hd.se
Om Brutus och proportionerna
Tillbaka från semestern möts jag av Brutusstormen. Insändare, mejl, ilskna telefonsamtal och facebookkommentarer om den tragiska händelsen när hunden Brutus sköts av en polis i Arild. Artiklarna om Brutus är de i särklass mest lästa på hd.se i sommar.
Jag tillhör också dem som blev upprörd över händelsen. Som hundägare är det lätt att sätta sig in i sorgen som Brutus ägare känner. Att se sin hund bli skjuten måste vara fruktansvärt.
Åklagaren har lagt ned förundersökningen om tjänstefel. Något lagbrott har inte begåtts. Men i alla yrken görs felbedömningar utan att de behöver strida mot lagen. Det vore helt omänskligt om alla var felfria, alltid. Särskilt i ett yrke som polisens.
Med en polis i familjen vet jag att de har ett mycket svårt jobb som sällan får någon uppskattning. Poliser riskerar i värsta fall sina liv för att vi andra ska ha det tryggt. Och de gör det för låg lön.
När vi skrev om dramat förstod vi att det skulle bli kraftiga reaktioner. Det är ofta mer upprörande att djur far illa än människor.
Men även en luttrad murvel som jag är förvånad över omfattningen. Artiklarna har delats i tusental på Facebook. Det har bildats särskilda Facebookgrupper som protesterar mot polisens agerande och i kommentarer frodas polishatet. Det förekommer också regelrätta hot.
Visst man kan, förmodligen med rätta, vara kritisk mot polisens agerande och hur de initialt försvarade detta utan tillräcklig empati. Men jag efterlyser lite sans. Det får vara någon måtta på proportionerna.
I mitt jobb blir det smått surrealistiskt att uppleva dessa reaktioner samtidigt som jag läser en text till måndagstidningen om läkarstudenten Emil Stefors från Ängelholm som valde att lägga fyra veckor av sin praktik på Ugandas största sjukhus.
Han berättar om hur de förlöser 80-100 kvinnor om dagen. Det finns bara en, gemensam, förlossningssal där 30 avklädda kvinnor ligger samtidigt och föder. De har egna rakblad med sig för att skära av navelsträngen. När de fött torkar de av blodet i sängen, tar babyn i famnen och går hem.
Det är skakande att läsa, men så långt borta. Min erfarenhet, som stöds av medieforskarna, är att läsarintresse och engagemang avtar potentiellt med det geografiska avståndet. Därför berör hunddramat i Arild mer än misären i Afrika. Men jag rekommenderar ändå läsning av Ugandaartikeln på Höganässidorna på måndag.
