Moderaten Charlotte Zethelius stod på tisdagen åtalad för snatteri. Efter rättegången i Helsingborgs tingsrätt friades hon. Domaren trodde på hennes förklaringar om hur det gått till när hon ertappades med obetalda varor på Ica Maxi.

Gott så.

På Helsingborgsmoderaternas hemsida ifrågasätts HD:s bevakning av ärendet. Likaså twittrar kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson och andra moderater kritiskt om att hon ”hängts ut” i HD.

Jag tror att ingen som följer HD regelbundet kan säga att vi har en nonchalant inställning till pressetiska frågor. Som utgivare är jag relativt försiktig. Mina motton är ”Kom ihåg att det är människor vi skriver om” och ”Allt vi gör och publiceras ska kunna försvaras offentligt”.

Så är det också i det här fallet. När vi publicerade namn och bild på Charlotte Zethelius var det ett genomtänkt beslut. Zethelius är nämligen inte vem som helst. Hon har ett förtroendeuppdrag där hon representerar alla medborgare i Helsingborg. Att vara nämndsordförande är ett av de tyngsta politiska uppdragen i kommunen. Väljarna har rätt att ställa höga krav på dem som fått deras förtroende.

Det är mycket ovanligt att personer i den ställningen åtalas. Hon och moderaternas ledning i Helsingborg insåg allvaret och redan i vår första artikel i mars, när åtalet blev känt, meddelade hon att hon i samråd med moderatledningen beslutat att ta time out från politiken.

Det var huvudanledningen till att vi namngav henne. När en nämndsordförande lämnar sina uppdrag har väljarna rätt att få veta både det och anledningen. Det hade varit orimligt att bara benämna henne ”politiker i Helsingborg” eller ”en nämndsordförande”. Dels skulle misstankarna då ha fallit på alla andra, dels skulle det ändå så småningom ha varit nödvändigt att namnge henne när hon uteblivit från nämndens sammanträden.

Göran Lambertz och Leif GW Persson stod för veckans mest underhållande TV-inslag när de blev osams i Aktuellt. Beskyllningarna haglade. Leif GW är övertygad om att Sture Bergwall, alias Thomas Quick, aldrig mördat någon. Lambertz menar att bevisningen är tillräcklig i åtminstone två fall.

Det är tragiskt att Quickfallet förvandlas till underhållning. Frågan är ju extremt allvarlig. Kan vi lita på den svenska rättsapparaten, allt från polisens utredare till åklagare och domare? Om Quick är oskyldig går ett flertal mördare lösa.
För offrens anhöriga rivs alla sår upp igen. Det var gripande att se den försvunne Johan Asplunds föräldrar prata om detta i Nyhetsmorgon i tisdags. De har aldrig trott att Quick förde bort och mördade deras 11-årige son 1980.

Debatten mellan Lambertz och GW gav inga svar. Men även om det blev mer gräl än diskussion hyser jag en viss beundran för båda. De är färgstarka främmande fåglar i ett ganska grått tjänstemannasverige. Ingen av dem kan beskyllas för att vara opportunist. De är frispråkiga och står för sina åsikter och har en framtoning som är långt ifrån (nid?)bilden av den svenska byråkraten.

Vi har den charmigt buttre, självutlämnande, professorn, författaren och tv-idolen Persson. En av de viktigaste opinionsbildarna i landet. Se bara vad hans kritik av polisens ineffektivitet innebar.
Och så Lambertz, justitierådet i Högsta domstolen, som ser ut att ha kommit direkt från duschen, med håret åt alla håll och slipsen knuten i all hast. Min gamle fanjunkare i det militära skulle ha rutit åt honom ”Du har ingen mamma här, lär dig knyta slipsen!”. Och så den milda Kisadialekten, visserligen förfinad efter alla år i Stockholm, men ändå.

I skymundan av utspelet i Quickfallet lade Göran Lambertz i torsdags fram Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande. Utredningens huvuduppgift var att undersöka om de nuvarande massmediegrundlagarna – tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) – kunde ersättas med en teknikoberoende lagstiftning. Slutsatsen är att detta inte går utan att riskera utgivarens ensamansvar och att meddelarskyddet försvagas.

Utredningens förslag är därför att inte gå fram med en ny lagstiftning utan att behålla TF och YGL. Ordföranden, Göran Lambertz var ensam om att reservera sig mot detta. Återigen mot strömmen.

I ett fall är han dock inte opportun, för som alla (?) andra håller han på Åtvidabergs FF i fotbollsallsvenskan.

Jag lyssnade på Stefan Löfvens sommarprogram och kände på många sätt igen mig. Uppväxten i ett arbetarhem under ganska knappa förhållanden på 1960-talet. Dock var inte vårt hem så politiskt medvetet. Jag växte inte med automatik in i rörelsen.
Men jag fick med mig klassiska arbetarklassvärderingar. Eller om det var normer från min mors småländska ursprung. Man skulle arbeta och göra rätt för sig. Inte ligga samhället till last. Veta sin plats och inte störa grannarna. Och vara hel och ren under om man någon gång skulle behöva åka ambulans.
Stefan Löfven pratade också om Du-reformen. Han uppvärderade den på ett sätt som jag inte hört någon göra tidigare. Han menade att bruket av du som tilltal i stället för ni, eller titel eller efternamn, betytt oerhört mycket för den svenska konkurrenskraften. Med du blev vi mer jämlika och avståndet mellan chef och underlydande minskade. Allt till nytta för företagens utveckling.
Yngre läsare av den här spalten har kanske sett någon gammal svensk film på tv där den underlydande tilltalar direktören med just direktör’n och han, alltid en man, tilltalar sina arbetare med efternamn. Men så var det faktiskt en bit in på 1960-talet. Även hos oss på tidningarna gick det en knivskarp gräns mellan redaktörer och grafiker, där journalisterna just skulle tilltalas med ”redaktör’n”.
Ja, min mamma duade aldrig sina föräldrar ens. Utan det var ”Kan mamma räcka mig saltet?” eller ”Har pappa köpt tidningen?”
Tack och lov bröts allt detta upp på 1960-talet, vars ungdomsgeneration var den första som riktigt revolterade mot föräldrar och andra auktoriteter. Tack 1968!
Dagens unga, vad ska de revoltera mot? Vi har ju samma musiksmak som våra barn och vi klär oss som dem. Hade jag något hår kvar skulle jag säkert ha Beatlesfrisyr än i dag.
De borde kanske göra uppror mot att en del betonghäckar planerar att sitta kvar på sina jobb långt efter uppnådd pensionsålder i stället för att ge plats åt de unga. Eller att dagens pensionssystem knappast gynnar kommande generationer.
Istället händer det att jag och mina jämnåriga tilltalas med ”Ni” i butiker eller på restauranger. Om det är ett tecken på revolt betackar jag mig för den. Gå inte tillbaka till detta forntida, förment artiga, men i grunden ojämlika, tilltal som vidgar avståndet mellan människor.
Om det verkar Stefan Löfven och jag vara överens.

Det finns ögonblick i journalistyrket då vi med rätta kan säga att vi har världens mest fascinerande och spännande jobb. Det är när vi får ta del av en osannolik historia och det sakta går upp för oss att den faktiskt kan vara sann.
Så var det när vi fick tipset om 11-åringen som drunknade i en bäck på Hallandsåsen för 35 år sedan. Det som i alla år har betraktats som en olycka visade sig vara något helt annat. 11-åringens kamrat har erkänt att han dödade pojken.
Vi avfärdar med rätta många av tipsen kommer till oss. De håller inte, de är svåra att bevisa eller har inget intresse för en större allmänhet. Men bland mängden oanvändbara tips kan det dyka upp något som slår den mest garvade nyhetsjournalist med häpnad. Den där känslan när man ställer om från artigt lyssnande till ivrigt nyfiken, när hela journalistmotorn kopplar över till turbo, är mycket speciell.
Jag tror att alla som var inblandade i värderingen av veckans stora nyhet känner igen sig.
Men det är det journalistiska perspektivet. Det finns ett utgivarperspektiv och ett mänskligt perspektiv också. Ofta går de hand i hand. Mitt motto är: I princip ska allt kunna berättas, men kom ihåg att det är människor vi skriver om.
Vi hamnar dagligen i situationer då vi ska väga allmänintresset mot risken för att någon eventuellt ska drabbas av en onödig publicitetsskada. Ibland är nyheten så stor och viktig att det är nödvändigt att berätta den, även om vi vet att enskilda människor kommer att lida av publiciteten. Men många gånger går de mänskliga hänsynen först. Vi begränsar informationen för att oskyldiga inte ska drabbas eller för att inblandade inte ska kunna identifieras.
Så var det med fallet med 11-åringen. Här har vi människor som levt med detta trauma i 35 år och förhoppningsvis äntligen har fått ett avslut. Hela släkter är berörda. Då ska vi inte göra livet svårare för dem.  Det ansvaret har vi som tidning.
Vi har haft ingående och pågående etiska diskussioner de här dagarna. Hur nära kan vi gå? Vilka detaljer kan vi ta med? Vilka ska vi utelämna för att inte skada eller göra kamraten identifierbar?
Allt som vi gör ska kunna försvaras. Och jag tycker att vi hamnade på en rimlig nivå.
Olika utgivare gör olika bedömningar. Det vi berättar kanske andra utelämnar. Och det de berättar kanske vi utelämnar. Därför blir det ibland så olyckligt att 1+1+1 = en identifiering eller publicitetsskada som ingen av oss önskat.
Men det vore ännu värre och mindre trovärdigt om alla medier publicerade exakt samma uppgifter. Mångfalden behövs för den samlade trovärdigheten.

Tillbaka från semestern möts jag av Brutusstormen. Insändare, mejl, ilskna telefonsamtal och facebookkommentarer om den tragiska händelsen när hunden Brutus sköts av en polis i Arild. Artiklarna om Brutus är de i särklass mest lästa på hd.se i sommar.
Jag tillhör också dem som blev upprörd över händelsen. Som hundägare är det lätt att sätta sig in i sorgen som Brutus ägare känner. Att se sin hund bli skjuten måste vara fruktansvärt.
Åklagaren har lagt ned förundersökningen om tjänstefel. Något lagbrott har inte begåtts. Men i alla yrken görs felbedömningar utan att de behöver strida mot lagen. Det vore helt omänskligt om alla var felfria, alltid. Särskilt i ett yrke som polisens.
Med en polis i familjen vet jag att de har ett mycket svårt jobb som sällan får någon uppskattning. Poliser riskerar i värsta fall sina liv för att vi andra ska ha det tryggt. Och de gör det för låg lön.
När vi skrev om dramat förstod vi att det skulle bli kraftiga reaktioner. Det är ofta mer upprörande att djur far illa än människor.
Men även en luttrad murvel som jag är förvånad över omfattningen. Artiklarna har delats i tusental på Facebook. Det har bildats särskilda Facebookgrupper som protesterar mot polisens agerande och i kommentarer frodas polishatet. Det förekommer också regelrätta hot.
Visst man kan, förmodligen med rätta, vara kritisk mot polisens agerande och hur de initialt försvarade detta utan tillräcklig empati. Men jag efterlyser lite sans. Det får vara någon måtta på proportionerna.
I mitt jobb blir det smått surrealistiskt att uppleva dessa reaktioner samtidigt som jag läser en text till måndagstidningen om läkarstudenten Emil Stefors från Ängelholm som valde att lägga fyra veckor av sin praktik på Ugandas största sjukhus.
Han berättar om hur de förlöser 80-100 kvinnor om dagen. Det finns bara en, gemensam, förlossningssal där 30 avklädda kvinnor ligger samtidigt och föder. De har egna rakblad med sig för att skära av navelsträngen. När de fött torkar de av blodet i sängen, tar babyn i famnen och går hem.
Det är skakande att läsa, men så långt borta. Min erfarenhet, som stöds av medieforskarna, är att läsarintresse och engagemang avtar potentiellt med det geografiska avståndet. Därför berör hunddramat i Arild mer än misären i Afrika. Men jag rekommenderar ändå läsning av Ugandaartikeln på Höganässidorna på måndag.