Jag kände igen mig i Löfven

18 augusti, 2012 klockan 8:00

Jag lyssnade på Stefan Löfvens sommarprogram och kände på många sätt igen mig. Uppväxten i ett arbetarhem under ganska knappa förhållanden på 1960-talet. Dock var inte vårt hem så politiskt medvetet. Jag växte inte med automatik in i rörelsen.
Men jag fick med mig klassiska arbetarklassvärderingar. Eller om det var normer från min mors småländska ursprung. Man skulle arbeta och göra rätt för sig. Inte ligga samhället till last. Veta sin plats och inte störa grannarna. Och vara hel och ren under om man någon gång skulle behöva åka ambulans.
Stefan Löfven pratade också om Du-reformen. Han uppvärderade den på ett sätt som jag inte hört någon göra tidigare. Han menade att bruket av du som tilltal i stället för ni, eller titel eller efternamn, betytt oerhört mycket för den svenska konkurrenskraften. Med du blev vi mer jämlika och avståndet mellan chef och underlydande minskade. Allt till nytta för företagens utveckling.
Yngre läsare av den här spalten har kanske sett någon gammal svensk film på tv där den underlydande tilltalar direktören med just direktör’n och han, alltid en man, tilltalar sina arbetare med efternamn. Men så var det faktiskt en bit in på 1960-talet. Även hos oss på tidningarna gick det en knivskarp gräns mellan redaktörer och grafiker, där journalisterna just skulle tilltalas med ”redaktör’n”.
Ja, min mamma duade aldrig sina föräldrar ens. Utan det var ”Kan mamma räcka mig saltet?” eller ”Har pappa köpt tidningen?”
Tack och lov bröts allt detta upp på 1960-talet, vars ungdomsgeneration var den första som riktigt revolterade mot föräldrar och andra auktoriteter. Tack 1968!
Dagens unga, vad ska de revoltera mot? Vi har ju samma musiksmak som våra barn och vi klär oss som dem. Hade jag något hår kvar skulle jag säkert ha Beatlesfrisyr än i dag.
De borde kanske göra uppror mot att en del betonghäckar planerar att sitta kvar på sina jobb långt efter uppnådd pensionsålder i stället för att ge plats åt de unga. Eller att dagens pensionssystem knappast gynnar kommande generationer.
Istället händer det att jag och mina jämnåriga tilltalas med ”Ni” i butiker eller på restauranger. Om det är ett tecken på revolt betackar jag mig för den. Gå inte tillbaka till detta forntida, förment artiga, men i grunden ojämlika, tilltal som vidgar avståndet mellan människor.
Om det verkar Stefan Löfven och jag vara överens.

Lars Johansson

Dela

  • http://www.facebook.com/marieanne.stoltz Marie-Anne Stoltz

    För min del har jag alltid duat mina föräldrar och även min mormor. Jag är född på 40-talet. Men jag minns att i början av 60-talet startade det upp en ny damfrisering i Landskrona som hette Ploughs Damsalonger. Vi anställda fick inte säga du till varandra på order av chefen, vi skulle säga fröken Andersson, fru Nilsson osv. Vi tyckte det kändes löjligt men vi fick ju finna oss i det. Chefen tyckte det gav salongen en viss klass och elegans om man inte duade varandra.

  • Mr. Kenneth

    Ni är ett sätt att markera distans. Litet som Finns-det-inte-en-klädnypa-här-så-man-inte-får-skit-på-fingrarna?-inställning. Advokater är bra på sådant.
    Politiskt medveten – är det alltid vänster? I konsekvens därmed ska allt till höger om vänster vara politiskt omedvetet.
    Alla har en ideologisk grundsyn – medvetet eller omedvetet. Det kan vara engagemang eller egoism och allt däremellan men grundsyn är det.
    Somliga gör karriär i politiken. Där börjar den politiskt medvetne sin klassresa. Man viftar med kontokort och firar semester på Mauritius. Somliga gör en resa till och blir godsägare. Arbetarkollektivet är en annan värld. Enda anknytningen dit är läpparnas bekännelse.
    Politikern säljer åsikter. Precis som alla andra säljare kan man hoppa över till en konkurrent och sälja andra åsikter. Pengarna styr. Man försvarar sina löner med att man behöver kompetent folk.
    Arbetaren har ingen vän. Den rike har många vänner. Klassresan har blivit ett klassförräderi. Längst ned på klasstegen står kvinnan. Begrepp som kvinnolöner är skamligt. Googlat får ordet 134 000 träffar på svenska sidor. Manslön får 1 900. Lön får 12 miljoner. Följaktligen finns det lön och kvinnolön. Det har inte Löfven och hans kamrater gjort något åt trots att de haft makt att göra det i 60 år. Solidaritet är bara ett ord.