Gardell om prinsessförlovningen
Jonas Gardell skriver om Madeleines spruckna förlovning med en ny infallsvinkel i dagens Expressen. Han utgår från den norska flickan Tora, som fick betalt av Se&Hör för att berätta om sin träff med Jonas Bergström.
Jonas Gardell skriver om Madeleines spruckna förlovning med en ny infallsvinkel i dagens Expressen. Han utgår från den norska flickan Tora, som fick betalt av Se&Hör för att berätta om sin träff med Jonas Bergström.
Nu ska jag skriva ett sista inlägg i Rögledebatten som säkert kommer att reta upp många av er som kommenterat mitt tidigare.
För det första har jag publicerat nästan alla kommentarer, trots att ett stort antal strider mot de publiceringsregler som vi har på hd.se. Till exempel att inläggen ska ha en vänlig, civiliserad, ton och hålla sig till ämnet.
Rätt många av er har anklagat mig för att inte veta någonting om hockey. Det må vara hänt. Men man behöver knappast veta exakt vad som skiljer mellan Nihlstorps målvaktsstil och Stefan Livs för att diskutera den här frågan. Diskussionen handlar inte om hockey, utan om tolerans och normala umgängesformer. Eller om vi vänder på det, en intolerant och fanatisk supporterkultur, som på sikt faktiskt är till nackdel för klubben. Precis som ingen spelare är större än klubben är ingen klubb större än själva idrotten.
Vore jag sponsor skulle jag faktiskt ställa mig frågan om jag vill sponsra föreningar som har alltför fanatiska supportrar. Vill jag att mitt varumärke ska förknippas med intolerans och hat? Jag är inte säker på vad jag skulle svara i ett sådant fall.
Precis när jag skriver detta nås jag av beskedet att Rögle backar. Föreningen tänker inte bidra med spelare till vänskapsmatchen mot Columbus i höst. Styrelsen vågar inte ta striden med fansen. Gatans parlament har segrat. Det är ett beklagansvärt beslut.
Internet är förmodligen det bästa som hänt demokratin. Vem som helst kan när som helst kommentera vad som helst hur som helst. Men paradoxalt utgör denna nya möjlighet ett hot mot demokratin. Det hat som ofta växer fram i dessa bloggar och kommentarer skrämmer människor från att engagera sig ideellt i föreningar eller politiskt i partier. Därmed utgör de ett hot mot demokratin.
Näthatet är ett växande problem. Vi har senast sett det i Bjästa och Landskrona. Nu har det också drabbat Rögle.
”Ställ in eller avgå” skriver Rögles supporterklubb i ett öppet brev till Röglestyrelsen med anledning av att spelare från Rögle och Malmö ska bilda gemensamt lag i en vänskapsmatch mot NHL-laget Columbus. Och återigen har svenska så kallade idrottssupportrar gjort bort sig. Jag har skrivit det förr, idrott handlar inte om att hata. Här får den skånska hockeypubliken möjlighet att se världsspelare i Skåne. Förmodligen enda chansen det närmaste året. För ingen kan väl påstå att vare sig Rögle eller Malmö håller världsklass? Men fansen visar att hockeyn inte betyder något. Påhittad, uppförstorad, rivalitet är viktigast för dem. Vore det match borde de bli utvisade för missconduct.
Har spelat välgörenhetsgolfen Jonsters Charity på Woodlands i Örkelljunga. Kom näst sist. Men eftersom den siste hade åkt hem före prisutdelningen fick jag jumbopriset, en lektion av en Pro. Har inte så mycket att skylla på. Vädret var fantastiskt, banan utmärkt och spelkompisarna hur trevliga som helst. Resultatet kom också i skuggan av att vi samlade in drygt 44 000 kronor till stiftelsen Min stora dag, som ordnar aktiviteter för barn med livshotande sjukdomar. En enda person ska ta åt sig äran, Jone Sölvik (vet inte hur man gör norskt ö på datorn), eldsjälen som kom med idén och genomförde den.
Min första riktiga fylla tog jag i Helsingborg för mer än 40 år sedan med pojklaget i fotboll. Vi var 14-15 år och skulle spela mot Råå IF. För oss uppifrån landet var det exotiskt och spännande att komma till Helsingborg och åka över till Helsingör och köpa elefantöl. Festandet överskuggade fotbollsmatchen vi skulle spela dagen därpå.
Även om minnena är suddiga kommer jag ihåg att jag hade svårt att ta mig igenom Slottshagen till Idrottens hus på natten där vi sov på luftmadrasser. Kärnan snurrade och jag mådde illa.
Jag skriver det här med anledning av dagens artikel på Familjeliv där tonårsföräldrar argumenterar för och emot att låta ungdomar dricka hemma. Det är svårt att ha en bestämd uppfattning om vad som är rätt eller fel.
Själv är jag uppvuxen i ett alkoholisthem där det paradoxalt nog aldrig förekom vare sig öl, vin eller sprit. Morsan släppte helt enkelt inte in farsan när han var full. Följaktligen var han inte hemma så ofta.
För min mor skulle det ha varit helt otänkbart att tillåta oss tonåringar att dricka hemma. Tanken var lika otänkbar för oss. Varken jag eller mina kompisar skulle ha haft mod att föreslå för våra föräldrar att vi skulle få sitta hemma och dricka. Följden blev att vi satt i källare och på vindar och drack våra mellanöl. Vi förstod naturligtvis att det var förbjudet, men i den åldern spelar det inte så stor roll vad föräldrarna säger. Kompisar och grupptryck är starkare.
På samma sätt har jag och min fru uppfostrat våra barn. Vi föräldrar har druckit, men inte låtit ungdomarna dricka hemma. Vi skulle inte tillåta rökning så det vore inkonsekvent att tillåta alkohol. Vi har skilt på vad vuxna får göra och barn inte får göra. Barnen visste att vi inte accepterade vare sig att de rökte eller drack. Men eftersom jag mindes min egen vilda ungdom – min fru var betydligt lugnare – kunde vi som föräldrar ändå hantera det när det skedde.
För mig innebar gymnasietiden mycket vin, tjejer – och idrott, där jag faktiskt tror att idrotten var det som påverkade skolarbetet mest negativt. Jag tränade hellre än pluggade. Men jag hade grundnormerna med mig hemifrån. Det gjorde att det aldrig gick överstyr. Och när jag kom upp i 20-årsåldern blev jobbet och idrotten viktigare än festandet. Varför vissa faller dit och andra inte är en mycket mer komplex fråga än om man ska bjuda sina barn på vin hemma.
Hur det gick i fotbollsmatchen? Dagen efter var laget just dagen efter. Alla undvek nickdueller och vi förlorade med 2-1.
Förbereder mig för att åka bil till Stockholm i morgon. Litar inte på att askan försvunnit till torsdag så att det går att flyga. Och så gott som utsålt på tågen.
Stod i kö en timme och en kvart utanför Amalienborg i lördags för att komma in och titta på danska kronprinsparets nya våning. Även om stuckaturerna och takplafonderna var lite finare än dem jag har hemma var det inte värt den förkylning jag förmodligen kommer att få efter att ha stått där i snålblåsten.
Det vilar ett askmoln över Sverige. Det vilar också ett stoiskt lugn över landets medborgare. Vi tar vulkanutbrottet med jämnmod. Några av oss har för första gången fått tränga ihop oss på en långfärdsbuss. Värre än så drabbas vi inte.
Vi behöver inte ängslas för jordbävningar, missväxt, torka eller extrema översvämningar. Naturen ändrar inte våra livsbetingelser över en natt. Det är ytterst sällan vädret eller naturkrafterna handlar om liv eller död, som i Mexiko, Haiti, Rio de Janeiros kåkstäder eller Bangladeshs slättland. Kontrasten blev rätt tydlig när morgon-TV intervjuade en drabbad svensk som inte kom iväg på sin golfresa till Spanien.
I landet lagom är en lagom naturkatastrof ändå nyttig som påminnelse om vår sårbarhet. I vårt genomorganiserade och rationella samhälle finns det faktiskt sådant vi inte kan påverka. När det händer gäller det bara att gilla läget. Och visst är det påfallande med vilket gott humör de flesta strandsatta människor har funnit sig i situationen. Jag tror att det beror på att vi i dag lever i ett informationssamhälle utan motsvarighet i världshistorien. Folk har fått information och också haft redskap att agera, boka om biljetter, kolla tågtider eller hyra bilar. Hur hade det sett ut på Kastrup och Stockholms central för 20 år sedan när nästan ingen hade mobil och internet var helt okänt?
I den relativt lindriga nöd som vi får uppleva kanske vart tionde år i Sverige uppstår också energi och kreativitet. Det verkar som om det tar fram det bästa hos de flesta människor. Som under stormen Gudrun i Småland för fem år sedan.
Eller i Östergötland 17 november 1995 när den värsta snöstormen i mannaminne lamslog i stort sett allt. Jag var ledig den dagen för att vara med dottern i skolan. När vi plumsat dit på oplogade gångvägar fanns det inga lärare i skolan. Så jag fick ta hand om undervisningen de första timmarna innan de ringde från jobbet och bad mig komma. Ingen som bodde utanför stan kunde ta sig till jobbet. Vägarna var oframkomliga och kollektivtrafiken utslagen.
Mitt i alla detta fick vi bevis för tidningens betydelse. Ovanligt många människor var insnöade och tvungna att stanna hemma. Några av dem ringde ändå och klagade på att de inte fått någon tidning. De kunde inte själva ta sig ut men förväntade sig att tidningsbuden skulle leverera tidningen som vanligt före sex på morgonen.
Hur som helst, askmolnet från Island är i alla fall bra nyhetsstoff, som en fotograferande kollega uttryckte det.
Ibland känner jag mig mycket ovanlig. Jag har inte varit i Thailand och inte i New York. Jag har inte sett Titanic och inte läst någon bok av Liza Marklund.
Men å andra sidan har jag varit i 90 av Sveriges 126 städer. I Skåne har jag Skanör och Falsterbo kvar. Jag har sett Sound of Music, Gökboet och Gudfadern flera gånger. Jag har läst Arn-böckerna och jag har lyssnat på Stieg Larssons Milleniumtrilogi som ljudbok.
Är jag en Svensson?
Jag hatar ärtsoppa och broccoli men älskar rotmos och sparris. Jag tycker om blodpudding, men inte lever. Är det ovanligt?
Jag kan njuta av operasång, men inte av löjliga handlingar i operaföreställningar. Jag kan slötitta både på Babel och Paradise hotel. Håkan Hellström och Winnerbäck funkar för mig, men inte Kent.
Tillhör jag gruppen ”vanligt folk”?
Jag är aktiv på Facebook men inte på Twitter. Jag gillar både pc och mac och föredrar Lotta Bromée före Annika Lantz. Jag kan inte bugga, men önskar att jag kunde. Traditionell balett à la Svansjön är vackert. Modern balett? Nja…
Är jag som folk är mest?
Hundar är mysigare än katter, rödvin godare än vitt vin, hockey roligare än fotboll. Jag röker inte, jag snusar inte och jag tycker inte om att åka kollektivt. Jag sopsorterar motvilligt, men pantar lydigt alla burkar och flaskor. Jag är gnällig och glad om vartannat.
Tillhör jag gruppen ”vanligt folk” eller är jag ett konstigt ufo?
Nej, jag är en unik människa. För att fritt citera Björn Ranelid. Det finns ingen annan på jorden som jag. Därför är jag skeptisk till dem som gör sig till tolk för hur vanligt folk är eller vad Svensson tycker. Det finns inga vanliga människor. Vi är ovanliga allihop.
Framtidens medier ska vara personaliserade sägs det. De ska utformas efter vår individuella intresseprofil, så att vi bara får nyheter som vi är intresserade av. Med tanke på mitt resonemang om varje människas särart borde det vara en lysande idé. Men jag är inte så säker.
Dels vet jag inte i förväg som väcker mitt intresse. Varje dag när jag läser tidningen fastnar jag i notiser och artiklar som jag inte hade en aning om att jag var intresserad av. Dels vet jag inte hur den profilering ska se ut som inkluderar rotmos men exkluderar ärtsoppa.
För mig är papperstidningens unika styrka, förutom pappret, att den överraskar mig varje dag. På nätet vet jag oftast vad jag söker, i pappret hittar jag saker som jag inte visste att jag sökte.
Och så förstås fördelen att den går att slå in fisk och blommor i och ställa smutsiga skor på. Det är en ovanligt användbar produkt.
I kväll ska Debatt diskutera Landskrona och vad som hänt efter den grova misshandeln som ledde till en 78-årings död. De ringde till mig nyss och bad mig vara med. Tyvärr går det inte att lösa med så kort varsel. Istället kommer Sören Karlsson, som är ansvarig utgivare för hd.se, att delta i programmet. Det sänds i SVT 1 21.30.