Lars Johansson

I morse kom vår VD Lars Svensson till jobbet i paljettväst. Hans hustru Anita hade ”turen” att vinna Tony Irvings dräkt från ”Stjärnor på is” i ett lotteri till förmån för Rosa bandet under tjejkvällen på Olympia i går. Det skiljer nog minst 20 centimeter och 30 kilo mellen Lars och Tony, så det var en syn. Västen gick tydligen på, men brallorna tror jag inte ens att han försökte få över knäna. Tyvärr missade jag det hela. Svensson är den morgonpigga Lars på HD, jag är den andra.

I går hade jag äran att få dela ut priset till Matchens lirare i Henrik Larssons sista match. Givetvis blev det Henrik Larsson. Något annat hade varit otänkbart. Men det var ändå rättvist. Han var den enda ljusglimten i HIF i denna mediokra match.

Jag var stolt över att få stå där nere på planen och dela detta historiska ögonblick med Henke. Men ändå kändes det lite som om jag och andra honoratiores snyltade på hans kväll.

Jag passade på att tacka honom för alla rubriker han gett oss genom åren. Jag är rätt säker på att det blir fler. Henrik kommer att låta höra tala om sig i fotbollssammanhang även i framtiden.

Det verkar inte så kul att gå i skolan i Vellinge. Först Uppdrag gransknings avslöjande att tre elever placerats i särskola utan att de var utvecklingsstörda. Sedan rapporten som säger att nästan var tredje pojke på gymnasiet testat narkotika. Det är långt över riksgenomsnitet. Och nu en rektor som inte anser att dyslexi  eller anorexi existerar.

Gruppen ”Hyllning av Henrik ”Henke” Larsson” har 3 468 medlemmar på Facebook. Gruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack!” har 138 491. Inga jämförelser i övrigt.

Är det någon som kan förklara vad som har blivit bättre på Ängelholmsvägen efter röjningen av mittremsan? Jag åker där ett par gånger om dagen och så gott som varje gång är det någon bilist som för sent kommer på att de ligger i fel fil ner mot stan. De måste byta fel för att svänga höger, men ännu allvarligaste är incidenterna som uppstår när de som ligger i vänsterfilen plötsligt upptäcker att de är på väg mot Olympia istället för rakt fram mot Hälsovägen. Då blir det tvära filbyten.

I kväll väntar en nostalgitripp tillsammans med boken ”Historien om Olympia”, skriven av Lars Joelsson. Den berättar allt om vår legendariska idrottsplats, från den uppskjutna invigningen 17 juli 1895, fram till 2000.  Allt om boken finns på Helsingborgs idrottsmuseum eller på www.idrottsmuseum.org.

I dag hade vi fina höstbilder från mitt favoritställe i Skåne, Söderåsen. Sven-Erik Svensson hade tagit dem. I morgon publicerar i fantastiska bilder av en annan HD-fotograf, Mats Roslund. De illustrerar ett reportage om forntidens avtryck i vårt område. Vi har besökt gånggriften vid Örenäs.

Jag går tyvärr på bio alldeles för sällan. Men i tisdags var det dags. Skulle se ”Bröllopsfotografen” på Filmstaden i Helsingborg. På vägen dit passerade jag Åhléns i Södercity där ett sorgligt stycke plywood i ett av skyltfönstren vittnade om det senaste inbrottet. Sorgligt var det också att komma till Filmstaden. Nästan tomt, trots en publikfriande repertoar.
Vi kom tidigt, så hustrun och jag satte oss på en nästan lika öde bar i närheten och funderade på varför filmen inte lockade fler. Bröllopsfotografen har ändå fått bra kritik i nästan alla tidningar. Kjell Bergqvist i en av huvudrollerna borde också dra folk.
Vi kom till den vanliga slutsatsen. Helsingborgs centrum är för utspritt. En filmstad kan inte ligga i änden av city. Den ska ligga centralt, helst i ett koncentrerat nöjescentrum. Något sådant finns tyvärr inte i Helsingborg. Det räcker inte längre att bara locka med bio. Omgivningen måste vara mysig med restauranger och kaféer.
Helsingborgs ack så välkända förbannelse, uppdelningen i norr och söder, måste brytas. Därför är planerna på ett upprustat gångstråk från S:t Jörgens plats till Furutorpsgatan glädjande. Liksom idén att skapa ett nöjeskvarter kring Stadsparken med bland annat en ny filmstad.
Det hade förstås varit ännu roligare med en mer spektakulär satsning, till exempel en överbyggd Södergata med butiker, biografer och restauranger. Eller ett underjordiskt torg under Trädgårdsgatan och Stadsparken. Halvmesyrer riskerar att permanenta gapet mellan norr och söder, men jag förstår att det kan vara svårt att räkna hem alltför storslagna planer.
Jag är heller inte säker på att Stadsparken är rätt plats för ett nöjescentrum. Flertalet restauranger finns kring Stortorget, Mariakyrkan och Sundstorget. Och Tivoli, stadens starkaste varumärke bland alla under 30 – starkare än både turande och HIF – ligger ju där redan. Varför inte klämma in Filmstaden i den nya kongressanläggningen, som med facit i hand förmodligen borde ha byggts före multiarenan?
Motargumentet är förstås att en sådan lokalisering inte bidrar till att knyta ihop citys båda delar. Så om satsningen på ett upprustat gångstråk och ett nytt nöjeskvarter verkligen förpassar Trädgårdsgatans osynliga mur till historien är jag beredd att erkänna att jag hade fel.
Ett centralare läge för Filmstaden skulle i alla fall innebära att jag gick på bio oftare. Gärna före eller efter ett glas vin eller en bit mat på en mysig restaurang. För film är fortfarande bäst på bio.

Lite familjeaktiviteter i helgen har hållit mig borta från bloggen. Golf får väl också räknas dit. Kom sexa i C-klassen i Höstslaget på Öland. Ett fall bakåt från fjolårets andraplats.

Jag har alltid betraktat Jan Guillou som journalisternas journalist. Den ensamme murveln som avslöjar rättsröta och klär av överheten. Nu har han själv ertappats med byxorna nere. Själv säger han att KGB-kontakterna var ett led i hans strävan att avslöja deras arbetsmetoder. Problemet är att han tog emot pengar och att det aldrig blev något skrivet.