Lars Johansson

Om mediebevakningen i Husby

Lars Johansson — Wed, 22 May 2013 15:02:58 +0000

Det gick någon dag, sedan dök den obligatoriska mediekritiken upp som den alltid gör vid stora nyhetshändelser. Nu kritiseras vi för bevakningen av kravallerna i Stockholms förorter.
– Mycket är överdrivet. Bevakningen har gått överstyr, säger Rouzbeh Djalaie, chefredaktör för Husbys tidning Norra Sidan, till medievarlden.se.
Efter att ha sett bilder på utbrända bilar och parkeringsgarage, ett vandaliserat köpcentrum och en attackerad polisstation, förstår jag inte hans åsikt. Det här är exceptionella händelser, som självfallet måste ges stort utrymme i medierna.
Djalaie menar att mediebevakningen spelar huliganerna i händerna. Där har han en poäng. De som bränner bilar och kastar sten på poliser och brandmän vill förstås ha uppmärksamhet. Vi journalister är medvetna om det, men det är ändå inget alternativ att avstå från rapporteringen. Människor har rätt att få veta.
Det skulle verkligen vara ett förakt mot den överväldigade majoriteten skötsamma människor i Husby om vi avstod från att skriva eller filma.
Jag tycker också att det är för mycket begärt att vi redan under händelsernas akuta skeenden ska ha framme förklaringsmodeller och gå på djupet med problemen. Sådan journalistik tar tid att producera. Jag är övertygad om att vi kommer att gå från ögonvittnesjournalistik till mer analyserande journalistik. Sådan görs redan nu. Både deltagare i upploppen, människor som bor och arbetar i Husby och så kallade experter har kommit till tals i medierna.
Den tredje utgångspunkten för mediekritiken är det faktum att Husby och andra Stockholmsförorter där utanförskapet är stort sällan får något utrymme i medierna. De uppmärksammas bara när det händer negativa saker. Och det görs inga försök att beskriva alienationen som stora grupper känner i de här områdena.
Den kritiken finns det fog för. Men samtidigt är det så att åtminstone betaltidningar i första hand görs för sina abonnenter. Det inte så konstigt om prenumererade tidningar anpassar sitt innehåll efter dem som betalar. I de här områdena är det väldigt få som prenumererar på en tidning.
Forskning visar att nyhetskonsumtion har blivit en klassfråga. Klyftan ökar mellan dem som konsumerar mycket och de som inte tar till sig nyheter överhuvudtaget. Generellt sett är det unga, arbetare och politiskt ointresserade som är sämst på att konsumera nyheter i tidningar, radio och tv enligt den nationella SOM-undersökningen. Vad som är hönan och ägget går att diskutera. Bidrar vi till utanförskapet när vi gör vår nyhetsprioritering eller anpassar vi oss bara till en verklighet när vi gör producerar nyheter för de redan frälsta?

Public service – inte för alla

Lars Johansson — Sat, 18 May 2013 04:00:23 +0000

Public service är fint. Det är SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Samtliga utan kommersiella intressen. På SR:s hemsida jämställs public service med ”radio och tv för alla”. Oberoende, men statligt kontrollerade eftersom det är riksdagen som bestämt att vi ska betala licens och regeringen som utser ledamöterna i den förvaltningsstiftelse som styr Public service-bolagen. Och staten anger villkor för sändningstillstånd och anslag.
Jag har länge retat mig på public service-bolagens höga svansföring. ”Radio och tv för alla”. Pyttsan! När var en radio- eller tv-journalist i Örkelljunga eller Bjuv senast? När gjorde de tråkiga diariekollar? När hade de överhuvudtaget en riktig egen nyhet från Nordvästskåne?
Sanningen är att det är kommersiella, privata aktörer, som bär upp den lokala demokratin runt om i Sverige. Vi har tagit det demokratiska ansvaret som public service aldrig brytt sig om utanför Stockholm. Men tidningarna är under hård ekonomisk press. Jag skulle inte bli förvånad om vi får uppleva tidningsdöd de kommande åren. Bevakningen tunnas ut. Allt fler kommuner hamnar i medieskugga utan någon som helst journalistisk bevakning.
SVT har ingen närvaro ens i Helsingborg, en av Sveriges tio största städer. Och Radio Malmöhus har bara två journalister här. Det är självklart att resurserna inte räcker till. Eller så används de fel. Radio Malmöhus eller Radio Kristianstad tillhör ändå de bättre kanalerna. Det finns andra lokalradiostationer som är direkt plågsamma att lyssna på, särskilt på måndagsmorgnar när två programledare intervjuar varandra om hur helgen har varit och sedan läser högt ur tidningarna. Den väl tilltagna sändningstiden fylls ut med telefonväkterier och tävlingar. Kemiskt fritt från egna nyheter.
Den pågående presstödsutredningen borde få i uppdrag att ta fram förslag på hur vi säkerställer att hela Sverige bevakas. Det är betydligt viktigare att se till att alla kommuner i Sverige har journalistisk närvaro än att pumpa in miljoner i dödsdömda andratidningar på orter som har två tidningar. Miljoner som ofta går till relativt välmående förstatidningar som köpt upp de olönsamma socialdemokratiska konkurrenterna. Det är mer angeläget för demokratin än att det finns två tidningar på en handfull orter.
Utredningen skulle exempelvis kunna föreslå någon form av samordningsbidrag liknande det som vi i dag har för att tidningar samdistribueras. Public service-bolagen kan i dag inte samarbeta med oss kommersiella aktörer – bara stjäla våra nyheter – men visst vore det samhällsnyttigt om vi kunde uppmuntras att dela på journalister i de kommuner som saknar granskning.

Läsarna bidrar till bättre journalistik

Lars Johansson — Sat, 11 May 2013 04:00:26 +0000

Varför finns Helsingborgs Dagblad?
För mig handlar det om att förbättra livet för alla som bor i Nordvästskåne. Det gör vi både genom att påtala brister och uppmärksamma positiva krafter.
I bägge fallen gäller det att lyssna på läsarna. Den moderna tekniken ger oss större möjligheter än någonsin tidigare att ha känselspröten ute. Därmed förändras också journalistiken. Den blir mer driven av läsarna. Och den kan få större genomslag mot myndigheter, politiker och organisationer.
I veckan fick vi se ett exempel på detta. Jag tänker på Vattenkollen i Bjuv/Åstorp. På ett dygn använde nästan 500 personer formuläret på hd.se och rapporterade in uppgifter om sin vattenkvalitet. De flesta var från Bjuv.
På hd.se kan ni se fler exempel på hur vi utnyttjat databaser för att åstadkomma viktig journalistik. Till exempel sammanställningar över alla olyckor på motorvägarna i vårt område och om överbeläggningarna på Helsingborgs lasarett. över tågförseningarna i Sverige.
Den här typen av massrörelser, insatta i ett journalistiskt sammanhang, sätter press på ansvariga.
Vår kollega Bergens Tidende, som blivit Årets dagstidning i Norge vid flera tillfällen, har kommit längre än vi när det gäller medborgarmedverkan.
De efterlyste exempel på skolförfallet i Bergen, det vill säga trasiga toaletter, mögel, dålig ventilation etc. De fick hundratals svar tack vare det enkla formuläret på deras webbsida. De kunde sammanställa svaren i en karta och göra den klickbar. Allt detta satte press på skolpolitikerna i Bergen.
De tog reda på när flertalet brott begicks i Bergen. Föga förvånande var det fredags- och lördagsnätter. De jämförde den statistiken med polisens arbetsscheman och konstaterade att väldigt få poliser var i tjänst då brottsligheten var som störst.
På bt.no uppmanade de allmänheten att fylla i samma enkla formulär och berätta vad som hänt när de kontaktat polisen. Även denna gång fick de hundratals svar. Till exempel hade en gata i Bergen utsatts för sju inbrott samma natt. Samtliga villaägare hade ringt till polisen, som ryckte ut först 34 timmar senare.
Bergens Tidende är också duktiga på att sammanställa data. De tog fram uppgifter om samtliga dödsolyckor i trafiken de senaste tio åren i Norge och kunde visa att en stor majoritet av de omkomna var män under 25 år. Lokalt såg de mönster i var olyckorna hade inträffat. De fick också läsarna att rapportera in farliga vägavsnitt. Den här samhällsnyttiga journalistiken, som utgick från läsarna, resulterade i att norska vägverket åtgärdade hundra trafikfällor.
Bergens Tidende bidrog till att Bergen blev en bättre plats att leva på.

Yxmordet en nyttig lärdom för mig

Lars Johansson — Sat, 04 May 2013 04:05:26 +0000

När jag var nyhetschef för länge sedan inträffade ett brutalt yxmord. Det rev naturligtvis upp känslor i den närmaste omgivningen. Hur kunde det hända? Är det farligt att bo här?
Flertalet mord sker i nära relationer eller i kriminella kretsar. Som nyhetschef ville jag inte underblåsa stämningen av oro och rädsla utan i stället försöka förklara vilka som blir mordoffer. Med mitt goda minne skrevs en artikel om den mördade mannen där vi beskrev hans missbruk och kriminalitet. Den publicerades två dagar efter hans död.
Nästa dag ringde mordoffrets pappa till mig och var mycket upprörd. Hur kunde vi vara så okänsliga och publicera sådana uppgifter innan sonen ens var begravd? De var visserligen sanna, men pappan ville ge en annan bild av sonen. Det blev en artikel där han framträdde och berättade att sonen var på väg att komma på fötter. Därmed var sonen också indirekt identifierad.
Sedan anmälde pappan tidningens publicering till pressombudsmannen, trots att han fått ge sin version av sonens liv. Det slutade med att tidningen fälldes. Vi hade varit för närgångna i vår beskrivning av sonen och vi hade inte tagit tillräcklig hänsyn till de anhöriga. Vår ambition att skriva en artikel som satte in mordet i ett större perspektiv räckte inte. De anhöriga hade lidit en publicitetsskada som var större än allmänintresset.
Jag minns detta fall när jag läser Nils Funckes utredning om ett nytt medieetiskt system. Där föreslår han bland annat att anhöriga till en avliden ska kunna anmäla en publicering om uppgifterna skadat de närmaste anhöriga. I praktiken har de i vissa fall kunnat göra det som exemplet ovan visar, men nu ska det sättas på pränt i regelverket också om Funcke får som han vill.
Nils Funcke har på föreningen Utgivarnas uppdrag utrett hur ett framtida medieetiskt system skulle kunna utformas. Tanken är att dagens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd ska ersättas av en medieetisk nämnd, MEN, för alla medier, inte bara de tryckta. Det är en rimlig tanke med tanke på mediekonvergensen. Tidningsföretagen sysslar med rörlig bild och radio i vissa fall. Eterföretagen har i sin tur webbsidor med skrivna nyhetstexter. De senare granskas inte av någon eftersom Granskningsnämnden bara hanterar radio- och tv-program. Det är naturligtvis förvirrande för allmänheten.
Oavsett vad som beslutas är det ändå vi som utgivare i medieföretagen som fattar de etiska besluten. Av det brutala yxmordet lärde jag mig att även ett mordoffer som levt ett liv i missbruk och kriminalitet har anhöriga och att deras sorg är lika djup som andras.

Slå tillbaka mot kriminella hot

Lars Johansson — Sat, 27 Apr 2013 04:00:24 +0000

Två händelser den gångna veckan passerade relativt obemärkt förbi i nyhetsflödet. Bägge var kriminella handlingar. Men de var också angrepp på vår demokrati.
I Mölndal besköts en polis utanför sin bostad när han kom hem efter att ha jobbat natt. Och i Eskilstuna utsattes en bil som ägs av en reporter på Eskilstuna-Kuriren för omfattande skadegörelse, samtidigt som någon manipulerat grindarna till Eskilstuna-Kurirens gård så att de inte längre var låsta.
GT/Expressens kriminalreporter Jimmy Fredriksson skriver om händelsen i Mölndal:
”Polisen står på samhällets sida och verkar på vårt uppdrag. Polisen är vi. Vi kan kritisera deras jobb ibland men detta faktum kommer vi inte runt. Kriminella som nosar reda på var enskilda poliser bor och angriper dem angriper också det demokratiska samhället – och oss”.
På samma sätt är angrepp mot medier ett hot mot demokratin. Ljusskygga kriminella grupper försöker skrämma journalister till tystnad. Senaste exemplet är från Eskilstuna där Eskilstuna-Kuriren i flera år granskat kriminaliteten i krogvärlden. Krogar har utsatts för sabotage där brandattentatet mot Statt var det allvarligaste. Mer än hundra personer svävade i livsfara. Det har också varit skottlossning på öppen gata.
Den gångna helgen krossades fram- och bakrutor på en bil som ägs av en granskande reporter på Eskilstuna-Kuriren. Samma helg förstördes låsmekanismen på grindarna in till tidningen.
Än så länge har inget samband bevisats, men det är ingen vild gissning att sabotagen hör samman med tidningens granskning av de kriminella gängen i Eskilstuna. Helsingborgsbördige chefredaktören PeO Wäring skriver:
”Vi kommer aldrig att tystna på grund av dolda eller öppna hot”.
Han menar också att de goda krafterna måste samlas för att en gång för alla stoppa de destruktiva krafterna.
Även vi på Helsingborgs Dagblad utsätts då och då för hot. Vi gör riskanalyser inför olika bevakningar och vi har skyddsutrustning och larm för reportrar och fotografer som känner sig hotade eller ska på uppdrag där vi bedömer att det finns risker.
Vi polisanmäler också alla hot. Hittills utan rättslig framgång. Ingen har blivit dömd. Men det går uppenbarligen att få hotfulla personer dömda. I onsdags dömdes en 41-åring till 100 dagsböter à 250 kronor för att ha dödshotat Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Aftonbladets egen it-avdelning lyckades spåra det hotfulla mejlet och mannen kunde gripas. En seger för det goda samhället.

Begravningar som underhållning

Lars Johansson — Sat, 20 Apr 2013 04:00:59 +0000

Jag är ett begravningsfreak. Det låter kanske värre än det är. Men jag missar ogärna en pampig begravning.
Som Thatchers i veckan. Jag lägger inga värderingar på hur hon var som person eller politiker. Jag säger bara att det var en begravning i min smak. Ceremoniell, värdig och storslagen.
Den uppfattningen strider mot mitt rationella jag som säger att alla människor har lika värde, i alla fall som döda. Och att hyllningarna till en död person är rätt meningslösa eftersom han eller hon inte kan ta del av dem. Något liv efter döden tror jag inte på.
Men mitt känslojag vinner oftast kampen mot det rationella. Jag tror inte att jag är ensam om att ha ett behov av traditioner och ceremonier. På något sätt fungerar de som ett sammanhållande kitt.
Mitt intresse för dödens ritualer började i samband med Kongokrisen 1960-61. Jag minns de svartvita tv-bilderna, och de militära hedersbetygelserna, när dödade svenska FN-soldater kom hem till Sverige i flaggsvepta kistor. Jag har också ett svagt minne av Dag Hammarskjölds begravning i Uppsala.
Sedan följde John F Kennedys begravning i Washington 1963. Och Winston Churchills två år senare, som fortfarande har någon sorts rekord i storslagenhet och med alla ingredienser som kännetecknar en statsbegravning: Kista på katafalk dragen av hästar. Och militärer som vet hur man går i takt.
Det tidiga 60-talets publika begravningar väckte starka känslor hos mig. Jag var i den åldern då jag tror att rädslan för döden är som störst. När man blir medveten om att döden finns. Skräcken för att ligga nedgrävd i en kista är så påtaglig för en grabb som är 7-8 år.
Men i vuxen ålder har rädslan övergått i fascination över dessa offentliga begravningar. Ibland försätter de mig i en mycket sorgsen sinnesstämning, som Olof Palmes. Ibland finns det, skam till sägandes, ett underhållningsvärde. Som när Elton John framförde ”Candle in the wind” på prinsessan Dianas begravning eller när Lisa Nilsson sjöng för prinsessan Lilian (så kändes det) på prins Bertils begravning.
Jag fastnade förresten helt oplanerat framför TV:n vid Lilians begravning också.
Det är något helt annat med privata begravningar. Jag har bevistat ett 20-tal med arbetskamrater och släktingar. Där är det ofta enkelheten som berör. Mitt i all sorg tror jag att det är viktigt att göra begravningen till ett fint minne. Jag har ett sådant som ofta återkommer i mina tankar. Det var när min dotter sjöng Ainbusks ”Älska mej” på min svägerskas begravning.
Jag undrar om Thatcher någonsin sa de orden.

Internet dominerar i Mediebarometern

Lars Johansson — Sat, 13 Apr 2013 06:00:34 +0000

Vi ägnar 365 minuter om dagen åt medier. Sex timmar och fem minuter. Det visar Nordicoms resultat av Mediebarometern 2012. Nordicom är en forskningsinstitution vid Göteborgs universitet.
De största medieanvändarna är gruppen 15-24 år med 413 minuter. Den är också intressantast att följa över tid.
1979/80, före internet, fördelade den unga gruppen medietiden jämnt mellan de tre storheterna TV, radio och musik (skivor+kassettband på den tiden). Runt 100 minuter på varje.
2012 var internet helt dominerande med 182 minuter (motsvarande siffra för hela befolkningen var 96 minuter). Musikkonsumtionen har minskat med 35 procent trots att vi nu har både CD-skivor och mp-3. TV-tittandet har minskat med 28 procent och radiolyssnandet har halverats.
Eller har det inte det? Är det inte så enkelt att det helt enkelt har flyttat över till internet?
Det blir allt svårare för forskarna att särskilja kanalerna. Och därmed blir också forskningsresultaten osäkrare. Det är bara att gå till mig själv. Såg jag programmet på TV eller på internet? Lyssnade jag på musik i datorn eller mobilen? Läste jag nyheterna på papper eller på nätet?
I gruppen 15-24 år ägnar genomsnittskonsumenten 44 minuter av internettiden åt sociala medier och 15 minuter åt de traditionella medierna TV, dagstidning och tidskrift.
Det som i förstone ser ut som en katastrofal siffra för dagstidningen, ett tapp i den här gruppen från 27 minuter till sex minuters konsumtion mellan 1980 och 2012, behöver alltså inte vara det. Läsningen har i alla fall delvis flyttat över till nätet och sociala medier. Vi vet att våra mest lästa artiklar delas tusentals gånger på Facebook.
Ett bra exempel från veckan var artikeln om den urskånska företeelsen ”bulle-med-bulle”, som lokalt också kallas ”bull-i-bull”. Den delades av mer än 1 500 personer i onsdags.
Än värre var aprilskämtet om lasagne i hästfoder 1 april. Det är det mest sedda rörliga inslaget på hd.se någonsin, mycket tack vare alla delningar i sociala medier.
Två slutsatser drar jag av detta:
1. Intresset för nyheter är fortsatt stort, men vi tar till oss nyheterna på många fler sätt än tidigare. Och vi gör det under nästan alla dygnets vakna timmar. För oss i mediebranschen gäller det bara att hänga med.
2. Vi kanske skulle skämta aprillo, som kocken sa i Lady&Lufsen, varje dag för att öka webbtrafiken.

Världens rikaste älskar lokaltidningar

Lars Johansson — Sat, 30 Mar 2013 07:00:31 +0000

Warren Buffett, 82, räknas till och från som världens rikaste man. Hans förmögenhet ligger någonstans kring 400 miljarder kronor. Han känsla för investeringar beundras i affärskretsar.
Buffett äger en tredjedel av investmentbolaget Berkshire Hathaway, där han fortfarande är både ordförande och VD. Berkshire är stor aktieägare i bland annat Coca Cola, American Express, Wal-Mart, Proctor&Gamble och Johnson&Johnson.
När jag läser Berkshire Hathaways årsredovisning på över 100 sidor – den är skriven av Buffet själv på ett mycket personligt sätt – hajar jag till.
Ett kapitel har rubriken ”We Buy Some Newspapers…Newspapers?”
Det visar sig att Berkshire de senaste 15 månaderna har köpt 28 dagstidningar för sammanlagt 344 miljoner dollar.
Buffet skriver att han förstår om läsarna av årsberättelsen blir förbryllade. Dels vet alla att upplagor, annonsintäkter och vinster minskar, dels är det väldigt små investeringar på en nivå som Berkshire normalt inte sysslar med.
Men så följer en enda lång kärleksförklaring till den lokala dagtidningen.
– Charlie och jag älskar tidningar, skriver Buffett.
Charlie Munger är Buffetts 89-årige affärspartner och vice ordförande i Berkshire Hathaway.
Buffett fortsätter:
– Nyheter är, för att göra det enkelt, vad människor inte vet att de vill veta. Och människor kommer att söka sina nyheter – vad som är viktigt för dem – från den källa som erbjuder den bästa kombinationen av omedelbarhet, lättillgänglighet, pålitlighet, omfattning och låg kostnad. Relationen mellan dessa faktorer varierar med nyhetens art och människans behov av den.
Sedan resonerar Buffett kring medielandskapets förändring, som han är fullt införstådd med. Annonsören och läsare har hittat andra kanaler.
– Men, säger han, tidningar fortsätter att vara överlägsna när det gäller att tillhandahålla lokala nyheter. Om du vill veta vad som händer i din stad, om det så handlar om borgmästaren, skatter och avgifter eller det lokala fotbollslaget, finns det inget som ersätter lokaltidningen om den gör sitt jobb.
– En tidning som tillgodoser informationsbehovet i sin kommun kommer att förbli oumbärlig för en betydande andel av sina invånare.
Kapitalisten Buffett uttrycker sig också filantropiskt när han säger att en tidning som snålar med nyhetsrapporteringen även kommer att få en krympande läsekrets.
Jag kan inte låta bli att beundra Warren Buffett. Inte för hans näsa för investeringar, utan för hans känsla för andra värden än de strikt ekonomiska.

Guldet är vårt förtroendekapital

Lars Johansson — Sat, 16 Mar 2013 07:00:23 +0000

I onsdags mumsade vi på guldnougat på Helsingborgs Dagblad. Det var vårt sätt att fira att HD:s journalister Joakim Andersson och Lars Andreasson vann Guldspaden för årets bästa grävande reportage.
Årets dagstidning, Årets redaktion och nu Årets grävreportage. Det har varit ett lyckat år för HD.
Årets dagstidning vann vi förmodligen för att vi är framgångsrika i alla kanaler, Årets redaktion för vår bredd och för att vi lyckats förändra vårt arbetssätt och anpassa det till läsarnas nya behov av både snabb och fördjupad nyhetsrapportering. Årets grävreportage belönar det journalistiska hantverket. Metoderna och uthålligheten som leder till ett avslöjande av något som inte är känt tidigare.
Joakims och Lasses artiklar om hur staten lurades på mer än 100 miljoner i skatt genom en avancerad bluff med importerade cigaretter bidrog till att en av huvudmännen greps i Thailand och för någon vecka sedan dömdes till fyra års fängelse i Helsingborgs tingsrätt.
De resulterade också i tre riksdagsmotioner med krav på skärpta regler för cigarettransporter i Sverige. Regler som de flesta EU-länder redan praktiserar. Men i veckan sa riksdagens skatteutskott nej till regeländringar.
Det avslöjande, agendasättande, reportaget utgör själva essensen i varför vi ger ut tidningar. Fler granskningar är ett av Helsingborgs Dagblads företagsmål. Vi som jobbar här är oerhört stolta över vår arbetsplats. Men ännu viktigare är att ni som läsare kan känna stolthet över tidningen och webben som ni läser varje dag. När vi gräver guld ökar förhoppningsvis ert förtroende för oss.
Guldspaden delades ut på Grävande journalisters seminarium den gångna helgen. Tyvärr kom priserna i skymundan av debatten som hölls på fredagskvällen där bland andra Robert Aschberg, Täppas Fogelberg, Maria Sveland och Janne Josefsson deltog.
Jag var inte själv där, men av inlägg i bloggar och på sociala medier har jag förstått att debatten spårade ur. De tre männen, alla 60+, beskylls för att ha använt sig av manliga härskartekniker för att förminska Maria Sveland. Det var förfärligt, menar mina kolleger som satt i publiken.
Vi journalister är i förtroendebranschen. Förtroendet kan snabbt raseras. Att dra ett gubbigt sexskämt som Aschberg gjorde på mediedagarnas scen kvällen innan inger inget förtroende. Lika lite som att ha med sig starkölsflaskor upp på scenen när man ska ha en seriös debatt. Det förstärker bara en förlegad, grabbig, machokultur.
Vi journalister får också passa oss för att måla världen i svart eller vitt. Det är inte trovärdigt. Nästan alla frågor har flera nyanser av grått.

Förtroendetoppen – och botten

Lars Johansson — Sat, 09 Mar 2013 07:00:36 +0000

I torsdags hade jag förmånen att sitta i publiken på Mediedagarna i Göteborg när de underhållande professorerna Lennart Weibull och Sören Holmberg presenterade årets förtroendebarometer. Under två veckor i februari svarade 1220 personer på frågan om vilket förtroende de har för 60 olika institutioner, myndigheter och företag. Skalan var femgradig, från mycket litet till mycket stort.
Dagspressen har fortsatt relativt lågt förtroende, men det ökar. I år angav 29 procent att de har ganska stort eller mycket stort förtroende för pressen mot 24 procent i fjol.
Det skiljer mellan morgon- och kvällstidningar. Dagens Nyheter nådde 52, Aftonbladet 13 och Expressen 10.
Om den positiva trenden håller i sig kommer vi förmodligen att gå om kungahusets 37 procent om några år. Förtroendet för kungahuset rasade 2010 och någon positiv Estelleeffekt märks inte i årets undersökning.
Störst förtroende harvi svenskar för Sveriges radio, Sveriges television, universitet&högskolor, Systembolaget (!) och sjukvården.
I botten hamnar Sverigedemokraterna, Migrationsverket, Centerpartiet, Expressen och Twitter. Centerpartiet är alltså nere på samma låga nivåer som Sverigedemokraterna. Undersökningen gjordes när debatten om centerns idéprogram pågick som bäst.
Förtroendet för storföretagen minskar i år, vilket det brukar göra i lågkonjunktur. Största rasen på listan har Ikea, H&M och Telia. H&M har den senaste tiden fått negativ press. Det har handlat om hur mycket pengar ägarna tjänar jämfört med sömmerskorna i Bangladesh. Och hur lite skatt bolaget betalar i produktionsländerna.
I Telias fall är det mutmisstankarna som sänkt förtroendet.
Precis som förra året gjorde Sören Holmberg ett nummer av bottensiffrorna för Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ingen av dem har höjt sig sedan ifjol. Kassan ligger på 18 procent, Arbetsförmedlingen på 11. Bägge har en del att jobba med för att komma upp till den myndighet som vi har störst förtroende för, Skatteverket med 53 procent.k
Generellt har yngre större förtroende än äldre för nästan alla institutioner och företag. Men det finns inte några skillnader i förtroendet för myndigheter och medier mellan de politiska blocken. Oavsett om du röstar blått, grönt eller rött så har du samma förtroende. Professorernas tolkning av det var att vi har neutrala, opolitiserade och självständiga medier och myndigheter.
Hela undersökningen hittar ni på medieakademien.se.