Vi hade 14 ryska chefredaktörer på besök i veckan. De var mycket intresserade av hur vi jobbar med grävande journalistik. Jag försökte förklara vår granskning av Unikum, Helsingborgs mer eller mindre misslyckade kommunikationssystem mellan skola och föräldrar, som vi publicerat artkilar om i veckan.
Jag såg på ryssarna att de inte förstod vad jag pratade om. Då berättade jag i stället om hur vi för något år sedan avslöjade att den ansvariga chefen för socialbidrag i Landskrona lät socialbidragstagare arbeta i hennes trädgård.
Nu sken chefredaktörerna upp, log och nickade instämmande. Det kände de igen. Jag berättade att socialchefen fick lämna sin post efter våra artklar. I Ryssland hade han eller hon i stället klättrat på karriärstegen, menade en av chefredaktörerna.
Korruption är ett gissel. Anna Koblanck, vår kolumnist i Sydafrika, berättar i morgondagens tidning om den utbredda korruptionen inom Sydafrikas poliskår. Korruption som ibland går över i ren utpressning. Många betalar för att slippa fortkörningsböter, eller sticker åt poliserna pengar för att slippa långa tidsödande förhör om bagateller.
Sverige är ett av världens minst korrumperade länder. Men det vore naivt att tro att det inte förekommer. Inte så öppet kanske som i andra länder, men i andra mer sofistikerade former i samband med upphandlingar till exempel. Göteborgsskandalen är ett exempel. Kriminalvårdschefen som misstänks ha tagit emot miljontals kronor i samband med byggen av nya anstalter är ett annat. Och så turerna kring den nya nationalarenan i Solna, som nu får sitt rättsliga efterspel.
Jag ser det som en av våra viktigaste uppgifter att granska och avslöja sådant som luktar korruption. I Sverige är vi också fria att göra det. Hittills utan någon större risk.
I många andra länder riskerar man att mördas. I fjol dödades 64 journalister i världen. Den siffran kunde ha varit betydligt högre om Breivik hållit fast vid sina ursprungsplaner i Oslo och om inte svenska och danska säkerhetspolisen slagit till mot den grupp som misstänks för att ha planerat ett terrorangrepp mot Jyllandsposten i Köpenhamn.
En fri press behövs för att avslöja samhällsröta. Totalitära regimer är rädda för journalister. Det är därför Dawit Isaak är fängslad utan rättegång i Eritrea och Martin Schibbye och Johan Persson är dömda för brott i Etiopien. De är tre av de 176 journalister runt om i världen som sitter fängslade bara för att de gjort sitt jobb. De är sorgliga exempel på att det behövs en ”Pressfrihetens dag”. I år infaller dagen den 3 maj.

I går skrev jag ett blogginlägg där jag redogjorde för vilka etiska överväganden vi gjort i Landskronafallet. Andemeningen var att vi är försiktiga med identifierbara uppgifter och att vi avstår från att lämna uppgifter som inte är bekräftade. Reaktionerna i kommentarerna lät inte vänta på sig. Många vet exakt vad som hänt, trots att de med säkerhet inte är mer informerade än vad vi är på tidningen. Flertalet inlägg höll sig inte till våra publiceringsregler.

Vi som tar ansvar för vad som publiceras kan inte se på fakta och etik så lättvindligt. I ett sånt här fall spekuleras det vilt, många uppgifter snurrar i luften. Vårt jobb är att kolla, dubbelkolla och göra rimlighetsbedömningar innan vi publicerar, för att vi inte onödigtvis ska bidra till ryktesspridning. Till detta kommer bedömningen om någon kan lida publicitetsskada och om den i så fall är försvarlig i förhållande till allmänintresset.

Nästan alla traditionella medier har anslutit sig till detta etiska regelsystem. Men även traditionella medier begår misstag. Något annat kan jag inte kalla det som kvällstidningarna gjort idag då de publicerar fullständigt namn och bild på den mördade Marias mamma och låter henne prata ut om saknaden av sin dotter. I Aftonbladet skyller hon också mordet på socialförvaltningen i Landskrona. När tidningarna gick i tryck satt mamman redan anhållen misstänkt för mord, alternativt stämpling till mord.

Det är en fara att i mordfall låta anhöriga komma till tals i ett tidigt skede då man inte har hela bilden klar för sig. Särskilt borde de ansvariga ha tänkt på det i ett fall som detta när det mesta tyder på att det är ett hederrelaterat brott. De brotten har sällan en ensam gärningsman.

Som ung och grön journalist gick jag själv i den här fällan för mer än 30 år sedan. Jag skrev om en familj som utsatts för flera pyromandåd. De ställde villigt upp på bild. Sedan visade det sig att pappan var den som tänt på.

Det är inte i första hand förövarna vi skyddar när vi avstår från namn- och bildpublicering, utan deras oskyldiga anhöriga. Maria hade flera syskon som riskerar att få lida för att mammans namn och bild offentliggjorts. En publicitetsskada kan inte göras ogjord. Det går inte att backa tillbaka bandet. Däremot går det att trappa upp publiceringen efterhand som bilden klarnar och uppgifter bekräftas.

Mordet på den 19-åriga kvinnan i Landskrona har ställt oss inför svåra etiska överväganden. Vi har valt att bara använda hennes förnamn Maria och att enbart publicera en andrahandsbild på henne i tidningen. Med andrahandsbild menar jag en bild där ett inramat porträtt syns i bakgrunden. Porträttet står på ett kondoleansbord som Marias skola ställt i ordning. Den bilden publicerar vi inte på hd.se eftersom den där lätt skulle kunna förstoras och göra Maria mer identifierbar.

Samtidigt är det så att alla elever på skolan, och säkert stora delar av Landskronas unga befolkning, vet vem både mordoffer och misstänkt förövare är. Kvällsposten och Expressen har också gått ut med namn och bild på Maria. På det sättet identifieras ju indirekt även hennes 16-årige bror, som är misstänkt för brottet.

Vår linje är än så länge att vara försiktig med identifierande uppgifter. Dels är mycket oklart. Vi vet inte ens med säkerhet att det handlar om ett hedersrelaterat brott. Dels är den misstänkte gärningsmannen minderårig och anhållen som skäligen misstänkt, den lägre misstankegraden.

Jag fick en hel del reaktioner på min förra krönika om ett Helsingborgs city i kris. Både handlare och kunder hörde av sig. Alla utom en höll med mig. Det krävs kraftfulla åtgärder för att Helsingborgs city ska överleva som handelscentrum. Och det är bråttom.
Därför var det intressant att läsa i Cityliv i onsdagstidningen vad kommunen planerar för att rycka upp staden.
Mest verkar det handla om ny stenbeläggning och avstängning av gator.
Och visst, det estetiska har betydelse. Och jag vill inte vara gnällig, men lite sten och några markiser räddar inte Cityhandeln. Det behövs betydligt mer för att butikerna som redan finns ska överleva och för att man ska kunna locka till sig nya spännande etableringar.
Kommunen kan göra något åt parkeringsproblematiken. Andra städer har shoppingpriser, tre timmar för tio kronor. Det skulle även Helsingborg kunna införa. Jag efterlyser också ett engagemang för innerstaden från politikernas sida. Jag tänkte skriva ”större” engagemang, men för att kunna använda termen ”större” måste det ju finnas ett engagemang att utgå från.
Handlarna måste ta sig samman och bortse från meningsskiljaktigheter och egna särintressen och inse att splittring inte tjänar deras sak. Lobbyismen gentemot fastighetsägare och politiker blir så mycket starkare. Och för Guds skull se över att öppettiderna! De är en konkurrensfaktor.
Fastighetsägarna borde förstå att investeringar på sikt gynnar dem. Många hus, och faktiskt hela kvarter, i centrum ger ett slitet intryck. Gå samman om större projekt. Kanske den bästa lösningen i något fall till och med är att sanera (= riva), och på så sätt skapa förutsättningar för förnyelse av både stadsbild och handel. Men det är väl att gapa över för mycket i Helsingborg.
Kort sagt, alla måste ta sitt ansvar.
Intentioner har funnits, men tyvärr stannat vid halvmesyrer. Det tänkta taket över Kullagatan blev ett antal markiser. Av planerna att knyta ihop norr och söder har vi inte sett något sedan de presenterades för ett par år sedan.
Varför inte bygga ett rullband under tak som förbinder de två stadsdelarna? Ett sådant som alla stora flygplatser har. Det skulle underlätta för fotgängarna. Säkert går det att klämma in en cykelbana där under också.
Eller varför inte investera i spårbunden, förarlös och gratis, trafik mellan norr och söder? Det behövs bara några hundra meter. För stadens och integrationens del känns det viktigare än planerna på ett spår till Väla. Det skulle till och med kunna bli en attraktion.

Jag bodde i Helsingborg ett drygt år 1980-81. Då kändes stan levande, kontinental, nästan lite farlig. Kullagatan var den naturliga mötesplatsen.
När jag kom tillbaka 2007 förundrades jag över att så lite hade hänt. Jodå, Knutpunkten hade tillkommit. Men annars låg city i koma. Sedan dess har centrum närmast fått likfläckar i form av tomma butikslokaler. Vi beskrev situationen i en artikel i veckan som blev livligt diskuterad på hd.se.
För att vara en stad som gör anspråk på att vara centralort i den fjärde storstadsregionen duger det inte att folklivet är lika lågintensivt som det i Ljungby eller Flen. Det är ingen trängsel ens på lördagarna.
Det är lätt att skylla allt på Väla. Jag åker själv dit för att handla. För att vara ett köpcentrum är det ganska trevligt. Det är enkelt – och gratis – att parkera och det finns goda fikamöjligheter med bra spanfaktor på omgivningen. Men framför allt är det öppettiderna som gör det. Och att allt utom matbutiker finns på ett avgränsat område. Tillgängligheten gör det bekvämt att handla på Väla.
City har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen. Jag vill inte skylla allt på handlarna, även om det är pinsamt att de inte kan enas om att ha söndagsöppet, som i alla andra stora städer.
Örebro, Linköping, Norrköping, Karlstad och Växjö har alla lyckats behålla levande stadskärnor, trots konkurrens från stormarknader i städernas utkanter. Gemensamt för de här städerna är att de har stora gallerior i centrum. I några fall tre-fyra stycken, där olika butiker är samlade inomhus under samma tak.
I de städer jag känner till som har lyckats, har handel, fastighetsägare och kommun samarbetat för att bevara cityhandeln. Jag tror att det finns en sådan samarbetsgrupp i Helsingborg också. Men det enda synliga resultatet av deras arbete, vad jag vet, är ny stenläggning på Kullagatan. Och så den förfärliga högtalarmusiken. Om den muzaken inte ska bli citys begravningsmusik krävs krafttag, eldsjälar – och pengar. Men kanske mest framtidsvisioner.
Jag efterlyser fler galna idéer, inte minst från fastighetsägarnas sida. Jag har inte hört talas om, eller sett, ett enda centralt fastighetsutvecklingsprojekt i Helsingborg sedan jag kom hit för fem år sedan, undantaget gamla Skandiahuset där bland annat Kapp-Ahl ligger.
Det som karakteriserar en stad är förnyelse. I Helsingborgs city verkar tiden stå stilla.

Jag fick ett mejl för en dryg vecka sedan från en läsare som var upprörd över att vi i en olycksnotis på hd.se hade använt ordet ”hen”.

”Agendan för de kulturmarxistiska och värderelativistiska medarbetarna på HD förefaller klar. ”Hen” ska långsamt men säkert göras rumsrent. Först kommer ”hen” lite smygande i små notiser som ingen läser. Sedan kommer det säkert i större rubriker och görs till ett standardord i rapporteringen. Allt eftersom ”hen” används mer och mer kommer agitprop-vänstern kräva att det införs i SAOL så att ingen kan ifrågasätta det”.

Brevskrivaren tyckte att användandet av ordet ”hen” var en ”äcklig och rent politisk våldtäkt” på det svenska språket. Han, för det var en man, ville veta om han kunde förvänta sig fler lingvistiska övergrepp från redaktionen och hur vi tänker hantera ”hen” i framtiden.

Jag svarade:

”Du ska nog inte ta det så allvarligt. Skribenten gjorde bara en grej av att hen (vet inte om det var en han eller hon som skrev) förmodligen inte visste om det var en han eller hon som behövde ambulanstransport”.

Språket förändras hela tiden. ”Hen” är ju en bra språkinnovation när man faktiskt inte vet om personen man talar eller skriver om är en man eller kvinna. Där kan det fylla en funktion. Däremot skulle jag inte tro att det slår igenom mer allmänt för att man vill vara könsneutral. Men om det mot förmodan gör det måste vi förstås anpassa oss efter det.

Det behövs dock mer än en notis på hd.se för att driva en språklig utveckling. Det är först när ett ord blir allmänt accepterat, och använt, av människor som vi i media tar till oss det. Eller om någon auktoritet börjar använda ordet frekvent.

Som när Du-reformen kom i slutet av 1960-talet. Det var dåvarande generaldirektören för Medicinalstyrelsen, Bror Rexed, som lade bort titlarna med sina anställda och började säga du istället för ni. Snabbt anammade resten av samhället det.

Ordens laddning och valör förändras över tid. Vi skriver allt oftare ”skit” i HD. Jag får enstaka brev från läsare som upprörs över detta. Jag är ingen anhängare av att använda svordomar i tidningen, men ibland behövs de för att ge eftertryck. Och ordet ”skit” är just ett sådant ord som under min livstid gått från mycket fult till mer allmänt accepterat.

Likaså används en del könsord numera utan att särskilt många blir provocerade. Egentligen är det ju bara bokstäver som när de kombineras på olika sätt får olika laddning. Jag tycker att vi får leva med att språket och ordens valör förändras. Det enda egentligen som jag inte står ut med är sär skrivningar. För mig är de värre än svordomar.

Jag önskar alla hens bland läsarna en riktigt Glad Påsk!