hd.se
Jag kände igen mig i Löfven
Jag lyssnade på Stefan Löfvens sommarprogram och kände på många sätt igen mig. Uppväxten i ett arbetarhem under ganska knappa förhållanden på 1960-talet. Dock var inte vårt hem så politiskt medvetet. Jag växte inte med automatik in i rörelsen.
Men jag fick med mig klassiska arbetarklassvärderingar. Eller om det var normer från min mors småländska ursprung. Man skulle arbeta och göra rätt för sig. Inte ligga samhället till last. Veta sin plats och inte störa grannarna. Och vara hel och ren under om man någon gång skulle behöva åka ambulans.
Stefan Löfven pratade också om Du-reformen. Han uppvärderade den på ett sätt som jag inte hört någon göra tidigare. Han menade att bruket av du som tilltal i stället för ni, eller titel eller efternamn, betytt oerhört mycket för den svenska konkurrenskraften. Med du blev vi mer jämlika och avståndet mellan chef och underlydande minskade. Allt till nytta för företagens utveckling.
Yngre läsare av den här spalten har kanske sett någon gammal svensk film på tv där den underlydande tilltalar direktören med just direktör’n och han, alltid en man, tilltalar sina arbetare med efternamn. Men så var det faktiskt en bit in på 1960-talet. Även hos oss på tidningarna gick det en knivskarp gräns mellan redaktörer och grafiker, där journalisterna just skulle tilltalas med ”redaktör’n”.
Ja, min mamma duade aldrig sina föräldrar ens. Utan det var ”Kan mamma räcka mig saltet?” eller ”Har pappa köpt tidningen?”
Tack och lov bröts allt detta upp på 1960-talet, vars ungdomsgeneration var den första som riktigt revolterade mot föräldrar och andra auktoriteter. Tack 1968!
Dagens unga, vad ska de revoltera mot? Vi har ju samma musiksmak som våra barn och vi klär oss som dem. Hade jag något hår kvar skulle jag säkert ha Beatlesfrisyr än i dag.
De borde kanske göra uppror mot att en del betonghäckar planerar att sitta kvar på sina jobb långt efter uppnådd pensionsålder i stället för att ge plats åt de unga. Eller att dagens pensionssystem knappast gynnar kommande generationer.
Istället händer det att jag och mina jämnåriga tilltalas med ”Ni” i butiker eller på restauranger. Om det är ett tecken på revolt betackar jag mig för den. Gå inte tillbaka till detta forntida, förment artiga, men i grunden ojämlika, tilltal som vidgar avståndet mellan människor.
Om det verkar Stefan Löfven och jag vara överens.
