Lars Johansson

I torsdags kväll var jag på utdelningen av Stora journalistpriset på Operaterrassen i Stockholm. Sverker Olofsson fick Lukas Bonniers stora journalistpris. Lukas Bonnier-priset delas ut till en journalist som under en lång följd av år visat prov på skicklighet och framstående journalistisk gärning.
Det har verkligen Sverker. Han har slängt skräp i sin soptunna i mer än 600 program under 23 år i tv.
Vid prisceremonin fick han frågan om han är moralist.
– Ja det är jag. Jag blir störd av att en del nästan tycker att det kul att vara halvoärliga. Jag tycker att man ska vara schysst. Det tycker jag verkligen.
Det var befriande att höra någon erkänna det utan att skämmas. Moralist har ju nästan blivit ett skällsord.  Den första associationen som dyker upp i mitt huvud är kristen fundamentalism med sexfobiska inslag. Men moral kan handla om så mycket annat än sex.
Jag fick själv samma fråga om moral när jag pratade pressetik på Lilla styrelsedagen i Helsingborg för någon vecka sedan.
Jag tvekade mer än Sverker när jag svarade. Men jag erkände också att jag i vissa sammanhang är en moralist. Jag tycker att man ska göra rätt för sig, att man ska vara ärlig, att man ska ha respekt för andra människor och ta ansvar för det man gör.
På så vis är moralismen en bra drivkraft för journalistiken. Många politiker, institutioner och företag gör inte fel i lagens mening. De följer sina regler och bestämmelser. Men handlar de för den skull alltid moraliskt rätt? Är det till exempel moraliskt försvarbart att behandla en handikappad människa på det sättet som Försäkringskassan gjort med Gunn Norberg som vi skrev om i tisdags. Att tidsstudera toalettbesök är för mig en omoralisk kränkning. Om hon bara varit på toa några minuter till varje dag hade hon kommit upp i 20 timmars grundläggande behov och varit berättigad personliga assistenter.
Och jag tror inte att särskilt många grisbönder kommer att bli fällda för djurplågeri efter veckans avslöjanden om dålig djurhållning. Men ingen av oss tycker väl att det är moraliskt rätt att behandla grisar som svin?
På samma tema är det omoraliskt att plocka gäss levande. Och omoraliskt att, som svenska företag, köpa dun utan att ta reda på hur dunet plockats. Per Hermanrud på TV4 avslöjade detta och fick pris för Årets avslöjande. Det var också han som året innan uppmärksammade det omoraliska djurplågeriet av australiensiska får. Journalistik och moralism går hand i hand. Sen är det en annan sak att alla journalister inte alltid visar god moral själva.

I morgon tillkännages vilka som får Stora Journalistpriset vid en gala på Operaterassen i Stockholm. I år är jag inte med i juryn, men jag kommer ändå att vara närvarande. Det ska bli kul att träffa kolleger, både bland de nominerade och i prisnämnden. Det tävlas i tre klasser: Årets avslöjande, Årets berättare och Årets förnyare. Dessutom delas Lukas Bonniers stora journalistpris ut till någon som har gjort en god livsgärning som journalist. I den sistnämnda kategorin slogs jag något år för Jan Guillou när jag satt i nämnden, men han lär vara chanslös i år.

Bland de nominerade i klassen Årets avslöjande håller jag tummarna för Per Hermanrud, TV4. Det var han som avslöjade djurplågeriet inom den internationella dunindustrin. Jag tycker hans reportage uppfyller de kriterier vi hade när jag satt i juryn. Ett avslöjande skulle just vara ett avslöjande, inte bara ett grävande. Det skulle ha fått ett stort genomslag, ha lett till något och vara resultatet av ett gediget journalistiskt arbete.

Förtroendet för dagspressen rasar i årets mediebarometer som publiceras av Medieakademin i Göteborg. Bara 26 procent har mycket eller ganska stort förtroende för dagspressen. Motsvarande tal i fjol var 34 procent.

Det skulle kunna vara mer alarmerande än det är. Dels har förtroendesiffrorna minskat för nästan alla institutioner och företag sedan Medieakademin bytte mätmetod 2007. Fram till och med 2006 gjordes alla intervjuer per telefon. 2007 gick man delvis över till webbbaserade intervjuer och från och med 2008 helt och hållet till webben. Tendensen är att svaren blir mer negativa när den personliga telefonkontakten inte finns längre.

Dels är det viktigt att skilja på äpplen och päron.  För morgontidningen Dagens Nyheter har 57 procent mycket eller ganska stort förtroende. För kvällstidningen Aftonbladet är det bara 14 procent som har stort förtroende. Så de som har svarat på frågan om dagspressen kan ha helt olika preferenser.

Likadant med radio och tv.  Sverige Radio åtnjuter med sina 79 procent störst förtroende av alla företag och institutioner som är med i undersökningen. Att jämföra med TV3:s 15 procent. För radio&tv som grupp är det 41 procent som har stort förtroende, ett ras från fjolårets 52 procent.

Och visst är det märkligt att aftonbladet.se är den i särklass största mediesajten i Sverige, med mer än fyra miljoner unika besökare varje vecka, när så gott som ingen har förtroende för Aftonbladet. Vi människor säger en sak och gör en annan. Möjligen är det så att man inte behöver ha något förteonde för den som underhåller en.

DN och Aftonbladet är de enda tidningarna som är med i Medieakademins enkät. För HD:s del är jag säker på att det är DN vi ska jämföra oss med. Morgontidningar har generellt ett stort förtroende hos läsarna. Och när vi själva har mätt, dock inte på exakt samma sätt som Medieakademin, har vi fått högre förtroendetal. Hela 80 procent anser till exempel att vi har hög trovärdighet. Den betalda morgontidningen anges också som den bästa källan för att få reda på nyheter.

Förtroendelistan toppas av Sveriges Radio, följt av Ikea, Sveriges Television, Universitet & högskolor och Dagens Nyheter. Sist bland 33 organisationer, institutioner och företag som är mätta finns Sverigedemokraterna som fem procent har stort förtroende för. Näst sämst är Piratpartiet. Sedan kommer Arbetsförmedlingen, Aftonbladet och TV3.

De senaste åren har jag undvikit att köpa dansk fläskfilé. Larmen om hur grisarna har det i vårt grannland har varit för många och för allvarliga. Svenska bönder har också pekat på sin föredömliga djurhållning som ett argument för att köpa svenskt. Men den argumentationen har fått sig en knäck efter de senaste dagarnas avslöjanden. När inte ens branschens främsta företrädare sköter sina djur på ett acceptabelt sätt, vem kan man då lita på?

En rad publiceringsfrågor att avgöra de senaste timmarna. Utan att avslöja några detaljer har det handlat om vanvårdade grisar, mordet på Ulrika Åkesson och rattfylleristen som körde på en femåring. Sedan kom dagens toppnyhet (än så länge i alla fall, men det ska mycket till för att den ska slås ut): Koenigsegg hoppar av Saabaffären. Saabs framtid är därmed mer osäker än någonsin tidigare.

Mörker, regn och tung trafik, i dubbel bemärkelse. Jag är förvånad att det inte händer fler olyckor än det gör på E6 melan Helsingborg och Malmö. Jag kör 3 000 mil om året och är en rutinerad bilförare, men jag tror inte att jag kört någon annan sträcka i Sverige som kräver större koncentration.

Idag är jag på Minc hela dagen. Minc står för Malmö incubator, som är ett samarbete mellan Malmö högskola och kommunen. På Minc är det meningen at man ska vara kreativ. Just nu brainstormar vi kring hur ett framgångsrikt medieföretag ser ut i Skåne 2020. Ett sätt attfå fram idéer är att stjäla från andra. Vad är det tll exempel som gjort H&M, Ikea och andra så framgångsrika? Kan vi lära något av dem? Tipsa mig gärna.

Jag såg i en kvällstidning att prinsessan Victoria har en handväska som enligt modeexperter kostar kring 100 000 kronor. Det är möjligt att jag är en surgubbe, men jag blir provocerad av det. Kan inte förstå varför människor, som av många uppfattas som förebilder, kan lägga så mycket pengar på något så onödigt som en väska.
Det är likadant med killars svaghet för Rolex- och Breitlingklockor. Och alla nyrika fotbollsproffs som genast måste köpa en Ferrari. Hur har de tänkt få in barnvagnen och bokhyllan Billy i den? Barnsäker är den väl knappast heller.
Vi lever i ett samhälle där framgång mäts i pengar. Och även om den här krönikan kanske andas jante så är jag inte avundsjuk. Jag tycker att folk ska få tjäna pengar och ha höga löner. Det borde till exempel vara lika lätt att arbeta ihop en miljon som att tjäna en miljon på en husaffär. Men man behöver inte vara socialist för att tycka att skillnaderna är för stora mellan dem som är ohemult rika och de som lever i fattigdom.
Jag som är uppväxt under relativt knappa förhållanden kan inte låta bli att tycka att det är vulgärt att visa sin rikedom genom att handla en massa onödigt dyra saker. Det finns väskor för ett par hundralappar som är lika snygga och bra, Victoria! Tänk vilket föredöme du skulle bli för unga tjejer om du köpte din väska på Åhléns istället.
Annars verkar jakten på statusprylar vara på nedgång. Det ska vara upplevelser istället. Det är inte rikast på kyrkogården som räknas längre, utan det är den som upplever mest före döden som vinner. För mig låter det sundare, även om jag känner mig som en lantis när jag inte varit i Thailand. Förresten är väl det också ute. Nu är det Sydafrika som gäller.
En upplevelse kan också vara att byta bostad. Själv står jag i tur att flytta för 15:e gången i mitt liv. Den här gången inom Helsingborg. Jag tänker på det när jag läser om fem personer som bott i varsin lägenhet i samma hus på Planteringen i Helsingborg i 50 år. Vi skriver om dem i dagens helgbilaga. Jag tror att det kommer att bli mycket ovanligt i framtiden. Liksom att man stannar på samma arbetsplats hela sitt liv. Gränsen för guldklocka måste antagligen sänkas. Ja även den har spelat ut sin roll. Ingen behöver klocka längre, i alla fall inte i guld. Man kanske kan få en väska istället för fem-sex tusen. Där går Skatteverkets gräns för att gåvor inte ska vara skattepliktiga. Där går också min egen, högst privata, anständighetsgräns för vad en väska får kosta.

I går skrev jag ett inlägg om hur jag förväxlade två möten i Landskrona och Ängelholm. Jag fick sammanlagt tio kommentarer på det. Ett var från min kollega Sören Karlsson som skulle varit med på mötena, ett kommenterade faktiskt min tankspriddhet, ett handlade om HD:s påstådda censur och sju om invandringspolitiken. Ibland undrar jag vad det är för mening att blogga. Varför kommentera något helt annat än det jag skrivit om?

Till alla som diskuterat HD.s rapportering om det eventuella islamska centret i Helsingborg vill jag säga att ett svar på den senaste tidens bloggdiskussioner publiceras i anslutning till en insändare i papperstidningen på måndag.  Så köp lösnummer om ni inte prenumererar.

Det är torsdag, men för mig har det varit måndag idag. Först åkte jag till Landskrona i morse och var där 9.00 för att prata etik. Bara det att jag skulle ha varit i Ängelholm istället. Bara att vända i dörren fullastad med dator och videoprojektor.  Hann inte tanka på vägen. Sedan satt jag och sov på E6:an och missade första avfarten till Ängelholm.

Klar i Ängelholm körde jag söderut och svängde in i Erikslund för att tanka. Inegn pump fungerade och reparatören kunde inte lova att de skulle komma igång. Vad göra med tom tank? Jag chansade på att återvända till Ängelholm via gamla vägen. Det höll. På vägen hem såg jag att jag lika gärna kunde ha fortsatt till Strövelstorp för att tanka.

Nu ger jag mig av igen till  Landskrona där jag ska prata om HD:s etiska regler klockan 14.