Förtroendekris för polisen
Det har inte varit någon bra vecka för polisen. Knappast förra veckan heller. Sedan Leif GW Persson gick ut i ”Veckans brott” och anklagade den svenska polisen för att vara lat och inkompetent har tusentals människor hört av sig till programmet med vittnesmål hur de blivit behandlade av polisen och hur deras anmälningar hanterats. Eller inte hanterats. Att lägga dem i centralarkivet direkt är inte mycket till hantering.
Vi fick vårt eget fall i NV-Skåne i veckan när 19-åriga Lina Anderssons polisanmälan om försök till våldtäkt lades ned utan att några utredningsinsatser gjordes och utan att fem tänkbara vittnen hördes. Pappa Karl gjorde polisens jobb, spårade den misstänkte och tvingade polisen att återuppta utredningen. Gärningsmannen dömdes till tio månaders fängelse i tingsrätten. En dom som är överklagad.
Vår artikel fick ett stort gensvar. Robert Dujmovic som skrev den, och som är expert i Blåljus i vår tv-kanal 24HD, har fått mängder av telefonsamtal, mejl och fax. Många nordvästskåningar känner igen sig, även om brotten inte varit så allvarliga som det som Lina Andersson råkade utför. Det pratas om nonchalans, dålig information, ovilja och att uppgifter som lämnas inte tas på allvar. Många har också reagerat på att ansvariga poliser till en början inte ville medge att de gjort fel.
De senaste åren har poliskåren ökat med 25 procent från 16 000 till 20 000. Att det finns relativt gott om poliser märker vi som bor i Helsingborg om inte annat varje gång det spelas fotboll på Olympia. Men vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan hur dessa resurser används. Att polisen drabbats av en förtroendekris är tydligt av alla reaktioner vi fått.
Förtroende är en färskvara som måste förtjänas varje dag. Vi kämpar själva med det. Gruppen journalister har lågt förtroende hos allmänheten, medan tidningarna de skriver i har högt om vi bortser från kvällstidningarna. En svårförklarlig paradox. Men jag tror att det är enkelt att dra alla journalister över en kam. Det är lika orättvist som att döma ut alla poliser för att ett antal inte sköter sitt jobb.
Jag hävdar att trovärdigheten är Helsingborgs Dagblads viktigaste förtroendeskapande tillgång. Även kommersiellt. Det är den vi säljer prenumerationer och annonser på. Vår trovärdiga miljö legitimerar annonsbudskapet. Som ansvarig utgivare tar jag också ansvar för att annonserna följer lagar och pressetiska regler.
Ansvarstagande och förmåga att erkänna fel blir allt viktigare för att behålla förtroendet.
