hd.se
Ibland häpnar man
Det finns ögonblick i journalistyrket då vi med rätta kan säga att vi har världens mest fascinerande och spännande jobb. Det är när vi får ta del av en osannolik historia och det sakta går upp för oss att den faktiskt kan vara sann.
Så var det när vi fick tipset om 11-åringen som drunknade i en bäck på Hallandsåsen för 35 år sedan. Det som i alla år har betraktats som en olycka visade sig vara något helt annat. 11-åringens kamrat har erkänt att han dödade pojken.
Vi avfärdar med rätta många av tipsen kommer till oss. De håller inte, de är svåra att bevisa eller har inget intresse för en större allmänhet. Men bland mängden oanvändbara tips kan det dyka upp något som slår den mest garvade nyhetsjournalist med häpnad. Den där känslan när man ställer om från artigt lyssnande till ivrigt nyfiken, när hela journalistmotorn kopplar över till turbo, är mycket speciell.
Jag tror att alla som var inblandade i värderingen av veckans stora nyhet känner igen sig.
Men det är det journalistiska perspektivet. Det finns ett utgivarperspektiv och ett mänskligt perspektiv också. Ofta går de hand i hand. Mitt motto är: I princip ska allt kunna berättas, men kom ihåg att det är människor vi skriver om.
Vi hamnar dagligen i situationer då vi ska väga allmänintresset mot risken för att någon eventuellt ska drabbas av en onödig publicitetsskada. Ibland är nyheten så stor och viktig att det är nödvändigt att berätta den, även om vi vet att enskilda människor kommer att lida av publiciteten. Men många gånger går de mänskliga hänsynen först. Vi begränsar informationen för att oskyldiga inte ska drabbas eller för att inblandade inte ska kunna identifieras.
Så var det med fallet med 11-åringen. Här har vi människor som levt med detta trauma i 35 år och förhoppningsvis äntligen har fått ett avslut. Hela släkter är berörda. Då ska vi inte göra livet svårare för dem. Det ansvaret har vi som tidning.
Vi har haft ingående och pågående etiska diskussioner de här dagarna. Hur nära kan vi gå? Vilka detaljer kan vi ta med? Vilka ska vi utelämna för att inte skada eller göra kamraten identifierbar?
Allt som vi gör ska kunna försvaras. Och jag tycker att vi hamnade på en rimlig nivå.
Olika utgivare gör olika bedömningar. Det vi berättar kanske andra utelämnar. Och det de berättar kanske vi utelämnar. Därför blir det ibland så olyckligt att 1+1+1 = en identifiering eller publicitetsskada som ingen av oss önskat.
Men det vore ännu värre och mindre trovärdigt om alla medier publicerade exakt samma uppgifter. Mångfalden behövs för den samlade trovärdigheten.
