Det råder en lätt fotbollsfeber på redaktionen och under eftermiddagen skickade någon ut en länk där man kan se vilket namn som skulle stått på ens tröja om man råkat vara en brasiliansk fotbollsspelare.
Måste jag byta namn på min blogg nu? Och vilket passar i så fall bäst, Ur Larssinhosa Santos perspektiv eller bara Ur Santos Perspektiv?
Jag har börjat spela in mina ”spikar” som normala reportrar igen. Efter att i flera månader har spelat in dem ihopkrupen under jackor, tröjor och annat som kan dämpa ekot så har jag nu börjat att plocka med mig kameran upp till taltidningen. Där finns nämligen en ordentlig studio med ljuddämpande material på väggar, tak och golv. Och det bästa av allt, jag kan stå upp när jag läser, vilket ger ett något bättre magstöd än fosterställningsvarianten.
Så här ser studion ut.
Härliga tider.
Jaha, så har man gjort ett djurreportage igen, trots att planerna från början var seriös journalistik. Jag åkte till brandstationen i Helsingborg tillsammans med två andra kollegor för att göra ett webb-tv-inslag med en allvarlig vinkel. Vinkeln höll men inte för både tidningen och webb-TV:n, så jag släppte idén och gjorde istället ett rep om att Brandorama i Helsingborg har fått tillökning. Herr och fru Strandskata har bosatt sig mitt på räddningstjänstens övningsfält sen en tid tillbaka och idag kläcktes de tre syskonen Vera, Sven och Hedvig.
Nyhetschefen drog fram både cementblandare och spatel för att mura fast skylten ”jag gör helst djurinslag” över mina axlar när jag kom tillbaka till redaktionen.
Efter att jag har varit ute och hämtat in materialet, i det här fallet från Höganäs keramikfabrik, och fört över det till datorn så brukar jag lyssna igenom intervjuerna och välja ut bra ”säg”. En intervju är i regel mellan 5 och 10 minuter lång och det säger ju sig självt att den eller de måste kortas ner för att inte reportaget ska bli en halvtimma långt. Således väljer jag ut ett antal ”säg” som sen placeras på tidslinjen i redigeringen och mellan de olika ”sägen” skriver jag ”spikar” som jag sen läser in. Sist men allra roligast är slutarbetet då bilderna ska läggas över ”spikarna”. För där jag pratar är det bara svart innan jag fogar ihop bilderna jag tagit. Kanske lägger jag på musik eller petar in ett ”soundbite” någonstans, d.v.s. ett miljöljud där en person kanske säger något eller man hör ett ljud som illustrerar det som reportaget handlar om.
Så här såg t.ex. manuset ut till reportaget från Höganäs.
- Gunnel, det klart det är med sorg i hjärtat….
- Jan, vi har ju varit ett glatt gäng…
Spik1:
Det ser ut som det fortfarande råder full aktivitet på Höganäs Keramikfabrik men sanningen är att epoken är väldigt nära slutet nu. Maskinerna går på mindre än halvfart och många av dom anställda har börjat söka andra jobb eller har redan fått ett nytt. Nästa vecka ska maskinerna som tillverkar koppar och skålar packas ner för att skickas till Bangkok.
Gunnel.. och jag tänker på ungdomarna… man gillar dom allihop.
Spik2:
Gunnel som varit anställd i 45 år och som jobbar i sorteringen kommer att flyttas till lagret som blir kvar i Höganäs. Jan däremot, som jobbat på fabriken i 13 år har fått ett nytt jobb i Danmark. Bland de övriga 80 som varslats är det knappt hälften som får behålla sina jobb.
Pressansvarige..
Det är inte så att vi strävar efter att flytta…. Bla bla …jag tror inte folk bryr sig var det tillverkas.
Jan.. kommer att kännas konstigt att inte åka hit..
Idag har jag varit på Höganäs keramikfabrik och pratat med personalen om känslorna inför att produktionen inom kort ska flyttas till Bangkok. Nostalgi var känslan som jag ville locka fram, om nu personalen kände det vill säga. Jag pratade med Gunnel som varit anställd i 45 år och Jan som jobbat där i 13 år och visst, det kändes tungt och konstigt menade de båda. För en epok är ju minst sagt på väg att firas ner i graven.
Jag gjorde en miss när jag satte en ”mygga” på Gunnel under intervjun. En ”mygga” är en liten mikrofon som man sätter fast på intervjupersonens tröja eller jacka och syftar till att förenkla intervjusituationen. Jag slipper att hålla i en mikrofon som ska langas mellan oss, istället kan vi båda prata ganska lätt och ledigt. Gunnel, i det här fallet, pratade i ”myggan” och jag i ett headset. Problemet med ”myggan” är att den är mer rundtagande än en handmikrofon och snappar alltså upp mer kringljud. Och då det var rätt bullrigt inne på fabriken så lät det kanske lite väl mycket kring Gunnel under intervjun.
Jag valde att lägga musik även på detta inslag. Det är ett väldigt enkelt sätt att förtydliga en känsla och skapa lite mer liv i bilderna. Det blev låten Trouble från Cold Play´s första skiva Parachutes. Cold Play funkar i alla lägen enligt mig och jag hade nästan svårt att slita mig från skivan när jag satt och letade låt. Hela albumet är så förbaskat bra och det var rätt länge sedan som jag lyssnade på den.
Efter några genomlyssningar av mina gamla cd-skivor blev det låten ”Slow fall” med ”The Plan” som fick tonsätta mina fot-bilder. Men jag såg sen att jag fått två förslag på lämplig reportagemusik. Den ena var ”Footloose” med Kenny Loggins. En låt som förövrigt var ledmotivet i en höjdarrulle från 1984 med samma namn…
Jag är ju inte bara webb-tv-reporter och bloggare jag är ju också lite av en Pomperipossa. En minst sagt missklädsam vårta har huserat på mitt vänstra pekfinger under en längre tid men idag var det äntligen dags att frysa bort den.
Jag tog en paus i redigeringen av ”Släpp fötterna loss det är vår” och stack ner till en vårdcentral på söder där det stora ingreppet skulle utföras.
Det var minst sagt plågsamt att komma tillbaka till jobbet och färdigställa mitt reportage med bara en arm.
Och lagom till att inslaget trillade ut på sidan gjorde sig den stora operationen rejält påmind. Allt blev till en grådassig dimma och det kändes som om livet hängde på en skör tråd.
Den moderliga Hedvig hällde varsamt i mig flädersaft har det berättats.
Välvårdade fötter handlade dagen till viss del om, för under eftermiddagen hämtade jag in ett reportage om hur många fötter genomgår dyrbara restaureringar så här inför sommaren. Reportaget ska klippas ihop i morgon och jag grunnar på vilken typ av musik som ska få ackompanjera de avfotograferade fötterna. Många gånger har jag redan en idé eller en känsla av vad jag vill ha för typ av musik, men den här gången är huvudet helt tomt på förslag.
Visst det finns det bra exempel som Mats Paulssons ”Barfotavisan” men låten i sig behöver inte handla om just fötter. Jag tycker det är viktigare att det är en låt vars melodi och takt känns rätt. Att musiken skapar en skön stämningen i reportaget oberoende av sångtexten, även om det är ett plus om orden förmedlar något ytterligare till reportaget. Jag får väl helt enkelt till att sova på saken är jag rädd och i morgon blir det ett evinnerligt bläddrande i mina cd-mappar. Att googla ordet”feet” hjälpte föga…
Det har mestadels varit pyssel med ettan-sidan som gällt denna regniga måndag. Gamla artiklar som ska gömmas undan i pilramarna och nya artiklar som ska lyftas fram. Tröttheten har hängt som ett ok över mig. Jag tror jag har kommit lite i ofas efter förra veckans kvällspass. Har svårt att somna på kvällarna och när jag väl somnar så drar mardrömmarna igång. Det är samma dröm som återkommer natt efter natt.
I min fasansfulla mardröm finner jag mig själv sittande ensam i ett rum fullt av slokande serpentiner. De schlagergalna vännerna har gått hem, finalen är över och misslyckandet ekar som ett hånskratt i de länsade snacksskålarna. I ett tummat vinglas har jag kramat ur det sista ur baginboxpåsen som jag i ren förtvivlan slitit ur kartongen. Förnekelsen är total. Det måste finnas en anledning till att det gick som det gick. Och då kommer jag på det. Eftersom Ukraina mer eller mindre snott Sveriges i särklass unika koncept, en väl manikyrerad pingla i kortkort, en eurodisko-schlagerdänga skriven av E-type och Da Buzz under en sen och blöt kväll på Jäger i Karlstad, dansare som stapplar runt i klassiska aerobicsteg i bakgrunden. Alla som röstat på Ukraina har givetvis trott att de röstat på Sverig. Därför gick det så dåligt för oss. Vilken lättnad, jag skrattar högt av glädje i drömmen och firar med att tömma skålen med resterande chipssmulor rätt ner i rödvinsgapet, samtidigt som jag knappar in numret till Christer Björkman. Jo, vi är kompisar i denna fasansfulla dröm.
- Chrille, svarar han på klingande Boråsdialekt.
- Hej du, nu har jag kommit på varför det blev som det blev, vrålar jag och drar min teori om poäng som förirrat sig till Ukraina.
Chrille Schlagergeneral säger att jag är ett geni och att han med denna information genast kan börja planera för kommande tävlingar och att jag ska vara högst delaktig i projektet.
- Och, säger Chrille entusiastiskt, eftersom vi har hittat ett vinnande koncept som alla i hela Europa gillar så kör vi vidare på det spåret igen och igen och igen, som vi gjort de senaste 15 åren. Dock plockar vi bort Perelli och baxar ut Anna Book i rampljuset istället.
Jag börjat översätta Books enda dunderhit, Abc till engelska. Poesin flödar ur mina fingrar. Och där någonstans vaknar jag kallsvettig. Hu, jag undrar hur många nätter man klarar sig utan sömn…
Läste denna artikel på hd.se idag och jag måste säga, trots att norrmännen fått avslag, att det är en strålande idé som verkligen borde anammas här i Sverige. För jag kan inte tänka mig ett bättre och mer givande sätt att använda statens pengar på än att skänka dem till de tusentals bloggare som med sitt unika konstnärskap sätter ett avtryck i samtiden. Dagligen leverera de porträtt på banbrytande matchningar med lågpriskedjornas dussinplagg och skriver mästerlig prosa om fester, bakfylla och fikastunder med ”Nicci” och ”J.P”.
Och vad är väl en ny höftled, eller för den delen bra och gratis skolmat, jämfört med att jag som konstnärlig bloggare ska få en extra slant från staten för att få föreviga mitt spännande liv som webb-TV-reporter?
Ropen ska skalla, statlig bloggarlön åt alla!
hd.se
