Lars Johansson

Kungens knipa och Juholts jidder här hemma, Utöyamassakern, den arabiska våren och tsunamin i Japan utanför Sverige. Där har ni de största nyhetshändelserna 2011.
Men ingen av dem har gjort avtryck på hd.se. Det vi anser är stora nyheter är inte alltid de som blir mest lästa, i alla fall inte på nätet. Före jul tog vi fram listan på de 294 mest klickade artiklarna på hd.se under året. Alla var lokala.
1. Så drabbar stormen NV-Skåne (2011-11-27).
2. Världens dummaste björn (2011-05-18).
3. Ni sliter själen ur mig (2011-09-13).
4. Man hittad död på sin gård (2011-06-24).
5. Försökte bygga kärnreaktor (2011-08-01).
6. Husesyn i Sveriges finaste finka (2011-09-23).
7. Kränkande lapp på anslagstavla (2011-06-23).
8. Tortyr utan förklaring (2008-08-28).
9. Här är hela listan på studentbostäder (2007-08-28).
10. Höjd varning för adventsstormen (2011-11-27).
Att stormen skulle hamna i topp förvånar inte. Pågående händelser som påverkar oss alla har alltid mest klick. Tvåan och trean är desto mer överraskande. ”Världens dummaste björn” var en kulturartikel om Bamse som blivit huvudrollsinnehavare i integrationsdebatten. ”Ni sliter själen ur mig” var Patrik Lundbergs uppmärksammade krönika om hans upplevelser som adoptivbarn från Korea. Krönikan som fick Fazer att ändra utseendet på förpackningarna till Kinapuffarna. Bägge dessa artiklar hade ovanligt många besök från Google och Facebook.
Tio i topp-listan visar också på nätets eviga arkivfunktion. Två av artiklarna skrevs för flera år sedan, ”Tortyr utan förklaring” och ”Här är hela listan på studentbostäder”. Ett annat exempel på det hittar vi på plats 22. En artikel från 2005 inför Per Morbergs 45-årsdag.
En lika gammal artikel som återkommer vid varje storhelg, och särskilt till nyår, innehåller ett pannacottarecept. Av någon anledning har den hamnat högt när man söker på Google.
Intressant är avsaknaden av sport på topplistan. Mest klickade sportartikeln kommer först på 16:e plats och är från skandalen som bröt derbyt mellan MFF och HIF. Av de 100 mest klickade artiklarna handlar bara tolv om sport.
De sportintresserade är i minoritet bland läsarna av både papperstidningen och hd.se. Men många i den minoriteten anser att sporten är det viktigaste som finns.
När vi tittar på de rörliga bilderna på 24HD Play är tre av de tio mest sedda inslagen sportrelaterade, fyra är knutna till adventsstormen och två handlar om svåra trafikolyckor.
Ingen vet vad som händer 2012. Men när det händer i NV-Skåne kommer vi att bevaka det. Gott Nytt År från alla oss på HD/NST.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och en nyhetschef på tidningen åtalas för vapenbrott. En reporter åtalas samtidigt för vapenbrott. Med chefernas goda minne köpte reportern en pistol i Malmö för att visa hur lätt det är att skaffa illegala vapen. Något uppsåt fanns inte. De hade för avsikt att snabbt lämna pistolen till polisen.

Visst, det kanske är ett brott i lagens mening. Men åtalet har ett löjets skimmer över sig. Har samhället verkligen inte viktigare saker att beivra? Det känns också som ett hån mot alla som drabbas av riktiga brott, men där utredningar snabbt läggs ner  eller åtal aldrig väcks.

Expressens Thomas Mattsson kommenterar åtalet här.

Ho, ho! När ni läser det här förbereder jag mig för årets stora insats, som Bengt Feldreich säger på julafton.
I år firar jag 30-årsjubileum som tomte. Hade tänkt att det skulle bli det sista. Men så meddelade dottern i förra veckan att fler barn är på väg, så det är bara att ställa in sig på en tioårsperiod till – minst.
Jag har försökt slippa uppdraget i flera år. Alla vet ju att jag ska köpa tidningen, eller att jag har något ärende i garaget, när Kalle Anka går mot sitt slut. Trots häftig maskering från topp till tå, och trots förställd röst, är jag genomskådad för länge sedan av alla över sex år.
Egentligen tror jag att de vuxna uppskattar tomtens besök mer än barnen. För när jag får på mig tomtemasken förvandlas jag från en snäll farfar till en häcklare av familj och släkt. En och annan sanning är lättare att säga på vers och när man går in i en annan identitet.
Jag behöver dock inte förställa mig för att rikta en uppmaning till alla andra tomtar därute:
Var nyktra!
Ingen tycker att det är kul att se en lallande lullande tomte fumla med paketen.
I mitt barndomshem fanns varken sprit eller vin. Inte ens öl. Jag såg aldrig en flaska under de 20 år som jag bodde hemma.
Då var pappa ändå alkoholist.
Men mamma höll honom kort. Han fick inte komma över tröskeln om han var full. Det var hennes sätt att skydda oss barn.
Följden blev att vi satt ensamma ett antal jular. Pappa kom helt enkelt inte hem. Någon gång hände det att han var försvunnen med julklapparna.
När pappa sedermera slutade supa under några år kom samvetet i fatt. Han blev mycket generös med pengar, troligen medveten om vad han försummat under vår uppväxt. Men vi pratade aldrig om det.
Nu är han död sedan 25 år. Tyvärr började han dricka igen och tveklöst var det spriten och cigaretterna som tog hans liv.
Varje år när vi firar vår Fanny&Alexander-jul med barn och barnbarn, god mat och presenter, tänker jag på honom. Jag har fortfarande svårt att förstå hur kärleken till alkoholen kunde vara starkare än julglädjen med familjen.
Hos oss firar vi jul med lagom mycket alkohol. En snaps och en öl till julbordet när tomteplikterna är uträttade får räcka. Åtminstone så länge de minsta är närvarande.
Lagom för mig innebär förhoppningsvis att barnen får ett naturligt förhållande till alkoholen. Man blir möjligen glad, aldrig aggressiv, och man dricker sig inte redlös. Man dricker för att det passar till maten och för att det faktiskt i vissa sammanhang är en rätt trevlig tradition.
Liksom det är en trevlig tradition att önska er alla en riktigt God Jul!

De fängslade svenska journalisterna Martin Schibbey och Johan Persson döms för terroristbrott i Etiopien. Jag väljer att länka till Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönssons blogg där han uttrycker vad alla kolleger här hemma känner idag. Jag skulle inte kunna uttrycka det bättre själv.

Den här veckan har jag varit extra stolt över att arbeta på Helsingborgs Dagblad. När Helsingborgs stad valde att blunda gjorde vi jobbet åt dem. Vi utvärderade den misslyckade satsningen på att föra över långtidssjuka och övertaliga till bemanningsföretaget Personal Direkt.
Vi satsade hundratals timmar av våra reportrars tid och gjorde det Helsingborg borde ha gjort: en ordentlig utvärdering av vad staden fått för de 1,8 miljoner som man betalat till Personal Direkt. Egentligen skulle vi skicka räkning till Helsingborg för utfört arbete. Vi har lagt ner mycket resurser, men om inte vi gör det vem ska då granska missförhållanden i kommunen och ge en röst åt dem som drabbas?
Vi har granskat makten. Vi har ställt oss på läsarnas sida mot auktoriteter och gjort oss till tolk för en grupp som omöjligt hade kunnat komma till tals annars. Enskilda personer har försökt, men blivit avfärdade med ”Du är den enda som är missnöjd”.  Den ansvariga personalchefen på Helsingborgs kommun har ingen aning om någonting. Jo att något gått fel anade hon nog eftersom kommunen hemligstämplade den fejkade utvärderingen från Personal Direkt. Det var inte meningen att skattebetalarna i Helsingborg skulle få kännedom om fiaskot och den omänskliga behandlingen av personalen. Vi överklagade till Kammarrätten som gav oss, och därmed Helsingborgs invånare, insyn.
Personal Direkt tycks i delar av sin verksamhet ha som affärsidé att profitera på människors olycka. Och det med några av de nordvästskånska kommunernas goda minne.
Våra avslöjanden är faktiskt stötande. 2011 ska inte människor behöva behandlas på det här sättet. Det ger Helsingborgs stad ett skamfilat rykte. Jag hade förväntat mig en bättre personalpolitik av en kommun som i alla sammanhang hävdar, och ibland förhäver sig, att den är bäst. Kommunen är ju vår samlade resurs och till för oss alla. Här har man lämnat människor, som både är anställda och kommuninvånare, i sticket. I den goda kommunen tar vi hand om varandra. Vi stöter inte ut någon.
Det är inte ofta jag går med på att vi använder orden ”lurar” och ”fuskar” i rubriksättningen. Men den här gången kändes det verkligen befogat. Med löften om guld och gröna skogar lurades fast anställda att säga upp sig. De anställdes i ett annat bolag än de avtalat från början och de fick inte alls den coachning som de lovats. Personal Direkt marknadsförde sig med falska påståenden och utvärderingen till kommunerna friserades. Och mitt i röran Helsingborgs stad som varken sig bryr sig om de här 35 människorna eller pengarna som kastats i sjön.

Fotnot: Även Höganäs har anlitat Personal Direkt för liknande tjänster.

Från början hade jag bara tänkt att vi skulle namnge Alexander Gerndt om han dömdes till fängelse för misshandel av sin exfru. Först då skulle det på något sätt märkas utåt att han blivit dömd. Det vore ju svårt för honom att spela i klubblag och landslag om han satt inne.

Åklagaren yrkade på fängelse, men domen blev villkorlig dom och dagsböter. Därmed fanns egentligen ingen anledning att namnge Gerndt. Han har ingen anknytning till Helsingborg längre och är knappast högaktuell för landslaget.

Dock publicerar de flesta andra stora medieföretag hans namn. Namnet och domen är så allmänt känd i en mycket stor krets att det inte längre finns något att skydda. Publicitetsskadan för Gerndt och hans familj blir knappast större för att vi publicerar hans namn.

I veckan hade vi en annons på Landskronasidan med texten ”Köp valfri dator & få en Spa-Korg på Köpet! Perfekt för att få tyst på tanten :o)”.
Jag förstår inte humorn i detta. För mig är det bara mossigt, gubbigt, 1950-tal.
Annonsen har diskuterats livligt på Facebook. Om butiksägaren trodde att han – för jag utgår från att det är en man – skulle få positiv uppmärksamhet hade han fel. Kommentarerna har mest handlat om bojkott och om att annonsen borde anmälas.
Det är knappast gångbart 2011 att behandla de båda halvorna av mänskligheten på olika sätt.
HD/NST är inte sämst på jämställdhet. Vi är heller inte världsbäst. Därför har vi gjort en förstudie av hur vi kan bli bättre. Meningen är att vi ska arbeta mer aktivt med genusfrågorna 2012.
I utredningen som letts av HD-reportern Charlotte Ågren, och där många redaktionsmedlemmar medverkat, konstateras att vi fortfarande intervjuar och fotograferar fler män än kvinnor. Vi skildrar kvinnor och män på olika sätt, nyheterna förstärker stereotyper. Ungefär som en annan annons jag såg i veckan för ”CCM Glitter Girl, en flickskridsko i tufft, rosa utförande!”
I artiklar kan det vara så att kvinnor skriker av sorg, medan män berättar hur det är. Hysteri kontra förnuft.
Problemet finns alltså både redaktionellt och på annonsplats. Det redaktionella är lättare att ändra på eftersom det är vårt eget ansvar. I reklamen förmedlar vi annonsörernas budskap.
Varför ska vi då prioritera de här frågorna? Jag citerar förstudien: ”…en sned könsfördelning är problematisk ur minst tre perspektiv; ett demokratiskt, ett publicistiskt och ett kommersiellt. Vi riskerar att tappa publik om vissa gruppers vardag, intressen och verkligheter inte speglas”.
Jag skulle inte bli förvånad om vi omdefinierar nyhetsbegreppet under arbetets gång nästa år. När män styrde nyhetsförmedlingen ännu mer än i dag dominerade nyheter om olyckor och brott. De normer och värderingsgrunder som uppkommit genom åren då journalistik varit ett manligt yrke har normaliserats, skriver också medieforskaren Karen Ross i en uppsats på Göteborgs universitet.
Nyheter om handel och konsumtion, livsstilsfrågor och privatekonomi kan komma att uppvärderas. När jag säger det är jag medveten om att även det är en stereotyp, att kvinnor skulle vara mer intresserade av sådana ämnen.
Jag vägrar att acceptera att traditionellt kvinnliga ämnen inte kan göras intressanta för manliga läsare – och vice versa.

I lördags skrev jag om fotoförbud på dagis och i skolor. Nu får jag medhåll av Pressombudsmannen.

Håller vi på att bli världens ängsligaste folk? Eller är vi det redan?
Jag tänker på Linköpings fotoförbud på dagis. Vet inte vad som tagit åt min gamla hemstad. Det var ju där de inte ens nöjde sig med att ha fotoförbud inne på sjukhuset, utan även utanför.
Nu har de förbjudit föräldrarnas fotografering av barnens luciatåg på dagis. Skälet är att barn som lever med skyddad identitet eller riskerar utvisning kan bli identifierade.
Jag vägrar att tro att problemet är så stort att ett generellt förbud är befogat. Jag skulle också vilja se den förskollärare som rycker kameran eller mobilen ur handen på farmor eller morfar.
Vad blir nästa steg? Att det är förbjudet att fotografera på skolavslutningar, studentutspring eller barnens fotbollsturneringar?
Det är inte bara familjens privata sfär som begränsas av sådana här fåniga förbud. Även vi som arbetar professionellt med att skildra verkligheten får allt svårare att ge heltäckande bilder.
Exempelvis är det alltid knepigt att komma in i skolor. Ibland så knepigt att vi avstår.
Om vi ska bevaka minsta skolutflykt eller dagisteater så är det fotoförbud på hälften av barnen, vilket gör det näst intill omöjligt att jobba. I de flesta fall är det en överdriven ängslan.
Barn och ungdomar har redan svårt att komma till tals i medier. Konsekvensen av osmidiga förbud kan bli att vi avstår från bevakningen av en hel generation. Unga hamnar i medieskugga. Det tror jag inte är vad föräldrarna egentligen vill när de kryssar i att barnen inte får fotograferas i skolan, såvida de inte har skyddad identitet förstås.
Ja det är godtyckliga fotoförbud lite överallt, från Systembolaget till Väla köpcentrum. Och allt svårare blir de att upprätthålla när alla har mobilkameror till hands.
Den där svenska ängsligheten tar sig även andra uttryck. Människor vågar bara framföra kritik anonymt. Gränsen för offentlig kritik verkar gå vid en rutten ek utanför TV-huset i Stockholm.
Sätter det i relation till protesterna i Tunisien, Libyen, Egypten och Syrien, där tusentals modiga människor riskerar sina liv på gatorna.
Är det möjligen graden av desperation som avgör hur pass offentlig man vågar vara? Eller är vi ett folk av fegisar? För vad är egentligen det värsta som kan hända i Sverige? Att man hamnar i tidningen?