hd.se
Om Reagan och demensen
Jag såg dokumentären om Ronald Reagans liv på tv i veckan. En fantastisk film där sonen Ron imponerade med sin klarsynta distans till fadern.
Uppväxt under knapra förhållanden som son till en alkoholiserad skoförsäljare kom Ronald Reagan till Los Angeles som sportreporter. Någon tyckte att han var snygg så han fick provfilma. Han blev skådespelare, mestadels i B-filmer. När populariteten dalade gjorde han facklig karriär i stället. Som fackordförande angav sina kolleger inom filmen för FBI under den värsta kommunistskräcken i USA.
Han var en superhök men ändå nedrustningsvillig. Kanske bidrog han också till att järnridån mellan öst och väst bröts upp och Berlinmuren revs. I högerkretsar är han mytomspunnen och hyllad, nära nog på nordkoreanskt vis, efter sin död.
Men storpolitiken till trots i detta välgjorda tidsdokument, det var något annat som grep mitt hjärta. Reagan drabbades av Alzheimers. Han skrev brev till det amerikanska folket och berättade att han börjat resan mot livets solnedgång i sällskap med sjukdomen.
I filmen refereras en händelse där Ronald Reagan kommer in till hustrun Nancy. Han har något i den knutna näven. Handen är genomblöt. Nancy bryter upp fingrarna. Det är en miniatyrmodell av Vita huset, som legat som prydnad i botten på deras akvarium.
Ronald Reagan tittar på modellen och säger:
– Det är något med det här…
Han kom inte ihåg att han varit USA:s president och världens mäktigaste man, men någon form av aning fanns fortfarande kvar.
Demenssjukdomarna slår urskiljningslöst. Vem som helst kan drabbas, från Reagans parhäst Margaret Thatcher till närmaste familjemedlemmarna. Jag har själv en släkting som gått från relativ klarhet till förvirring på ganska kort tid. Det är plågsamt att följa både den fysiska och psykiska nedbrytningen.
Första gången jag fick insikt om hur det är att ha en närstående med Alzheimers var när jag läste den gamle moderatledaren Gösta Bohmans bok ”Sagan om Gunnel” (1990). I den beskriver han livet med hustrun Gunnel. Hur hon var glömsk och betedde sig underligt. Signaler som även de anhöriga först långt senare förstod var en sjukdom.
Ibland är personlighetsförändringen grym. Man kan gå från kärleksfull till elak eller från parant till likgiltig när det gäller utseende och hygien.
Klyschan är sliten, men Alzheimers är verkligen de anhörigas sjukdom.
