Jag har träffat Sveriges svar på ”American Choppers”, programmet där en stor bufflig pappa och hans söner bygger motorcyklar som inte är av denna värld. I Klippan, lärde jag mig idag, finns flera motorcykelbyggare och imorgon öppnar en utställning på Klippans Konsthall där riktiga bågar och foton av ändå fler bågar ställs ut som konst. Jag var där för att göra ett reportage. Det blev en mix av krom, klassisk musik och spegelblanka bensintankar.

Se inslaget här:

Jobbet som videoreporter innebär ibland att man får resa i jobbet. Mina kollegor har fått packa kappsäcken flera gånger. Björn Lilja till exempel fick åka till Sydafrika för att följa HIF under två veckor för drygt ett år sen och Torbjörn Dencker har varit i Holland i vinter för att följa samma lag och han ska även till fotbolls-EM i sommar. Och så jag då, jodå, jag var ute och upptäckte världen idag faktiskt.

En drink i Klippans centrum.

Åbyvallen.

Det blir lätt flera drinkar när man är på resande fot.

Jag är inte bara videoreporter, jag är litteraturvetare också, så till alla er som känner sig vilsna i den homogena dussinbokdjungeln och vill ha något tyngre att fördjupa sig i, här kommer mina tre Harlequin-måsten under bokrean.

Vi var några stycken som började spåna på ett reportage om den stundande ”friardagen”. Jag pratar givetvis om den 29 februari då alla tjejer har chans att ta mod till sig och hasa ner på knä, fumla fram en ring och ställa den fråga de kanske gått och väntat själva på länge nog. Men vi kom inte så långt i vårt sökande av lämplig vinkel för detta reportage. Istället spelade Björn Lilja och jag in ett boktips för alla som rynkar på näsan åt årets traditionella utbud. Boktipset i sin helhet kommer att läggas ut här imorgon men först ett litet smakprov från inspelningen, ett misslyckat sådant.

Bokrea! Vad gör vi för inslag en dag då bokrean drar igång? Ska vi göra ett jobb kring bokrean kanske? Så klart att vi ska, men det är ett knepigt projekt då alla som varit i yrket i några år riskerar att gäspa ihjäl sig vid tanken på att göra ett regelrätt sömnpillerreportage om vad ”Conny och Lena” har du stoppat för bokfynd i sin korg inne på stadens bokaffär.

Så min tanke var att höra om någon antikvarie kanske hade en alternativ rea eller att bokrean helt tillintetgjorde deras verksamhet. Men istället visade det sig när jag ringde Antikvitetsbokhandeln i Helsingborg, att handlaren upplevde att affärerna går bättre under rean. Folk liksom hamnar i rejäla bokköpartag och många nöjer sig då inte med att släpa hem Millennium-trilogin eller deckare där Niklas Hjulström leker hjälte bland bohusgranit. Bokmalarna vill ha mer och där av ett ökat spring hos antikbokhandlarna.

Dörrarna var väl inte direkt nedsprungna hos handlaren på Drottninggatan men under en timma i affären var i alla fall två kunder inne. Ingen ville dock vara med i reportaget och berätta om varför just de inte var inne i stan och slogs om den sista paketutgåvan av Dostojevskij. Men jag fångade dem i alla fall på bild.

Jag valde att lägga en liten slinga jazz till bilderna. Ville skapa en känsla av en tunn hinna cigarrök över labyrinten av böcker och en känsla av kommissarie Van Veeteren runtklättrandes bland boktravar i Maardam, fast utan alla makabra lik i omlopp då förstås. Jag vet inte om jag nådde hela vägen men så här blev inslaget i alla fall.

Jag fick en present idag på min mail. Ett fantastiskt roligt klipp om en nyhetsuppläsares mardröm…

Tillbaka på jobbet igen, nästan i tid. Hade lite beslutsångest denna morgon, nyfrälst som jag är av en drog som är, vad jag förstått efter att ha sett och lärt av schlagerprinsessor som Charlotte Perrelli och Velvet, ett måste för den som vill känna sig rätt, inne och lite ”jag shoppar det mesta jag har i min walk in closet i New York” trendig. Jag har alltså bestämt mig för att ge mig hän åt det som så många av årets melodifestivalsprinsessor redan bekänt sig till. Jag ska börja älska skor, bli helt tokig, uppspelt och börja vifta med visa-kortet så fort jag hör ljudet av höga klackar.

Så imorse, eftersom jag inte kunnat bestämma mig, tog jag med mig 63 par.

- Så är det, sa jag till taxichauffören nonchalant samtidigt som jag tryckte bilen full till bredden, när man bara älskar skor.

Efter fem dagar ömsom nedbäddad, ömsom runthasandes i velourbrallor, invirad i ett apelsinsaftfläckat täcke, har jag fått nog av att vara förkyld. Det räcker nu med febriga dagar där sömn och bokläsning varvas med att zappa mellan ångestframkallande amerikanska sitcoms och ett stilla begrundande av det snytpappersberg som växte sig högt på golvet nedanför sängen bredvid en klibbig glasskål och ett gäng urdruckna glas.

Det är bra nu med att gå runt i en vedervärdig frisyr som formats av eftermiddagars oändliga tupplurar och jag är nöjd med smaklösa middagar i små sparvportioner.

I morgon är det byxdress på.

Febern river och sliter i min arma och värnlösa kropp. Ögonen bränner och glimmar, höljda av sömnens befransade täcken.

Jag greppar kring pappret och snyter en kopp, det kluckar och porlar som om våren i bäcken.

Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte kämpa emot och trycka i mig c-vitaminer, vitlök och vara lite extra påpälsad. Nu åkte jag på dunderförkylningen i alla fall. Det började i går efter att Johannes och jag hängt på Olympia en stund och kylt ner oss. Det började liksom svida och bränna i näsan, som när man fått en kallsup av och torrt och strävt simbassängsvatten. När jag kom hem kände jag mig mest hängig och tillbringade hela kvällen under täcket och så i natt brakade det loss. Jag är så förkyld så det känns som en människa omöjligt tidigare kan ha varit lika förkyld som jag är nu.

På sjukvårdsupplysningen hävdar sjuksköterskan att det bara är förkylningssymptom som jag har, men jag vet inte. Hur kan hon veta det på andra sidan luren? Hon har ju inte ens sett mig. Bäst att ringa en tredje gång med förställd röst och se om hon råder mig till att illa kvickt läggas in.