I morgon blir det ett styrkeprov att ta in tidningen från brevlådan. Varje tidning kommer att väga drygt ett halvt kilo. Orsaken är att den ordinarie tidningens 80 sidor kompletteras med 80 sidor sommartidning. En av årets tuffare utdelningsnätter för tidningsbuden.

Rubriken har täckning i mycket av det som vi förmedlar i tidningen. Som gårdagens två bilder på förstasidan i HD. Rättvisan tycks hinna ikapp krigsförbrytaren Ratko Mladic. Det var den ena bilden. Den andra visade ett förälskat par från studentbalen i Helsingborg. Lade ni märke till deras efternamn? Det ena var serbiskt, det andra bosnienmuslimskt. Rubriken ”En magisk kväll” har sällan haft en mer dubbelbottnad betydelse.
Ett annat exempel: Brevet utan bortförklaringar som malmöhuliganens mamma skrev om sin son när huset ockuperades av en hotfull mobb. ”Vi försvarar inte vår sons handling men vi stöttar honom som föräldrar, för just nu har han bara oss.” Så talar en klok förälder.
För visst kan man, som HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl gjorde i onsdags, diskutera proportionerna i upprördheten. Det är trots allt bara en fotbollsmatch som blivit avbruten.
Men det är lika märkligt och upprörande att städer som Helsingborg ska se ut som slagfält under högriskmatcher. Att vanligt folks frihet blir beskuren av hundratals poliser och tusentals supportrar och att människor ska behöva vara rädda både för skadegörelse och våld – bara för att 22 unga män ska få springa efter en boll.
Min omedelbara reaktion efter skandalen i måndags var att Allsvenskan borde ta time out ett år så att alla fick chansen att sansa sig. Men jag förstår att det är omöjligt. Jag tycker ändå att jag anar ett annat mer konstruktivt tonläge i debatten efter händelserna i Malmö. Det finns hopp.
Det är ett sammansatt porträtt som våra reportrar Peter Fällmar Andersson och Joakim Björck tecknar av Hans Alfredson i dagens helgbilaga inför hans 80-årsdag. Dystert, men ändå hoppingivande. Det är en trött man som ser tillbaka på sitt liv och som till och med säger att han längtar efter döden. Men han glimtar till ibland. Han påminner om sin egen gubbe i monologen ”Gamle man” från revyn ”Gula hund”. Ni vet han som är på rymmen från ålderdomshemmet. Vi pratar om 1900-talets kanske mest betydelsefulla nöjes- och kulturpersonlighet. En position som han delar med sin gamle partner Tage Danielsson. En gigant. En titan. Och han är från Helsingborg.
Hoppet står till att sådana människor kommer fram med någon sorts regelbundenhet. På 2000-talet väntar vi fortfarande. Så vi har något att se fram emot.

Är svenska utgivare fega?
Frågan ställdes på ett utgivarseminarium som TT anordnade i Stockholm i veckan.
I relation till vad som är tillåtet enligt lagen är vi kanske det, men lagen tillåter mer än de pressetiska reglerna. Det som är pressetiskt okej kan inte vara straffbart, men det som är lagligt behöver inte vara pressetiskt okej.
Utgivarseminariet genomfördes i efterdyningarna av den omdiskuterade publiceringen av Ola Lindholms namn.
Jag anser att det var oundvikligt att publicera namnet på Ola Lindholm när åtal väcktes mot honom för narkotikabrott. Innan han blev åtalad hade vi på Helsingborgs Dagblad inget att gå på. Det är möjligt, eller till och med troligt, att Expressen visste mer när de valde att namnpublicera i ett tidigare skede.
Ola Lindholm är inte vem som helst. Det handlar om ”Barnens vän”, programledare för det populäraste barnprogrammet i TV, chefredaktören för Kamratposten, tidningen som betyder oerhört mycket för barn i mellanstadieåldern, och styrelseledamoten i Bris, Barnens rätt i samhället. Hur han lever har ett stort symbolvärde. Om han misstänks för att bryta mot de värderingar som hans program och tidning står för är det av stort allmänintresse.
Några har i debatten sett publiceringen av Ola Lindholms namn som ett bevis för att traditionella medier, påverkade av mer eller mindre obskyra nätsajter, tagit sig större friheter i namnpubliceringsärenden. Detta tillbakavisades av Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson och tryckfrihetsexperten, advokat Ulf Isaksson. På vissa områden har medierna i stället blivit restriktivare. Det är till exempel ovanligare att brott- och olycksoffer namnges i dag än för 10-20 år sedan.
Ulf Isacsson såg i stället en fara om medierna blir för försiktiga. En ofullständig rapportering blir skev. Vi riskerar att få tidningar som talar om att något hänt, men att människor vänder sig till andra kanaler för att få veta vad som har hänt. Det är viktigare att saker blir sagda än att de inte blir sagda, sammanfattade han.
Men det kan stå i konflikt med pressetiken. Ett aktuellt fall är pyromandåden i Teckomatorp och Svalöv där vi försöker ge en så fullständigt bild som möjligt, utan att de misstänkta ska kunna identifieras i en större krets. Här kolliderar allmänhetens berättigade behov av att få veta vad som hänt med de misstänktas rätt till anonymitet så länge de inte är överbevisade eller har erkänt. Kanske även om de skulle bli dömda. Mordbrand är ett allvarligare brott än Ola Lindholms eventuella narkotikabrott, men männen i Teckomatorp har inte en sådan förtroendeställning att en namnpublicering är motiverad.
FOTNOT: Jag utvecklar resonemanget kring Ola Lindholm i blogginlägget längre ner på sidan.

Det har blossat upp en pressetisk debatt efter publiceringen av Ola Lindholms namn. Den populäre barnprogramledaren (Wild kids), chefredaktören för Kamratposten och styrelseledamoten i Bris har testat positivt för kokain och åtalas för ringa narkotikabrott.

Expressen var först ut med namnet redan innan provresultaten var klara och åtal väckts. De flesta andra tidningar, inklusive Helsingborgs Dagblad, väntade med namnpubliceringen tills åtalet kom i fredags. Då namngavs Lindholm även på SVT:s egen sajt och på text-TV.

Ola Lindholm har hela tiden förnekat att han tagit kokain. Han har konsekvent vägrat uttala sig i media, men bröt tystnaden i ett eget känslosamt blogginlägg i lördags.  När jag läste det var det lätt att känna sympati för honom och hans familj.

I det långa blogginlägget går han till attack både mot Expressen, sin uppdragsgivare SVT och polisen. Men det faktum att han ertappats med ett ämne i kroppen som kan spåras till kokain förbigår han nästan helt och hållet. Vi får ingen förklaring till det. Inte som när idrottare åkt fast för doping, att de intagit ett kosttillskott eller ätit hårt stekt kött eller liknande.

Blogginlägget reser frågor kring både kvällstidningarnas och polisens arbetsmetoder. Men den kanske viktigaste frågan kvarstår. Hur har detta främmande ämne hamnat i Ola Lindholms urin?

Mediebahandlingen av Ola Lindholm föranledde juridikprofessorn Mårten Schultz att skriva en artikel med rubriken ”Vad vi bevittnar är pressetikens kollaps”. Hans huvudtes, om jag förstått honom  rätt, är att det inte finns något allmänintresse kring Ola Lindholms eventuella kokainintag och därför ska vi inte skriva om det. Han beskyller oss ansvariga utgivare för att vara okunniga om de pressetiska reglerna. Han tycker att vi inte tar integritetsskyddet på allvar och att självsaneringen har kollapsat.

Juridikprofessorn förespråkar är inskränkningar av yttrandefriheten. Vi skulle exempelvis inte få namnge någon som inte är dömd. Hur blir det med politiker, kommunala tjänstemän eller andra i förtroendeställning som misstänks för brott?

Ett märkligt sidospår är att Schultz har fått mängder av Twitterstöd och support från bloggare. Grupper som i andra sammanhang förespråkar den totala yttrandefriheten på nätet, men som nu, när ”gammelmedia” publicerar något kontroversiellt, ropar på förbud.

Schultz vill att pressetiken ska överlämnas till juridiken. Oklart hur. Ska det finnas någon smakdomare som inte är publicist som bestämmer vad som är allmänintresse?

I Medievärlden svarar Tidningsutgivarnas jurist Per Hultengård, Medievärldens chefredaktör Axel Andén och den kände publicisten Anders Ahlberg på kritiken. Deras utgångspunkt är att de flesta kränkningarna av enskilda personer inte sker i de grundlagsskyddade medierna eller i medier som omfattas av det pressetiska systemet. Men det är medier som tar ansvar, och som har en ansvarig utgivare, som kommer att drabbas av lagskärpningar. Inte de som  kan härja fritt på nätet utan risk att lagföras.

”Grundlagarna som skulle dra upp ett stängsel över ett vidare område och därmed ge medieföretagen mer frihet har nu i praktiken blivit en inhägnad. Medieföretagen, med ansvariga utgivare och ensamansvar, har en mindre yta att röra sig på än de som publicerar urskillningslöst. Medierna är trängda från två håll: Från de lagstiftare som tar det allmänna nätläget som utgångspunkt för att skärpa grundlagarna trots att en majoritet av övergreppen sker i icke grundlagsskyddade miljöer. Och från de nya aktörerna som säger att det är de som står för yttrandefriheten genom att publicera utan betänkligheter och släppa igenom alla slags kommentarer. De skyller ofta de traditionella medierna för att vara försiktiga av kommersiella skäl och politiskt korrekta.”

Min uppfattning är att det var oundvikligt att publicera namnet på Ola Lindholm när åtalet väcktes. Innan det hade vi på Helsingborgs Dagblad inget att gå på. Det är möjligt att Expressen visste mer när de valde att namnpublicera i ett tidigare skede.

Det handlar om ”Barnens vän”, programledare för det populäraste barnprogrammet i TV, chefredaktören för Kamratposten, tidningen som betyder oerhört mycket för barn i mellanstaduieåldern.  Hur han lever har ett stort symbolvärde. Om han misstänks för att bryta mot de värderingar som hans program och tidning står för är det av stort allmänintresse. När så TV beslutar att inte sända Wild kids och han tvingas ta time out från Kamratposten blir det omöjligt att skriva utan att namnge. Sedan kan man i och för sig diskutera om SVT och Bonniers fattade dessa beslut på grund av det faktiska åtalet eller på grund av medieuppmärksamheten.

En sak till är värd att reflektera över. Polisen som läcker som ett såll. Jag vill inte begränsa enskilda polisers meddelarfrihet, det är ett för stort ingrepp i yttrandefriheten, men gång på gång står vi inför ett moraliskt moras när känsliga uppgifter läcker ut från polisutredningar. Om det går att köpa uppgifter för pengar går det kanske att få annat för pengar också. Jag säger inte att det är så, men vilket annat incitament kan det finnas för att läcka den här typen av uppgifter? Polisen har uppenbart ett värdegrundsarbete att göra. Det är viktigt för kårens trovärdighet.

Perstorps förra kommunchef Mats Rydby begärde ersättning för över 1 100 övertidstimmar, krav som landade på närmare 600 000 kronor. Vissa övertidstimmar skulle han ha gjort redan innan han tillträdde sin tjänst. Enligt anställningsavtalet har han inte rätt till övertidsersättning. Ändå godkändes övertiden av dåvarande kommunalrådet Ulrika Thulin (S), trots att hon inte hade attesträtt.
Rydby begärde bland annat ersättning för chefgruppsmöten inom Skåne nordost, vår- och nationaldagstal, en flygdag i Klippan och ett domaruppdrag i en Line dance-tävling.
Men kommunens ekonomichef Anders Ottosson blev misstänksam när han såg att timskulden under kommunstyrelsen i ekonomisystemet hade ökat. Han kollade och slog larm. Inga pengar hann betalas ut. Till skillnad mot vad jag skrev förra veckan efter nedskräpningen i Helsingborg har vi här en kommunal tjänsteman som tar ansvar, som förstår att han är anställd för att tjäna medborgarna i kommunen.
Det kunde ha stannat som en ren intern angelägenhet om det inte funnits journalister som fått nys om saken. Både vi och Norra Skåne har rapporterat om skandalen. Allmänheten har naturligtvis rätt att få veta hur deras företrädare, och de som är anställda av dem, sköter sig.
Tyvärr tror jag att det finns liknande händelser runt om i Sverige som aldrig blir kända. Många kommuner saknar journalistisk närvaro. Public service har aldrig tagit det ansvaret utan det har hängt på tidningar som HD/NST. I ekonomiskt svåra tider prioriteras kärnområdena före mer perifera områden. Så har även vi på HD/NST gjort, det är inget att sticka under stol med.
Det här är heller inget glesbygdsproblem. I Stockholmsområdet saknar ett 20-tal kommuner journalistisk bevakning. Illa är det också i Göteborgs- och Malmöområdena. Men närvaro är inte allt. Det måste finnas ett granskande förhållningssätt också. Jag är tillräckligt gammal för att minnas att en del journalister och politiker gick hand i hand så sent som på 1970-talet. Journalister satt i nämnder och styrelser som politiker, samtidigt som de rapporterade från mötena.
Mats Rydby går nu till ett nytt välbetalt jobb som kommunchef i Örkelljunga och socialdemokraterna i Perstorp uttalar fortsatt förtroende för Ulrika Thulin. Det är som en desillusionerad kommissarie sa till mig en gång apropå alla omorganisationer inom polisen: ”Det är en kråkorganisation. Alla kråkor sitter på sina grenar. Du klappar i händerna och de flyger iväg. Men om en stund landar de på samma gren igen”.