Lars Johansson

Tills vidare avstår vi från att namnge den häktade före detta polischefen. Eftersom häktningsförhandlingen skedde innanför stängda dörrar och advokat och åklagare belagts med yppandeförbud har vi inte kunnat göra en självständig bedömning av substansen i de mycket allvarliga anklagelserna. Den före detta polischefen är just ”före detta” och har ingen allmän ställning i samhället längre, även om brottet han är häktad för begicks medan han fortfarande var chef inom polisen. Dessutom har han ingen lokal anknytning som motiverar en namngivning. Det här är den samlade bedömning som jag gör just nu. Mitt ställningstagande kan komma att ändras.

Med tanke på vädret är risken stor att alla prenumeranter inte får tidningen i tid i morgon bitti. Tidningsbuden gör så gott de kan, men alla vägar är inte snöröjda och blåsten gör att snön driver in även på vägar som nyss är plogade. Jag hoppas på viss förståelse för detta.

Läser Johan Orrenius (bror till Sydsvenskans Niklas Orrenius) utmärkta serie i Expressen om tabun inom idrotten. Välskrivet och angeläget om människor som inte riktigt passat in i elitidrottens machokultur. Det har handlat om homosexualitet, dålig självkänsla, spelmissbruk och idag om depression.

Ibland förundras man över rubriksättningen. Som Aftonbladets rubrik på dagens närvaroartikel i Trollhättan: ”Hjältarna möter de anställda”. Den rubriken skulle inte jag våga sätta med så lite kunskap som vi har om Saabaffären och den osäkra framtid som Saab går till mötes.

Såg att min barndoms förste tv-idol är död. Pernell Roberts som spelade Adam,  en av bröderna Cartwright, har avlidit  i sitt hem i Kalifornien. Han blev 81 år. Bröderna Cartwright, eller Bonanza som serien egentligen hette, var en fomidabel tittarsuccé i svensk televisions barndom i början av 1960-talet.

I dag publicerar vi en artikel om att det kriminella nätverket Black Cobra håller på att etablera sig i Helsingborg. Den orsakade en nyttig och bra diskussion internt på redaktionen. Inte så att något skulle vara fel i artikeln eller att vi inte ska skriva om kriminalitet. Nej mer om hur vi generellt ska behandla kriminella gäng. Varje gång vi nämner deras namn bygger vi deras varumärke. Och när vi rabblar upp alla brott som de begått fyller vi varumärket med rädsla. Frågan är också om inte en del ”vanliga” småbrottslingar gärna sätter till exempel en Black Cobra-etikett på sina gärningar för att på så sätt uppgradera dem. Som vi skriver i dagens artikel är Black Cobra mer ett löst sammansatt nätverk än en organiserad maffialiknande grupp.

För oss som journalister handlar det om balansgången mellan att i princip berätta allt vi vet och ansvaret att inte överdriva eller presentera materialet på sådant sätt att det kan uppfattas som förhärligande eller bagatelliserande av en kriminell verksamhet.

Vi diskuterade också behovet av att tala om vem som drabbas av de kriminella gängens och nätverkens handlingar. Är det vanliga laglydiga Svenssons?

Kanske inte. Men min personliga åsikt är att ett civiliserat samhälle inte kan acceptera någon typ av brott. Även brott som kriminella begår mot varandra måste bekämpas.

För någon vecka sedan skrev jag om manliga genier som tillåts vara svin inom kulturvärlden. Det var en reaktion på en krönika av Johanne Hildebrandt i Aftonbladet. Nu har vår egen kulturskribent Åsa Sandell skrivit en krönika i samma ämne i HD.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin förklarar varför Aftonbladet inte skrivit om att tidningens tf VD satt i fyllecell i lördags natt.

I Expressen är det en nyhet att Aftonbladets VD Pontus Gustafsson greps på en nattklubb i Örebro i lördags natt. Av någon underlig anledning står det inget om detta i Aftonbladet. Klart är att Gustafsson var berusad och att han brottades ner av vakter och försågs med handklovar innan polisen kom och satte honom i fyllecell. Enligt vittnen ska han ha skallat en vakt och skrikit ”Du vet inte vem du har att göra med! Det här ska jag skriva om!” Gustafsson medger att han var full, men nekar till att ha skallat någon eller att ha uttryck sig på det viset.

Frågan är om Pontus Gustafsson kan vara kvar som VD.  Om det hade varit en journalist som betett sig så hade det renderat en skriftlig varning, minst. Man representerar både sitt företag och journalistiken även på fritiden. Det är inte försvarbart att utnyttja sin ställning för att få eventuella fördelar eller för att ”hota” med i konflikter.

Alla människor har behov av ett privatliv. Så har det traditionellt hetat. Men jag är inte så säker längre. Det verkar som om alla människor istället har ett behov av att göra sitt privatliv offentligt.
Vi skriver till exempel i Helg idag om hur folk sprider de mest intima detaljer till omgivningen när de pratar i mobilen på bussar och tåg. Själv kan jag inte låta blir att tjuvlyssna. Förresten det behövs inte. Jag får veta saker som jag inte borde veta vare sig jag vill eller inte. Det viskas inte precis i telefonen. Faktum är att jag till och med fått nyhetstips den vägen. Och på Facebook och Twitter sprider vi också våra privata tankar till fler än vi tror.
Dokusåporna i tv, med Big Brother och Paradise hotel, i spetsen är naturligtvis de yttersta uttrycken för dem som struntar i privatlivets helgd. Där nuppas det friskt mellan lakanen för hela världen att se.
Veckans helgbilaga inspirerar mig att avslöja lite om mitt eget privatliv. Resereportaget handlar till exempel om inspelningsplatserna för Mamma Mia, de grekiska öarna Skiathos och Skopelos. Jag hade en av mina bättre semestrar på Skiathos, men det är väl inte så självutlämnande att berätta.
Däremot måste jag erkänna att jag älskar filmen, jag som närmast gillade proggmusik på 70-talet och som egentligen hatar när folk brister ut i sång på film. Men när jag såg Mamma Mia första gången en varm sommarkväll på en biografi Kalmar blev jag mycket överraskad, dels över att de hade lyckats väva ihop Björn&Bennys texter och musik till en film, om än med banal handling, dels över den lycka vi alla kände när vi lämnade biografen. Men ännu mer överraskande var Meryl Streep som sångerska. Men så är hon ju världens bästa skådespelerska.
Jag har sett filmen en gång till på ett flygplan på väg söderut och en gång hemma i tv-soffan. Kanske blir Mamma Mia vår tids Sound of Music, filmen som man ser 10-20 gånger under ett liv.
I helgbilagan har vi också en artikel om sexhandböcker. Jag har alltid undrat vem som köper dem. För jag tror inte ett ögonblick på att man får ett bättre sexliv av att läsa dem. Lika lite som vi som växte upp på 60-talet och fick hålla till godo med tummade exemplar av Fib-Aktuellt och Lektyr utvecklade vårt sexliv av dem. Fibban och Lektyr var nästan rumsrena på den tiden.
Möjligen kan sexhandböckerna bidra till att vi vågar prata mer öppet om kärlek och sex, ungefär som när Inge&Sten bröt en barriär med sin frågespalt i Expressen på 60- och 70-talen. För kan man inte samtala kan man heller inte…
Ja ni vet vad jag menar. Men jag vill inte gå in på det mest privata. Det spar jag till mobilen.