Jag både hoppas och inte hoppas att ni har sett reklamkampanjen på papperskorgarna i NV-Skåne där jag framträder i olika groteska skepnader. Hoppas för att vi gärna vill uppmärksamma er på att vi presenterar tidningen i ny kostym 9 mars. Hoppas inte för att min fåfänga får sig en knäck av de förvrängda bilderna. Äh, förresten, det bjuder jag på. En man i min ålder har inte så mycket att förlora.

Kampanjen har kommenterats flitigt på min Facebooksida. En kvinnlig kollega skrev: ”Tvivlar på att byrån ens vågat föreslå en sådan kampanj för en kvinnlig chefredaktör”.
Varför då? För att vi män redan från början är fånigare?

En annan kvinna svarade: ”För att ni inte är lika känsliga för kommentarer om ert utseende och för att ni inte brukar bli bedömda på grund av utseendet utan på det ni kan och vet”.
Genusproblematiken är för tidigt väckt för 3-åriga Isabella. Hennes mamma berättar på Facebook att Isabella räknar hur många Lasse hon ser på vägen till dagis.

I kampanjen framträder jag med hobbitöron och i glasögon à la Göran Perssons 70-tal, med läppar som skulle göra en Hollywoodfru avundsjuk och en näsa värdig Jimmy Durante. Det finns också en bild där jag liknar en utomjording från filmen Coneheads. Ni får snart chansen att skratta när vi kör igång annonskampanjen i tidningen.

Jag tycker själv att reklamkampanjen för tidningen är både rolig och varm, men jag var ändå lite tveksam till att ställa upp. Som sagt, inte för att mitt ansikte bildmanipuleras till det sämre(?), utan för att tidningen alltför starkt fokuseras kring min person. Ingenting kan vara mer fel. Att göra tidning är verkligen ett lagarbete. Att laget fungerar hyfsat är gårdagens upplagesiffror ett bevis på. De senaste två åren har Helsingborgs Dagblad haft bäst upplageutveckling av de 25 största tidningarna i landet. Vi har bara tappat 300 exemplar när många av våra kollegor förlorat det tiodubbla.

Vi tappar minst, trots att vi kanske är den tidning som ger mest på webben, där vi ökar cirka 30 procent per år. Det finns inget samband mellan upplagetapp och frikostighet på nätet. En tidning i dag klarar sig inte utan en bra webbsajt. Och en webbsajt drar nytta av tidningens starka varumärke. Vi är inte bara Sveriges största landsortstidning utan också den största mediesajten utanför de tre storstäderna.

Men vi nöjer oss inte med att vara störst. Vi vill vara bäst också. Därför kommer vi den närmaste tiden att presentera en rad nyheter i tidningen. Eller som det står i reklamkampanjen: Snokar upp de bästa tipsen, med fler som tycker till, med skarpare granskning, djupare analyser och större öra mot världen.

I förra veckan skrev jag om transparens och öppenhet, apropå Katrineholms kommunchefs publicering av Katrineholms-Kurirens frågor på sin blogg. Jag försvarade kommunchefens rätt att göra det och kritiserade tidningens reaktion på hans tilltag.
Debatten som har följt har bland annat handlat journalistiska arbetsmetoder och hur öppna vi ska vara. Fullständig transparens faller på sin egen orimlighet. Det skulle inte bli många avslöjanden om vi i förväg talade om vem eller vad vi granskar och dessutom öppet redovisade frågorna. Jag är övertygad om att viktig information då skulle gömmas undan.
Det finns också etiska skäl för att inte offentliggöra allt vi gör innan vi publicerar – eller avstår från att publicera. När vi börjar granska ett tips eller en uppsatt hypotes vet vi inte om det kommer att resultera i en publicerad artikel. Många gånger lägger vi ner granskningen. Det var helt enkelt inte som vi trodde. Eller så har vi misslyckats med att få fram hållbara bevis eller någon som vill stå för uppgifterna.
Publicering av känsliga uppgifter kan givetvis skada enskilda personer, Men redan att frågorna ställs kan vara förödande för inblandade människor om skvallret kommer igång. Ingen rök utan eld ni vet. Sedan spelar det ingen roll om uppgifterna inte höll för en publicering. Och skvallret färdas i överljudsfart i mejl, på bloggar och på facebooksidor.
Det är både för att skydda källorna och för att skydda enskilda individer som vi i våra etiska regler på Helsingborgs Dagblad säger att vi ”inte berättar för kollegor som inte är inblandade i ett jobb vilka källorna är. Vi berättar heller inte om pågående eller planerade jobb av granskande karaktär utanför redaktionen”.
Därför kommer vi inte att vara helt öppna med vad vi gör. Men det är naturligtvis fritt fram för den som vill avslöja oss, exempelvis genom att lägga ut mejlfrågor på bloggar och liknande. Sedan är det inte säkert att det alltid tyder på gott omdöme, just med hänsyn till andra människor.
För mig handlar transparens och öppenhet primärt om att vi i efterhand kan berätta hur vi arbetat – utan att avslöja källor som ska skyddas – och att vi också kan erkänna våra misstag och tillkortakommanden.
Kommunchefen i Katrineholm leder matchen mot lokaltidningen med 1-0. Han har tagit till okonventionella metoder som i viss mån skadeskjutit Katrineholms-Kuriren. Men det betyder inte att tidningen ska ge upp sin granskning av honom. Han är en myndighetsperson och viktig makthavare som ska granskas noga. Det gäller även hans twittrande och bloggande. Tidningen gör detta för att kommunchefens uppdragsgivare, Katrineholms invånare, har rätt att få veta om han gör ett bra jobb. Tidningen kan ge en bild som kompletterar eller ruinerar kommunchefens egen självbild från bloggen.

Det pågår en aktuell debatt i bloggosfären om journalistrollen, om transparens och öppenhet. Den är delvis föranledd av en konflikt mellan Katrineholms-Kuriren och kommundirektören i Katrineholm. Tidningen ville granska kommundirektörens användning av sociala medier och kommunens informationsstrategi. En reporter mejlade ett antal frågor med kritisk underton till kommundirektören, som svarade med att lägga ut frågorna på sin blogg. Han uppmanade till och med läsarna att ge förslag på hur han skulle svara reportern.
Detta fick Katrineholms-Kuriren att gå i taket. En annan reporter skickades fram för att ställa frågor om varför kommundirektören offentliggjorde frågorna. Det fortsatte och blev direkt pinsamt när Katrineholms-Kuriren på ledarplats ifrågasatte det lämpliga i att kommunchefen föregrep tidningens granskning när han lade ut tidningens mejlade frågor på sin blogg. Som om den som granskas inte ska ha rätt att få tala innan han är anklagad. Och som om den som granskar ska ha tolkningsföreträde före den som granskas. Journalister borde dessutom veta att mejl till kommunen är allmänna handlingar som är offentliga.
Här har de traditionella journalisterna underskattat kraften i sociala medier. De kunde ha sneglat mot Egypten för att se vad Facebook och Twitter kan åstadkomma. Ej heller har de förstått att vi lever i en medievärld där journalister inte har ensamrätt vare sig på frågorna eller svaren. De senaste årens framväxt av bloggar och av sociala medier har inneburit en demokratisk revolution utan motstycke sedan rösträtten infördes.
Trots devalveringen av journalistrollen tillhör jag dem som ändå tror på en ljus framtid för den kvalificerade nyhetsjournalistiken. De flesta seriösa bloggare kompletterar traditionella kultur- och opinionsjournalister och bidrar till en fördjupad världsbild. Men väldigt få ägnar sig åt nyhetsförmedling. Det är lätt att ha åsikter, men det tar betydligt längre tid, och kräver mer resurser, att bygga upp en trovärdig nyhetsjournalistik. Där står sig fortfarande gamla varumärken som Helsingborgs Dagblad bäst.
Men vi ska inte ha hybris. Vi riskerar att försvagas om vi inte är ödmjuka inför framtiden och våra läsares ändrade medievanor. Det är inte bara journalister som kan ägna sig åt journalistik. Och vi som är journalister bör oftare gå ur den rollen och bara vara människor.
Vi måste inse att vi inte alltid vet bäst eller har hela sanningen. De sociala medierna har gett oss bättre möjlighet att ta hjälp av allmänheten, men möjliggör också för människor att vara mer kritiska och ifrågasättande gentemot oss. Vi får fler nyanser i nyhetsrapporteringen. I grunden är det en positiv utveckling.
Debatten om konflikten mellan Katrineholms-Kuriren och kommundirektören hittar ni bland annat på Sofia Mirjamsdotters blogg http://samesamebutdifferent.se

I 45 år har den som känner sig misshandlad av pressen kunnat klaga hos Allmänhetens pressombudsman, PO. Nästan alla tidningar är anslutna till systemet som bygger på ett gemensamt etiskt regelverk, ”Etiska regler för press, TV och radio”. Vid eventuella övertramp är vi skyldiga att publicera kritiken från PO eller Pressens opinionsnämnd, PoN. Verksamheten bekostas till stor del av Tidningsutgivarna samt de straffavgifter som tidningar måste betala när de fälls. I HD:s fall 30 000 kronor.
Det här är ett självsanerande system som i stort sett har fungerat bra. Vi tror att det har hållit lagstiftarnas klåfingrighet borta och att det hjälpt till att behålla allmänhetens förtroende för dagspressen. Paradoxalt nog är förtroende för tidningarna mycket större än för journalisterna som gör tidningarna.
Men även om etikreglerna är lika för alla journalister ser allmänhetens möjlighet att klaga olika ut beroende på i vilket medium den eventuella kränkningen skett. För radio och TV är det granskningsnämnden som gäller.
Men medierna flyter ihop både tekniskt och innehållsmässigt. När en tidningssajt visar en film från SVT Play, vilka regler gäller då? Eller när svt.se publiceras en kränkande text på sin webbsajt? Och vad gäller för publiceringar på läsplattor? Tidningarna sysslar alltmer med rörlig film, radio och tv samtidigt som radio- och tv-företagen publicerar texter och bilder.
Det här är svårt att överblicka för oss som är aktiva i mediebranschen. Hur svårt ska det då inte vara för er som läsare, lyssnare och tittare?
Därför finns det nu ett förslag att införa en medieombudsman. Oavsett om ett övertramp har skett på webben, i tidningen, i radio eller i tv ska privatpersoner kunna vända sig till en enda instans. Jag är positiv till förslaget. Mediekonvergensen är förstås huvudskälet, men jag tror också att det skulle bidra till en livligare etikdebatt.
Däremot är jag motståndare till att även yrkesreglerna ska föras in i sanktionssystemet. Jag tycker inte att det ska gå att anmäla hur en journalist har arbetat. Medieombudsmannen ska bedöma en eventuell publicitetsskada och det går att göra utifrån vad som är publicerat. För att bedöma arbetsmetoderna krävs långtgående utredningar av polisiär karaktär. Utredningar som oftast skulle sluta med att ord står mot ord. Arbetsmetoderna i sig kan knappast orsaka en publicitetsskada.
Det betyder inte att yrkesregler är onödiga. På HD/NST har vi tagit fram egna etiska regler som bland annat reglerar vårt beteende när vi är på jobb. De ansluter till våra värdeord ansvar och respekt. Vi har reglerna för att vi är rädda om vår viktigaste kommersiella tillgång, trovärdigheten.
Medieombudsmannen kvalitetssäkrar de som är anslutna till systemet. Men det är värt att påpekat att nästan alla kränkande publiceringar sker på sajter, bloggar och Facebooksidor som står utanför.