plats 22. En artikel från 2005 inför Per Morbergs 45-årsdag.
En lika gammal artikel som återkommer vid varje storhelg, och särskilt till nyår, innehåller ett pannacottarecept. Av någon anledning har den hamnat högt när man söker på Google.
Intressant är avsaknaden av sport på topplistan. Mest klickade sportartikeln kommer först på 16:e plats och är från skandalen som bröt derbyt mellan MFF och HIF. Av de 100 mest klickade artiklarna handlar bara tolv om sport.
De sportintresserade är i minoritet bland läsarna av både papperstidningen och hd.se. Men många i den minoriteten anser att sporten är det viktigaste som finns.
När vi tittar på de rörliga bilderna på 24HD Play är tre av de tio mest sedda inslagen sportrelaterade, fyra är knutna till adventsstormen och två handlar om svåra trafikolyckor.
Ingen vet vad som händer 2012. Men när det händer i NV-Skåne kommer vi att bevaka det. Gott Nytt År från alla oss på HD/NST.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och en nyhetschef på tidningen åtalas för vapenbrott. En reporter åtalas samtidigt för vapenbrott. Med chefernas goda minne köpte reportern en pistol i Malmö för att visa hur lätt det är att skaffa illegala vapen. Något uppsåt fanns inte. De hade för avsikt att snabbt lämna pistolen till polisen.

Visst, det kanske är ett brott i lagens mening. Men åtalet har ett löjets skimmer över sig. Har samhället verkligen inte viktigare saker att beivra? Det känns också som ett hån mot alla som drabbas av riktiga brott, men där utredningar snabbt läggs ner  eller åtal aldrig väcks.

Expressens Thomas Mattsson kommenterar åtalet här.

Ho, ho! När ni läser det här förbereder jag mig för årets stora insats, som Bengt Feldreich säger på julafton.
I år firar jag 30-årsjubileum som tomte. Hade tänkt att det skulle bli det sista. Men så meddelade dottern i förra veckan att fler barn är på väg, så det är bara att ställa in sig på en tioårsperiod till – minst.
Jag har försökt slippa uppdraget i flera år. Alla vet ju att jag ska köpa tidningen, eller att jag har något ärende i garaget, när Kalle Anka går mot sitt slut. Trots häftig maskering från topp till tå, och trots förställd röst, är jag genomskådad för länge sedan av alla över sex år.
Egentligen tror jag att de vuxna uppskattar tomtens besök mer än barnen. För när jag får på mig tomtemasken förvandlas jag från en snäll farfar till en häcklare av familj och släkt. En och annan sanning är lättare att säga på vers och när man går in i en annan identitet.
Jag behöver dock inte förställa mig för att rikta en uppmaning till alla andra tomtar därute:
Var nyktra!
Ingen tycker att det är kul att se en lallande lullande tomte fumla med paketen.
I mitt barndomshem fanns varken sprit eller vin. Inte ens öl. Jag såg aldrig en flaska under de 20 år som jag bodde hemma.
Då var pappa ändå alkoholist.
Men mamma höll honom kort. Han fick inte komma över tröskeln om han var full. Det var hennes sätt att skydda oss barn.
Följden blev att vi satt ensamma ett antal jular. Pappa kom helt enkelt inte hem. Någon gång hände det att han var försvunnen med julklapparna.
När pappa sedermera slutade supa under några år kom samvetet i fatt. Han blev mycket generös med pengar, troligen medveten om vad han försummat under vår uppväxt. Men vi pratade aldrig om det.
Nu är han död sedan 25 år. Tyvärr började han dricka igen och tveklöst var det spriten och cigaretterna som tog hans liv.
Varje år när vi firar vår Fanny&Alexander-jul med barn och barnbarn, god mat och presenter, tänker jag på honom. Jag har fortfarande svårt att förstå hur kärleken till alkoholen kunde vara starkare än julglädjen med familjen.
Hos oss firar vi jul med lagom mycket alkohol. En snaps och en öl till julbordet när tomteplikterna är uträttade får räcka. Åtminstone så länge de minsta är närvarande.
Lagom för mig innebär förhoppningsvis att barnen får ett naturligt förhållande till alkoholen. Man blir möjligen glad, aldrig aggressiv, och man dricker sig inte redlös. Man dricker för att det passar till maten och för att det faktiskt i vissa sammanhang är en rätt trevlig tradition.
Liksom det är en trevlig tradition att önska er alla en riktigt God Jul!

De fängslade svenska journalisterna Martin Schibbey och Johan Persson döms för terroristbrott i Etiopien. Jag väljer att länka till Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönssons blogg där han uttrycker vad alla kolleger här hemma känner idag. Jag skulle inte kunna uttrycka det bättre själv.