Är folklig ett skällsord eller en komplimang? Och i vilken valuta räknas folklighet?
Funderar på detta efter veckans shoppingresa till Puttgarden. Ja ni vet vad man shoppar där…
När jag stod i färjekön på väg hem ringde en kollega och jag berättade var jag var.
– Fan vad folklig du är! Det är ju folkligare än Melodifestivalen!
Om jag inte visste att han är ännu mer folklig än jag, om man i begreppet folklighet lägger in just intresse för populärmusik, skulle jag ta det som en beskyllning. För visst är det så att det som gillas av många aldrig kan bli fint för andra.  Undantag fotboll, som av någon anledning alltid ska problematiseras eller upphöjas till något högre än det är, när kulturpersonligheter bekänner sin lidelse.
Det är bara att erkänna att jag också varit i Ullared i år, att jag gärna ser någon av Melodifestivalens deltävlingar live, trots att jag tycker de flesta låtarna är skräp. Jag ser också fram mot att ”Allsång från Skansen” ska köra igång, även om jag tyckte att fjolårssäsongen var den sämsta sedan Bosse Larsson höll i programmet. Jag tittar på proffsboxning och tippar på trav. Jag åker på charter då och då för att det är bekvämt. Och det händer att jag besöker en Dressmannbutik. Jag har inget emot bag-in-box och jag tycker att rom och cola är en underskattad grogg. När jag vill vara lite finare använder jag begreppen Cuba Libre och drink.
Om allt detta är tecken på folklighet, ja då är jag väl folklig. Det finns dock ett undantag. Jag känner en stark olust när jag hör dansbandsmusik.
Och vad är motsatsen till att vara folklig? Att vara en pretentiös snobb? Att läsa böcker, se svåra filmer, spela golf, diskutera politik, gilla balett, gå på museum, prova vin, äta pilgrimsmusslor och hänga med åtminstone hjälpligt i aktuella kulturdebatter?
I så fall är jag både folklig och pretto. En vanlig människa. Vanlig och sammansatt, som de allra flesta. Vi är inte antingen eller utan både och. Det finns ingen anledning att dela in tillvaron i fint och fult, i god smak eller dålig smak. Det kan rent av vara korkat att betala mångdubbelt mer för den förment goda smaken eller statusstämpeln. Så snobbarna är inte alltid smartast – eller rikast, vare sig på upplevelser eller pengar. Förakt är att förakta, vare sig föraktet riktas mot det folkliga eller pretentiösa. Mitt något förmätna råd till er kära läsare blir därför: Lev livet med ett öppet sinnelag!

Jag är inget P4-fan, trots att jag åldersmässigt hör till målgruppen. Tycker att kvaliteten är för ojämn. Ibland är det rent pinsamt att lyssna på en del lokalradiostationer. Det journalistiska uppdraget, som egentligen är deras existensberättigande, består mest i att läsa högt ur morgontidningar. Det bidrar knappast till den journalistiska mångfalden.
Radio Malmöhus och Radio Kristianstad tillhör de bättre kanalerna i det avseendet. Bägge har fått guldspadar av Föreningen Grävande journalister för bra undersökande reportage de senaste åren.
När jag körde till Landskrona härom morgonen fastnade jag för ett inslag i Radio Malmöhus, som i all sin enkelhet är genialt och som jag önskar att vi själva kommit på. Varje fredag låter de frisören Tina Tolevska summera veckans snackisar på salongen i Landskrona. Bättre finger i luften än en frisersalong går nog inte att få – ja, ni förstår liknelsen. Vet själv hur mycket min fru har att berätta när hon kommer hem från frissan.
På veckans topp 3-lista av samtalsämnen på Tinas salong kom Ehec-smittan trea, studenten tvåa och barnfattigdomen etta.
Ehec och studenten förvånar mig inte, men barnfattigdomen var en liten överraskning. En positiv sådan eftersom det visar att människor bryr sig. Vi har själva beskrivit att Landskrona är en av de kommuner som har störst andel fattiga barn i Sverige.
Aftonbladet har satsat hårt på en serie om barnfattigdom. Lovvärt, men det ställer också en del etiska frågor, som jag är kluven till. Hur lämpligt är det att exponera barn på det sättet? Utan att veta detaljer om hur jobben tillkommit är det svårt att vare sig säga bu eller bä. Även om föräldrarna sagt ja till sina barns medverkan är det inte säkert att det gynnar barnen. Samtidigt ska det inte behöva vara en skam att vara fattig, så det är bra att människor vill träda fram.
Ehec hoppar jag över. Har aldrig förstått vitsen med att äta böngroddar. Överhuvudtaget bryr jag mig inte om livsmedelslarm. Det som är farligt ena dagen kan vara nyttigt den andra.
Att studenten skulle hamna högt på snackislistan var en lågoddsare. Titta bara på hd.se. Vi har lagt ut drygt 2 000 bilder från baler och annat firande i NV-Skåne. Dessa bilder har klickats mer än 600 000 gånger! Och fler blir det i dag med artiklarna från studentutspringet.
Se där en nyhet som lokalradion har svårt att ”stjäla”. Varje medium har sin fördel. ”Gamla Bettan”, papperstidningen, står för sammanhang, fördjupning, och eftertanke: Webben har snabbheten, tillgängligheten och det oändliga utrymmet som främsta fördel. Och radion är perfekt en tidig torsdagsmorgon i bilen på väg till Landskrona.

Var hemma på lunchen. Köerna på Stenbocksgatan längre än vanligt. Faktiskt ända ut till Ängelholmsvägen. Fem minuter utsläpp istället för 30 sekunder som trafiken flyter. Antar att den ovanligt långa kön beror på asfalteringsarbetet mellan Polishuset och Hälsovägen. Folk söker alternativa vägar.  Det kan vara en föraning om vad som kommer att hända när Järnvägsgatan smalnas av nästa år. Det finns ju inga alternativ till Stenbocksgatan och Järnvägsgatan för den som måste in i centrum eller ha ärenden på andra sidan stan där Österleden innebär en omväg på många kilometer. Sedan kan man ju ifrågasätta det lämpliga i att sätta igång jättearbetet på Ängelholmsvägen samma vecka som studentutspringet.

I måndags kväll satt jag i panelen när Publicistklubben debatterade tidningsmarknaden i Skåne. Rubriken var ”Vem äter vem?”
Spekulationerna har varit igång sedan Lars Svensson i samband med att han avgick som VD för Helsingborgs Dagblad i mars frankt deklarerade att HD borde köpa Sydsvenskan. I journalistkretsar i Malmö var det förmodligen en ny tanke. Skulle Sydsvenskan bli uppköpt av lillebror i Helsingborg? Otänkbart!
Sedan dess har det varit minst sagt turbulent på Sydsvenskan, tidningen som för två år sedan utsågs till ”Årets dagstidning” trots 170 miljoner kronor i förlust.
Just de dåliga resultaten blev VD Johan Ståhls fall för ett par veckor sedan. Även Sydsvenskans vice VD lämnar tidningen. Min tolkning är att ingen av dem gick på eget initiativ. Redan dagen efter beskedet att Johan Ståhl skulle sluta presenterade Sydsvenskans ägare Bonniers en ny VD, Lars Dahmén från specialtidningsförlaget IDG i Stockholm. Från Stockholm hämtas även nye styrelseordföranden Gunilla Herlitz, i dag publisher på Dagens Nyheter. Hon har vänt utvecklingen på DN, delvis med hårda nypor, delvis med konjunkturens hjälp. Från Stockholm kommer också DN:s personalchef Magnus Janson, van att rationalisera från DN, TV4 och Aftonbladet. Signalerna från Stockholm är tydliga: Sydsvenskan måste förbättra vinsten. Ni klarar det inte själva. Vi skickar kavalleriet!
Eller som konkurrenten Skånska Dagbladets VD Thomas Grahl, som sitter på läktaren i Malmö, skadeglatt konstaterade på branschsajten Medievärlden: ”In kommer de mest skarpladdade torpederna från Stockholm. Uppgiften de fått av Jonas Bonnier är glasklar: öka lönsamheten med minst 100 mkr om året. Kvickt ska det gå.”
Vad Bonniers egentligen vill med Sydsvenskan är oklart. Ska vinsten upp för att öka värdet vid en eventuell försäljning? Sydsvenskan undviker själva att skriva om det.
Ännu mer osäker ter sig framtiden för Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda. Samtliga ägda av Sydsvenskan. Passar de in i Bonniers tidningsstrategi, eller är de de första som avyttras? Thomas Grahl igen: ”de förbannar rimligen den dag för bara drygt två år sedan som de slogs samman med jätten Sydsvenskan. En fusion för mycket. Nu sitter man där och ser koncerntorpederna luftlandsättas som ett ton tegelsten i skallen.”
Mitt tips är att vi kommer att få se en strukturomvandling på den skånska tidningsmarknaden, men det lär dröja innan Lars Svenssons vision om ett enda skånskt tidningsföretag blir verklighet. Helsingborgs Dagblad är inte till salu. Och även om det kan finnas vinster med ett gemensamt ägande måste varje tidningstitel behålla sin lokala förankring och karaktär. Något annat skulle ni kära läsare inte acceptera.