Möllers blogg

Efter en skadefylld vår får Johan Andersson äntligen göra riktig debut i Malmö FF. I morgon spelar ex-BoIS-aren när MFF möter Stenungsund i cupen. Den matchen lär MFF vinna och med stor säkerhet lär vi då få se Johan på Idrottsplatsen när BoIS tar emot MFF i nästa cupomgång.
Det ska bli intressant att se vad Johan kan göra i en lite vassare omgivning. Att slå sig in i dagens A-lag blir en tuff uppgift även om man som Johan spelat 76 allsvenska matcher med BoIS och gjort nio mål.
Naturligtvis håller jag tummarna för Johan och hoppas att han lyckas bra i sin nya klubb. Även om det förstås svider att MFF kunde sno åt sig en stor talang utan att betala en krona. Något vi inte kan skylla Johan för. Det ansvaret ligger på ansvarigt håll inom BoIS-organisationen.
Om man försökt tänka till inför fjolårets seriestart hade klubben kunnat tjäna rejäla pengar både på Johan och Johnny Lundberg. Nu fick man lite kaffepengar från Nordsjälland medan Johan gled i väg gratis.

I år finns det ingen mening med att bränna BoIS-krutet på svenska cupen tycker jag. Och ska man ut så ska det vara med musik. BoIS ställs mot segraren Stenungsund-Malmö FF. Att MFF skulle förlora den matchen håller jag för helt osannolikt.
En match på IP i Landskrona mot landets kanske absolut bästa lag när allt stämmer, Malmö FF, vore en riktig godbit. Ja nu lär väl någon irritera sig på mitt diskussionsforum här på bloggen över att jag säger att MFF är landets bästa lag. Men det tycker jag att det är när spelet funkar som mot AIK. När det fungerar som mot TFF då är laget inte alls landets bästa. Jag vill bara klargöra för alla eventualiteters skull.
Även om MFF lär koma med en rad reserver till IP så kan det ändå bli en riktig folkfest med massor av tillresta supporters. Eftersom BoIS-publiken kommer i stora skaror i år kan vi säkert förvänta oss en riktig skånsk derbyfest.
En bra genomkörare, utan att BoIS drabbas av skador, kan dessutom bli en perfekt injektion för det fortsatta seriespelet.
Jag ser för övrigt till min stora glädje att Black & White ska anordna bussresa till Östermatchen den 7 maj. Kul att hoppet nu verkligen vaknat och att supportrarna stötar laget.
Apropå supportrar en liten undran bara. Var det bara jag som tyckte att en del Black & White-are var tillbaka på Engelska mot Häcken.

Det ser onekligen ut som om Ängelholms FF kan bli det roligaste vad Nordvästskånsk fotboll beträffar denna säsongen. HIF inger ju inte direkt något pålitligt intryck och BoIS lär inte kunna rubba världens cirklar. Däremot så är ju ÄFF utan tvekan vårens poplag hittills.
Jag hade planerat in att se söndagens hemmamatch mot Värnamo. Ett Värnamo som jag såg för två år sedan och då imponerade laget stort mot Högaborg på Harlyckan. Tyvärr kunde jag av flera olika anledningar inte se matchen utan fick nöja mig med text-teve och radio.
ÄFF-tränaren Roar Hansen gjorde mig konfunderad i BoIS. Jag fick aldrig någon riktig uppfattning om hans kapacitet. Troligtvis inte beroende på att han aldrig fick handlingsutrymme som andretränare. Jag vet dock att han fick agera något av medlare mellan tränare Jingblad och spelarna. Jingblad valde ju att inte prata direkt med flera av spelarna.
Roars ledarförmåga visar sig dock bestå av oanade krafter det kan vi se på dagens ÄFF. Här har Stidsvigskillen lyckats bygga upp ett väl fungerande lagbygge av en brokig samling gestalter. Det är inte utan att jag funderar på vad som hänt med BoIS om styrelsen valt att behålla Roar och struntat i att skaffa ny tränare. Men det är en akademisk fråga och har ingen substans i sig.
Däremot tror jag att han med relativt knappa ekonomiska medel kan göra något som liknar underverk med ÄFF. Vad jag förstår så har man byggt något så ovanligt i dagens fotboll som klubbkänsla i ÄFF. När man pratar med spelare som kommit till klubben i år låter det som om de vore uppväxta ett stenkast från Idrottsplatsen i Ängelholm.
Frågan jag ställer mig är dock vad Roar matade sina tigrar med i gårdagens match? 0-0 i paus och sedan en total överkörning de sista 45 minuterna. Seger med 6-1 och vad jag förstår var det väl mera i underkant än tvärt om.
Jag fick signaler om att Mattias Adelstam åter varit briljant i anfallet även om han visat sig vara mera självisk än tidigare. men detta är ju snarast ett tecken på rätt utveckling. En målskytt måste vara självisk.
ÄFF:s Jonas Olsson-kopia Marcus Holgersson klev åter fram och var riktigt bra. Jag hoppas verkligen att BoIS kikar på dessa lirare. ÄFF är rena guldgruvan för en förnuftig sportchef. Och det är ju Mats Aronsson.
I går grämde sig killarna över det insläppta målet. Man har satt upp ett mål på hur många matcher som man ska hålla nollan i. Detta var tydligen en match i vilken kalkylen sprack. Men det är ju viktigare att nollan hålls när man bara gör ett mål själv.
Som jag ser det är nog ÄFF:s värsta motståndare denna säsongen laget självt. Risken kan finns att det smyger in sig ett visst mått av självgodhet när det går bra. Precis i samma ögonblick som man anser sig oövervinnelig så smäller det. Det är väl inte minst de röd-blå kusinerna i områdets största stad ett strålande exempel på.
Avslutningsvis noterade jag att Jonas Lindh spelar strålande i ÄFF efter en lite trög start. Hans frisparkar börjar nu ge ordentlig utdelning. Mot Värnamo var de tydligen skarpa som knivseggar.
Så fort jag har en chans kommer jag att njuta av ”gulingarna” fortsättningsvis. Tydligen har fler än jag insett att laget spelar bra boll. Det fanns en och annan BoIS-are på plats i går.

Det finns en bloggare som tänkt till på nätet.
Killen har av någon underlig anledning engagerat sig i min och Marko Huttunens diskussion på våra bloggar. Han har nu konstaterat att Marko Huttunen kommer att vinna denna diskussion för att jag är långsint.
Jag vet inte om han missade min blogg där jag konstaterade att jag inte för en diskussion på den nivå där Huttunen lägger den. Det vill säga ärekränkande personpåhopp. Jag försöker kommentera den politik Huttunen bedriver, hans agerande som politiker etc.
Det som tog illa var uppenbarligen mitt påpekande om att politiker som blandar sig i tidningens sätt att göra nyhetsbedömningar och vad som publiceras har halkat över censurgränsen.
Det är rörande att bloggaren engagerar sig så starkt på Huttunens sida. Men jag väntar fortfarande på att han ska plocka bort mina blogginlägg som han publicerat i sin helhet på sin blogg. Ett brott mot upphovsmannarätten.
Jag skrev för en tid sedan att han fritt får citera och länka till min blogg men att jag inte vill ha hela inlägg publicerade på hans sida. Om han vill göra detta är han välkommen att fråga om lov så överväger jag det från gång till gång.
Men eftersom jag är en snäll person så får han en chans till.
Nu undrar ni förstås varför jag inte vänder mig direkt till bloggaren och förklarar detta?
Förklaringen är enkel. Bloggaren är en ”hemlis”. Där skiljer han sig från Huttunen.
Apropå Huttunens beramade personhoppsblogg. I denna konstaterade han att jag tydligen skrämde politikerna i Landskrona och att ingen tycker om mig. Det känns som jag och Huttunen närmar varandra allt mer på politikernas popularitetsbarometern.
Säga vad man vill om Marko Huttunen, och många gör det just nu, så är han en modig fan. Han står för sina åsikter med namn och bild. Det är starkt och det respekterar jag. Inte minst med tanke på att han ju har en utsatt position som politiker på lokalplanet.
Det ska bli intressant att se hur länge hans kamikaze-taktik håller.

Jag har nu sett BoIS nyförvärv Mirza Jelecak i två hemmamatcher. Jag har lite svårt att hittills förstå storheten hos denne spelare som hyllas friskt av fans och uppenbarligen har massiv tillit från tränaren.
Det har talats mycket om Mirzas skicklighet i huvudspelet. I matchen mot Häcken tog det 30 minuter innan han vann en nickduell. När han sedan når högst och ska skarva sina nickar, vilket jag utgår från ska vara hans vapen, så hittar han högst sällan en medspelare.
Oftast är det 10-20 meter till närmaste spelare. Om man ska ha den rollen av lite targetplayer då är det oerhört viktigt att nickpassningarna sitter rätt.
När han får bollarna på marken och ska avancera har han ett mycket bra ryck och hans första dribbling ger oftast stor utdelning. Han rycker ifrån sin medspelare tre-fyra meter och avancerar.
Det är sedan det irrationella och underliga sker. Han stirrar ner i backen och springer tills det tar stopp. Då försöker han sig på ett par dribblingar till och till slut har hela anfallet runnit ut i sanden.
Som jag ser det har Patrik Johansson mycket att jobba med när det gäller Mirzas kvalitéer. Om han nu ska spela på kanten behöver han lära sig att släppa bollen i tid så laget inte tappar tempo. Dessutom måste hans nickpassningar slipas till högst betydligt.
Jag har varit förvånad över att han fått spela fulla 90 minuter båda matcherna. Jag har visserligen bara sett Johan Heide en enda gång i B-laget men som vänsterytter var han betydligt mera kreativ och delaktig i spelet då. Johans att hela matchen på bänken och borde kanske fått möjlighet att byta av Mirza som jag tycker ännu inte alls motsvarat de krav vi kan ställa på en spelare som kommer från ett av fjolårets topplag i superettan.
Jag har en känsla av att Patrik Johansson bestämt sig för att Mirza ska lyckas i BoIS precis som han i fjol bland annat bestämde sig för att Robin Wikman skulle hålla hela serien. Eller att Morten Avnskjold är en spelare som bör vara med 90 minuter i varje match.
Det går inte att gifta sig med spelare bara för att man själv värvat dem till klubben eller för att man tycker att de ska lyckas.
Jag vet inte var Mirza Jelecak passar bäst? Mot Enköping fick han inget ut av sin anfallsroll, mot Häcken inget från sin mittfältsposition. Jag är övertygad om att Mirza är en ambitiös spelare och då har han också möjligheten att förbättra sig. Men på mig känns det som han spelar sitt spel och övriga i laget sitt.

Redan när AIK ramlade ur allsvenskan ville jag ha hit Mats Rubarth till BoIS. Nu tycks Rubarth ha svårt att ta en ordinarie plats i stjärnspäckade AIK och då tycker jag fönstret öppnas på glänt igen.
Rubarth är en av mina absoluta favoriter i svensk fotboll. En kille vars inställning hade varit guld värd i BoIS. Inte nog med att han har kapacitet, kunnande och förmåga. Han har dessutom ett jävlar anamma som få svenska spelare.
Jag uppfattar honom som lojal och solidarisk. Precis den typen av ledare som behövs i det unga BoIS. Med en sådan lirare till på plan hade Jörgen Pettersson blivit avlastad som lagets pappa en aning.
Mats Rubarth är liraren som tar sig fram på mittfältets kanter, skyfflar in passningar i straffområdet och som även själv kan avsluta. Dessutom är han skoningslös och kompromisslös i närkamper. Ingen pipesill som viker ner sig.
Det kan förstås kosta men i detta läget tycker jag ordspråket ”Kosta vad det kosta vill” sitter bra. I höst, när de unga lirarna börjar gå på knä, då behövs vinnarskallar i BoIS.
Upp med lädret Aronsson. Du har känningar i Stockholmsfotbollen. Gör en climb på Rubarth.

Jag är inne på slutspurten av den magnifika dvd-boxen Taken som producerats av Steven Spielberg. En härlig blandning av E.T. och Närkontakt av tredje graden kombinerad lite annat smått och gott från sci-fi-genren.
Sci-fi är en fantastiskt ämne tycker jag ser massor av den typen av film. Men framför allt tilltalar mig litteraturen i ämnet. Det lämnas mycket över till min egen fantasi och jag tilltalas av möjligheten att själv skapa min värld.
Om det sedan är i tanken, levande livet eller en kombination spelar mindre roll.
Taken är oerhört välgjord. Den handlar om hur människor blir bortförda av aliens. De hämtas med mer eller minde jämna mellanrum för att utsättas för olika experiment.
I grunden ligger Roswell-incidenten. Denna händelse har två lika hängivna förespråkare. De som blint tror på att amerikanska försvarsmakten verkligen fann aliens, både döda och levande. och de som helt förnekar detta.
Precis som i alla andra sammanhang där man kan välja trosinriktning blir Taken engagerande och kittlar medvetandet. Men det vore nog svårt att se den med maximal njutning om man inte lämnar någon dörr öppen i förnuftet vad det gäller förekomsten av utomjordiskt liv.
Men även ni som enbart gillar bra teve, spänning, goda skådespelarprestationer och välgjord intrig har stor behållning av Taken. Drygt 14 timmars underhållnign som sprider sig över olika familjeöden i tre generationer. En box värd att satsa på.

Som Evertonsupporter är det en sorgens tid just nu. En de absolut största Evertonspelarna i modern tid, Alan Ball, har lämnat jordelivet. Denne evighetsmaskin som kunde jobba sönder vilket motståndarmittfält som helst fick inte chans att uppleva ålderdomen.
Strax över 60 år kallades han till de himmelska fotbollsplanerna där han med största sannolikhet dirigerar sitt lag av gamla Evertonspelare till nya framgångar.
Jag hoppas att dagens Everton visar den aktning och den respekt som denne otroliga profil förtjänar och skänker honom en seger mot Manchester U. Jag är säker på att Alan sitter på en molnkant och kikar ner över Goodison i dag med de pigga ögonen övervakande speciellt mittfältet.

På torsdagskvällen såg vi ett antal nya stjärnor tändas på Landskronas idrottsplats himmel. En del blinkade till och fortsatte att lysa kraftigt. Några andra hann bara precis få sin lyser men väntar på nästa solnedgång då vi åter kan få glädje av deras glans.
Som Betlehemsstjärnan guidade de tre vise männen visade 16-årige Ivo Pekalski i går vägen för BoIS. Ett BoIS som hittills i år varit vilset och haft svårt att finna den rätta vägen till seriens topp.
Jag är otroligt imponerad över det som Ivo visade upp. In på Idrottsplatsen kliver en hemmadebutant, som tyvärr inte bjöds lika välkommen som en annan hemmadebutant, av inhoppande speakern. Men Ivo kontrade snabbt genom att presentera sig efter lite drygt tre minuter.
Jag har sett en och annan talang genom åren. Ett stort antal har förblivit talanger, ett litet fåtal blommat ut. Men frågan är om jag någonsin sett en mera företagsam och mogen 16-åring i svensk elitfotboll. För mig är det ett under om Ivo Pekalski spelar kvar i BoIS nästa år. Om inte klubben går till allsvenskan förstås. I denne lundakille finns, om jag inte helt misstar mig, förpackat delar av svensk fotbolls framtid.
När BoIS-spelet fungerade något sånär var det en upplevelse att se framför allt Ivo och Don JP agera tillsammans. Nästan som att bevittna Mozart komponera en symfoni. Distinkt, direkt utan en ton felplacerad. Eller som 60-talslåten med Ola & The Jangelers sa:
Poetry in motion.
Ivos 1-0-mål kom sedan Jörgen Pettersson genialiskt öppnat upp med en passning som ingen annan i BoIS kan slå. Om det finns någon som kan så ser vi det i varje fall inte. Don JP är förresten ett kapitel för sig själv. Hans speluppfattning och passningsspel var briljant. Inte minst imponerade han genom att långa stunder omöjliggöra snabba Häckenkontringar genom att smart skära av spelmöjligheterna för deras mittfältare.
Tyvärr verkar ett fåtal av Idrottsplatsbesökarna inse Don JP:s charm. När jag gick ut hörde jag ett klokhue bakom mig säga:
”Ja hans 2-1-mål var väl det enda han gjorde i dag.”.
Varför går denna typen av fotbollssupporters på match egentligen? Om man inte har större speluppfattning än så kunde man lika gärna stanna hemma och se ett bandat avsnitt av Bingolotto och dricka en 37:a.
Men åter till ungdomarna. En som också gjorde ett starkt intryck denna kvällen var Linus Olsson. Om ett antal kilo kommer han att bli en jävligt obehaglig back att ta sig förbi för allsvenska spelare eller kanske proffslirare i någon europeisk liga.
Liten men så tuff och orädd man bara kan begära. Jag kommer osökt att tänka på den gamla norgehistorien om den lilla räkan som attackerades av en stor fisk men som ställde sig upp och skrev ”Jag är en hummer. Jag är en hummer”.
Linus ”Räkan” Olsson? Ja det låter väl inte helt fel eller?
Linus visade upp kvalitéer som får en ärrad BoIS-supporter att känna värme i hjärtat. På den andra kanten visade Robin Wikman att han bestämt sig för at bli en stabil back.
Amar Muharemovic och Mikael Dahlgren imponerade i mittförsvaret. Nu hade man förstås minimalt att göra men de få gånger som det uppstod situationer då var man med på noterna. Dahlgrens två nickräddningar på mållinjen var dessutom matchavgörande.
Jag fick känslan av att Sebastian Karlsson inte var riktigt hundra denna kvällen. Lite fumlig lite obeslutsam i visa situationer. Något som dock kan vara frukten av att vara overksam under lång tid.
På slutet fick vi se Alvedin Nezirovac och Emil Möller kliva in på planen. Alve hann bidra med en målgivande passning till Don JP. Emil hann bara med några få minuter men verkade inte känna sig obekväm på mittfältet centralt.
Matchen gick inte till historien som en av de mera välspelade. Men möjligen som en av de mera kämpastarka på bra länge. Dessutom fick vi alla uppleva det nya unga BoIS kliva in i handlingen.
Nu hoppas jag dock bara att lagledningen följer Don JP:s råd. Skynda långsamt!
Till slut vill jag dock bara berömma en krigare som gav precis allt för laget i går. Valentino Lai! Hans arbetsinsats borde ge en veckas betald semester på Mallorca. Killen kan inte ha haft en muskel utan kramp i när matchen var över.

Det är ett sant nöje att lösa hd.se diskuterat vad gäller kamphundsfrågan i Landskrona. När det gäller hundar kliver det fram en mängd experter på genetik, avel och hundpsykologi. Alla debattörer konstaterar att de sitter med sanningen.
Och för ovanlighetens skull träffar vi på en art djur där det uppenbarligen inte finns någon som helst planlagd avel eller förädling. Så låter tongångarna då man konstaterar att alla hundar kan bli aggressiva monster med fel ägare.
En insändarskribent konstaterade att rent statistiskt så var Golden retriever den hund som biter flest barn. Det stämmer utmärkt. Anledningen till detta glömde personen i fråga dock att tillägga.
Golden är en hund med oerhört hög toleranströskel. Den tål den omilda behandling som barn ofta kan utsätta ett djur för betydligt längre än andra raser. Hunden går undan, försöker komma bort från sin plågoande men när det inte längre går så gör den som den brukar med valparna. Den biter till där den vet att öronen sitter.
Skillnaden mellan valpöron och barnansikten är dock stor och då uppstår skadorna i huvudsak när det gäller Golden.
Jag har sedan fem år tillbaka en Goldentik som jag tog hand om när ägaren kastat ut henne på gatan. Innan Titti hade jag en Greyhound i 15 år, plus en korsning schabrador/bordercollie och även en liten knähund.
För att Titti skulle bita eller ens reagera törs jag lova att det skulle behövas oerhört mycket triggande. Min Greyhound Diana var även hon en enormt fin barnhund. Avlad för att springa men också med en naturlig vaktinstinkt. Inte för inte finns det 25 procent Greyhound i Dobermanen.
Min korsningshund var i huvudsak klok som en bok. Förstod svenska bättre än de flesta och var dessutom en makalös flockledare och uppfostrare av de andra hundarna. Snäll som få men med en klar och distinkt vaktinstinkt.
Den ende av hundarna som någonsin utmanade mig och försökte bita var knähunden Chico. En lättriggad herre som man fick se upp med.
Med tanke på att han inte vägde mycket mer än ett brevporto var den skada han eventuellt kunde åstadkomma försumbar.
De så kallade kamphundarna är knappast avlade fram för att vakta får, söka upp människor som försvunnit i laviner, spåra i vatten eller arbeta som grythundar. Att de skulle vara framtagna som rent sällskap finner jag skrattretande.
En pitbull eller motsvarande har man av två anledningar. Som skydd eller som vapen. Eller som båda delar. Den som påstår något annat får gärna visa för mig på vilket sätt denna hund annars anses vara ägnad i vår vardag.
Hundarna i sig är skrämmande och oroande men jag är mera oroad över hur de hanteras av sina ägare. Att se två tonårskillar stå med varsin gläfsande pitbulliknande hund som hugger och gör utfall i luften mot varandra mitt på Östergatan gör mig spyfärdig.