Lars Johansson

Jag har fått en fråga om varför vi namnger Peter Mangs, som misstänks för flera mord och mordförsök i Malmö. Från början gjorde vi inte det, men mer och mer har framkommit i utredningarna i Malmö som gör det befogat. Det handlar om en brottslighet som saknar motstycke i svensk kriminalhistoria och som höll en stad i skräck under lång tid.Mangs fall har flera gånger prövats av häktningsdomaren som beslutat att han ska vara kvar i häkte, vilket tyder på att det finns stark bevisning mot honom. Bilden är på sätt och vis demonisk, men den är den enda bilden som finns och en bild han själv lagt upp på sin hemsida.

När vi gör våra läsarundersökningar får jag oftast mina förutfattade meningar bekräftade. Skillnaderna mellan åldrar och kön stämmer med det jag redan anade eller trodde mig veta.
Så var det i förra veckan när 652 personer i vår läsarpanel svarade på frågor om tidningen och vad de vill läsa mer om. Några exempel:
Dödsannonserna är det viktigaste på familjesidorna. Där finns också en önskan att de ska publiceras på hd.se, vilket vi kommer att göra inom kort.
Ett fåtal kollar radioprogrammen på radio&tv-sidorna. De är företrädesvis äldre än 55 år. Ingen i gruppen 16-34 gör det. I den åldern har Spotify har tagit över musiklyssnandet.
Mer än hälften använder tv-tablån varje dag. Lika många kollar väderprognosen i tidningen. I båda fallen är det en klar övervikt bland de äldre.
De viktigaste livsstilsämnena är resor, mat, trädgård, boende och hälsa&motion.
Kvinnor är betydligt mer intresserade av relationer, mode, djur, handarbete och psykisk hälsa än män. Männen har ett större intresse för vin än kvinnorna. I övrigt är det jämnt skägg mellan könen. Faktiskt också kring mat och trädgård.
Åldersmässigt avviker de yngre, 16-34-åringarna, i sitt större intresse för relationer, mode, djur och fysisk hälsa.
Den äldsta gruppen, 55-79 år, är mer intresserade än andra av trädgård, natur, resor och vin.
Och så var det begravningsnotiserna på familjesidan. 39 procent läser dem alltid eller nästan alltid, 33 procent läser dem aldrig eller nästan aldrig. Att de äldre dominerar bland läsarna förvånar knappast.
För att få tips om vilket relationsmaterial vi ska satsa på frågade vi hur paneldeltagarna träffade sina nuvarande partners.
Via jobbet eller skolan var det vanligaste svaret med 18 procent. det följdes av ”via gemensam bekant/vän 17 procent, ”annat sätt” 15 procent och ”har ingen partner” 14 procent.
Sju procent uppgav nätdejting. Vi har inte brutit ned svaren på åldrar, men eftersom det bara gått att nätdejta i kanske tio år bör procentsiffran bland dem som lever i relativt färska relationer vara betydligt högre.
Vi bad också om tips på personer som vi ska intervjua. Vi fick in mer än 200 förslag på kända och okända. Många av dem var ni läsare bara nyfikna på, andra ville ni att vi skulle ställa till svars för olika saker. Men ni föreslog också en hel del personer som gjort något extraordinärt som borde uppmärksammas mer.
Vi är mycket tacksamma för förslagen. Räkna med att många av reportageidéerna kommer att förverkligas framöver.

Jag skrattade gott när jag läste Aftonbladet igår.

Tidningen gjordes medan Victoria låg på BB, men innan barnet var fött. Hela första nyhetsuppslaget bestod av ett foto på bil. På nästa uppslag återgavs ett telefonsamtal med hovets presschef ordagrant på en hel bredspalt. Dessutom gjordes en separat artikel där han bekräftade vad han sa i telefonsamtalet, att Victoria åkt till Karolinska för att föda.

På det följde ett helt uppslag med en flygbild som visade hur man kör den korta sträckan från Haga slott till Karolinska sjukhuset.

Ibland förstår jag journalistföraktet.

Veckans nummer av skvallerblaskan Se&Hör har en bild på Charlotte Perelli på omslaget med rubriken ”Det hårda turnélivet har satt sina spår. Charlotte talar ut om spriten”.

Vad får ni för associationer till det? Antar att ni får samma som jag, att hon har eller har haft stora spritproblem.

Jag slår upp artikeln inne i tidningen och läser drygt halva texten innan jag kommer till ett citat av Charlotte Perrelli. Ett citat som Se&Hör har snott från Damernas Värld. De har alltså inte ens pratat med henne.

- Alla blir knäppa när de dricker sprit. Jag hatar fulla tanter och dricker extremt lite själv.

Det är Perrellis erfarenhet efter många års turnerande med dansband. Det handlar alltså inte om hennes egna alkoholvanor utan publikens.

Det finns bara två ord för sådan ”journalistik”: Fy fan!

Om ni som jobbar på de där skittidningarna bara visste hur mycket ni förstör förtroendet för alla seriösa journalister i Sverige.

Det har inte varit någon bra vecka för polisen. Knappast förra veckan heller. Sedan Leif GW Persson gick ut i ”Veckans brott” och anklagade den svenska polisen för att vara lat och inkompetent har tusentals människor hört av sig till programmet med vittnesmål hur de blivit behandlade av polisen och hur deras anmälningar hanterats. Eller inte hanterats. Att lägga dem i centralarkivet direkt är inte mycket till hantering.
Vi fick vårt eget fall i NV-Skåne i veckan när 19-åriga Lina Anderssons polisanmälan om försök till våldtäkt lades ned utan att några utredningsinsatser gjordes och utan att fem tänkbara vittnen hördes. Pappa Karl gjorde polisens jobb, spårade den misstänkte och tvingade polisen att återuppta utredningen. Gärningsmannen dömdes till tio månaders fängelse i tingsrätten. En dom som är överklagad.
Vår artikel fick ett stort gensvar. Robert Dujmovic som skrev den, och som är expert i Blåljus i vår tv-kanal 24HD, har fått mängder av telefonsamtal, mejl och fax. Många nordvästskåningar känner igen sig, även om brotten inte varit så allvarliga som det som Lina Andersson råkade utför. Det pratas om nonchalans, dålig information, ovilja och att uppgifter som lämnas inte tas på allvar. Många har också reagerat på att ansvariga poliser till en början inte ville medge att de gjort fel.
De senaste åren har poliskåren ökat med 25 procent från 16 000 till 20 000. Att det finns relativt gott om poliser märker vi som bor i Helsingborg om inte annat varje gång det spelas fotboll på Olympia. Men vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan hur dessa resurser används. Att polisen drabbats av en förtroendekris är tydligt av alla reaktioner vi fått.
Förtroende är en färskvara som måste förtjänas varje dag. Vi kämpar själva med det. Gruppen journalister har lågt förtroende hos allmänheten, medan tidningarna de skriver i har högt om vi bortser från kvällstidningarna. En svårförklarlig paradox. Men jag tror att det är enkelt att dra alla journalister över en kam. Det är lika orättvist som att döma ut alla poliser för att ett antal inte sköter sitt jobb.
Jag hävdar att trovärdigheten är Helsingborgs Dagblads viktigaste förtroendeskapande tillgång. Även kommersiellt. Det är den vi säljer prenumerationer och annonser på. Vår trovärdiga miljö legitimerar annonsbudskapet. Som ansvarig utgivare tar jag också ansvar för att annonserna följer lagar och pressetiska regler.
Ansvarstagande och förmåga att erkänna fel blir allt viktigare för att behålla förtroendet.

Är begravningsnotiser otidsenliga? Helsingborgs Dagblad är en av få stora tidningar som fortfarande publicerar små referat från jordfästningar. De har krympt i omfång genom åren. Bland annat saknas numera uppgifter om titeln på den avlidne och vilka som skickat blommor. Förmodligen ett utslag av jämlikhetssträvanden. Inför döden är vi alla lika och notiserna ska vara det yttersta tecknet på det.
Jag har varit med om att ta bort begravningsnotiser på en tidning där jag arbetade tidigare. Det föranledde den värsta proteststormen som jag varit med om under min journalistkarriär. Församlingar och pensionärsföreningar skickade in namnlistor med krav om att notiserna skulle komma tillbaka.
Jag fick telefonsamtal med argument som ”ni har tagit bort det enda roliga jag hade kvar” och ”nu får ju inte mina barn läsa om min begravning”.
Själv är jag kluven. Jag tycker att begravningsnotiserna har spelat ut sin roll, men jag vet att många klipper ur dem och sparar dem för kommande generationer. De är också exempel på det mest lokala vi har. Men om jag får välja önskar jag att fler vill vara med när de fyller år. Och jag vill hellre ha en nyhetsnotis när en person avlidit än när han eller hon begravts.
Det mest fantastiska referat jag läst från en begravning kan jag tacka en vänlig läsare för som kom in med ett exemplar av Helsingborgs-Posten från 1916. Hela första sidan i fullformat och två spalter på insidan upptas av referatet från konsul Nils Perssons begravning. Det är lika mycket en hyllning av den ”hänsofvne” som ett referat.
Överingressen inleds med ”Helsingborg i flaggskrud ger sin store son en sorgehonnör”. Sedan fortsätter texten: ”Lika strålande vacker som den dag var, då konsul N. Persson stilla och lugnt slumrade in i den eviga sömnen, lika praktfull har den majdag varit, då kistan som rymmer hans jordiska kvarlefvor,  bäddades i en graf af vårens härligaste blommor. På half stång har de blågula dukarna i dag fladdrat för vinden, belysta av en gifmild sols rikedom af strålar. Ingen flaggstång torde i dag ha varit utan sin fana, ett tecken på att en hel stad djupt och uppriktigt sörjer sin störste son”.
Sedan refereras talen ordagrant. De tusen kransarna beskrivs i detalj med bandens färger och alla avskedstexter. En journalistisk bragd som lever upp till betydelsen av ordet reporter, ”bära tillbaka”, från latinets reporto,
När vi funderar på en försiktig förnyelse av våra familjesidor kommer vi att ta läsarpanelen till hjälp. Förändringar måste ske i samklang med läsarnas förväntningar.

Sommarmorgonen 25 juni 1973 var mycket vacker. Jag var 19 år och bodde kvar hemma hos mamma. Klockan var fyra. Jag sov fortfarande, fast solen sken ute. Om några timmar skulle jag upp till sommarjobbet.
Då ringde telefonen. Det var från sjukhuset. Mamma svarade.
”Vi har fått in er son. Han har varit med om en bilolycka. Det är kritiskt. Kan ni komma upp?”
Chock. Förtvivlan.
Bilen hade krockat med en älg på E4 norr om Gränna. Viltstaketet kom upp först några år senare.
Sjukhuspersonalen bad oss vänta någon timme och ringa innan vi gav oss iväg. Vid sextiden ringde vi. Jag minns inte riktigt hur samtalet gick, men vi fick i alla fall frågan om min bror hade en klackring.
Svar nej. Alltså var det inte han som låg hjärndöd på akuten.
Lättnad, men knappast glädje.
Snabbt insåg jag att det var Acke, min brors 21-årige kompis som han var på semester med. Acke hade lämnat brorsan i tältet på Östra stranden i Halmstad för att, nykär som han var, ta sig hem till flickvännen i Linköping. Men i bilen låg min brors pass kvar. Därav förväxlingen.
Så det var till Ackes föräldrar polisen kom hem senare den morgonen för att få honom identifierad.
Jag berättar den här historien för att jag funderat mycket på hur man meddelar dödsbud och vilken roll och vilket ansvar media har. Det aktualiserades i veckan i samband med olyckan i Thailand där fyra unga människor i samma ålder som Acke omkom i en frontalkrock.
Jag vet inte hur föräldrarna fick dödsbudet. Men jag vet att nyheter sprids blixtsnabbt numera. Publicering sker inte längre i 24-timmarscykler som förr, då man kunde avstå från publicering så länge de anhöriga inte var underrättade.
I Thailandsfallet låg ett 20-tal olycksbilder ute på nätet direkt. Thailändska tidningar och nyhetssajter har en helt annan syn på etik än vi i Sverige. Det var bilder på de omkomnas avfotograferade pass, liksäckar på vägen och obehagliga bilder på bilvraket.  Bilder som vi inte skulle kunna eller vilja publicera i Sverige. Men fullt sökbara på nätet i hela världen.
Om jag vore anhörig tror jag, faktiskt, att jag i något skede av sorgeprocessen skulle vilja se de där bilderna för att slippa fantisera om hur det såg ut på olycksplatsen. Men jag skulle vilja göra valet själv.
Det finns inget bra sätt att få ett dödsbud. Bara mindre dåliga. Vi får vänja oss vid att den här typen av nyheter förmedlas på nyhetssajter och på Twitter och Facebook innan polisen hunnit informera de anhöriga. För internetgenerationen är detta helt naturligt. Själv är jag kluven. Det är bra att informationen sprids snabbt, men dåligt om ingen tar etiskt ansvar för den.