Jag borde ha förstått hur det skulle bli. Jag borde ha varit förberedd på mediehysterin som utbröt i onsdags när hovet meddelade att kronprinsparet väntar barn.
Men jag måste erkänna att jag häpnade över kvällstidningarnas eufori över den kommande tilldragelsen. Herregud, graviditeten är inte stort mer än nattgammal! Hur ska det bli fram till nedkomsten i mars? Med tanke på att både Expressen och Aftonbladet hade närmare 30 inslag var på sina hemsidor redan första dygnet befarar jag det värsta. Vi som gläds lite lagom åt Victorias och Daniels kommande familjelycka kommer inte att kunna värja oss mot alla löpsedelsspekulationer i månader framöver.
Expressen aktiverade till och med tjänsten ”cover it live”, som normalt sett mest används för att direktrapportera från fotbolls- och hockeymatcher. Nu följer de allt som händer kring Victoria och Daniel minut för minut. Som om det inte räckte med de 21 sidorna i torsdagstidningen. De groteska proportionerna är löjeväckande och bidrar till journalistföraktet.
Förhoppningen är förstås att den kungliga graviditeten, och så småningom den nya tronföljaren, ska sälja tidningar. Svensk Damtidning räknar med en 30-procentig upplageuppgång den närmaste tiden.
De svenska kvällstidningarna har halverat sin samlade upplaga sedan toppåren på 1970- och 80-talen. Men fortfarande säljs 600 000 tidningar varje dag. Raset har varit betydligt större i Danmark. I veckan kom förödande upplagestatistik. Ingen dansk tidning når längre upp till 100 000 i upplaga på vardagar. Sämst går det fullt välförtjänt för Ekstra Bladet, som tappat från en kvarts miljon sålda tidningar per dag för 30 år sedan till knappt 74 000. Lika många tidningar säljer konkurrenten B.T. Den samlade kvällstidningsupplagan i Danmark stannar på under 150 000 exemplar.
Tiden har sprungit ifrån de gubbiga, för att inte säga mansgrisiga, danska tabloiderna. En tidning som behåller avklädda Sidan 9-piger 2011 förtjänar att förlora läsarnas förtroende. Såg förresten ett färskt inslag på Ekstra Bladets hemsida där tidningens motorredaktör och just en Sidan 9-flicka tävlade om vem som var snabbast: motorredaktören med att få ned suffletten på sin cabriolet eller tjejen med att få av sig bh:n!
Ekstra Bladets rubriksättning av Victorias graviditet följer samma mönster. Eller vad sägs om ”Stripperkongen skal være morfar”?
Kanske inte riktigt vad det svenska hovet väntade sig när de tillkännagav nyheten. Tvärtom tror jag att det fanns en liten baktanke med att gå ut så tidigt med graviditeten. Det flyttar fokus från kungens eventuella eskapader och nazistdebatten kring Silvias pappa.

I spåren efter den fruktansvärda tragedin i Oslo och på Utöya har det kommit igång en diskussion om medieetik och journalistiska arbetsmetoder. På branschsajten medievarlden.se skriver etiklektorn och forskaren i medieetik Susanne Wigorts Yngvesson, att människor i ett skört tillstånd efter en katastrof inte bör möta en journalist bland de första de träffar eftersom risken för övertramp är stor. Hon anser att journalister ska avstå från att intervjua människor som varit med om katastrofer likt den på Utöya i Norge.
Jag håller inte med. Som så ofta annars när man sysslar med journalistik får man göra en bedömning från fall till fall.
Jag försvarar inte vissa journalisters arbetsmetoder, men övertrampen är i minoritet. De allra flesta journalister tar mänskliga hänsyn. Och pressetiken lider inga stora nederlag i samband med katastrofer. Det var relativt få anmälningar och ännu färre fällningar efter både Estoniakatastrofen och tsunamin, som var jämförbara nationella trauman.
Vi som mediekonsumenter behöver inte intervjuerna för att förstå katastrofens dimensioner, menar Yngvesson vidare.
Jo, jag tror det. Det är först när vi får ögonvittnesskildringarna som vi kan ta till oss vad som hänt. Informationsbehovet hos allmänheten är enormt när en sådan här händelse inträffar. Vi som läsare och tittare har ett behov av att få veta och förstå, liksom offren har ett behov av att berätta.
Min erfarenhet efter 35 år i yrket är att människor faktiskt många gånger vill prata med journalister. De vill berätta för att omvärlden ska få veta. De vill att vi ska skriva för att inte det de varit med om ska marginaliseras.
Det handlar naturligtvis mycket om vilka arbetsmetoder man har och hur man skriver. Jag hävdar att det går att närma sig brotts- och olycksoffer på ett ansvarsfullt sätt. Jag tror till och med att vi gör det för sällan eftersom vi är rädda för att prata med människor som har sorg. Det händer att människor som varit med om olyckor och brott kontaktar oss och undrar varför vi inte har hört av oss. De vill ge sin version och är måna om att allt ska bli rätt i tidningen.
Det finns också en oro för att de drabbade ska bli objekt för journalisternas egna känslor. Risken finns naturligtvis. Men är det så farligt? Det är rent av mänskligt. Om en journalist skulle vara helt kall inför vad som hände på Utöya vore han olämplig som reporter. Reportern som blir berörd kan spela en roll för att vi här hemma ska förstå vidden av det inträffade. Minns bara reaktionerna från tv-reportrarna som var först på plats på Haiti efter jordbävningen.
Vid den här typen av händelser är det erfarna reportrar som skickas ut – från Helsingborgs Dagblad, Ulf Kristiansson. De har förmågan att avgöra lämpligheten i att kontakta ett offer eller vittne. De har också modet att avstå.