Vem bestämmer vad som ska stå i tidningen?
Begrepp som yttrandefrihet, fri press, tryckfrihet och därtill kopplade uttryck har jag under hela min yrkesverksamma tid upplevt som positiva och essentiella för demokratins bevarande.
Motsatsen till dessa begrepp är ord som censur, totalitärt och kontrollerande för att ta några exempel.
Vad innebär då yttrandefriheten och fri press för något? Jo att tidningarna i detta fallet själv styr över sitt innehåll. Man publicerar utan censur från exempelvis politiker eller polis. En fri press innebär att alla sorters tidningar kan startas. Man kan tack vare demokratibegreppet till och med agera mot just pressfrihet och ickecensur.
Yttrandefrihet innebär att du som person, inom lagens råmärken, kan uttala dig om vad du vill utan att behöva riskera repressalier av något slag. Detta oavsett om du talar med vänner i hemmet, på torget, skriver i en blogg eller delar ut flygblad.
Frågan är då vad folk i Sverige vill ha? Vill jag ha möjligheten att välja fritt just den publikation vi vill läsa. Oavsett om andra inte tycker som jag. Ska tidningar få skriva om vad som helst? Eller ska vissa saker inte få lov att förekomma i tidningen? Vem ska i så fall bestämma vilka ämnen som inte ska tas upp?
Eller hur mycket av olika ämnen som ska redovisas? Vem ska bestämma över hur många polisnotiser, familjereportage, vinprovningar, sportreferat med mera som ska stå i tidningen?
Vem ska bestämma över vilka grävjobb som ska utföras? Vem ska avgöra vilka reportageserier som ska jobbas fram? Vem ska avgöra om vi ska anordna en omröstning om Alla tiders BoIS-are, skriva om hot och våld i nära relation, göra reportage om sjösättningar av båtar, bevaka kommunfullmäktigemöten, ha insändarsidor och lokal debatt?
Eftersom jag jobbat som journalist sedan jag var 16 år och eftersom jag hyllar den demokrati och det demokratiska system vi lever i är mitt svar självklart. Varje tidning och publikation sköts av de medarbetare som finns där och med de pressetiska reglerna som grundval.
Sedan är det upp till läsaren av själv välja vad man vill ha för information. Vill man läsa en morgontidning som i princip är kemiskt fri från artiklar om kriminalitet, om negativa företeelser och om oegentligheter då ska man välja en sådan. Vill man enbart ha glada, snälla, småputtriga och trevliga artiklar ja då tar man en sådan publikation. Ofta kommer de hem gratis i brevlådan dessutom.
Om en tidning kliver över sina gränser eller om någon ser sig felaktigt behandlad går det alltid att få rättelse. Man kan
även anmäla en tidning till pressombudsmannen eller pressens opinionsnämnds.
Däremot kommer man inte någonstans med att man bara misstycker det tidningen skriver om. Att man inte delar åsikten är en helt annan sak.
När politiker eller andra med makt och myndighet i samhället går ut och konstaterar:
Tidningen borde skriva mer om detta, men mindre om detta och helst inget alls om detta handlar det faktiskt om att man tassar i marker som börjar bli tveksamma. Det är just en önskan om att få påverka vad en tidning ska skriva om. Eller utelämna.
Det finns ett ord för detta som har den mest besmittade av alla klanger. Ordet är censur.
Jag förstår att vissa fritidspolitiker inte riktigt förstår vad man pysslar med när man börjar kungöra hur och vad tidningar ska göra. Att gemene man gör det är en sak och det får vi ju svälja eftersom alla inte är lika insatta i de lagar som tidningar försöker få just makthavare att följa.
Men att politiker inte ens efter några år i sitt utövande lärt sig så enkla saker är förvånansvärt. När politiker börjar tala om att vissa journalister borde bytas ut och tas bort för att de inte förstått vad journalistik är för något då kan man ju verkligen undra vad denne läser för politisk litteratur på fritiden. Eller vilka politiska system personen i fråga hyllar. Jag vet bara att en av anledningarna till att vi tar emot flyktingar i Sverige är just för att de ska slippa leva under sådant politiskt styre.
Jag läste i en kommentar på samma blogg att journalister och tidningar hade ensamrätt på yttrandefriheten. Samme person utgick också från att tidningar betraktade ”vanligt” folk som korkade.
Hur felaktigt är inte detta påstående. Det är just tack vare en fri press som allas och envars yttrandefrihet garanteras.
I Landskrona Posten är mig veterligt alla välkomna att vädra sina tankar och synpunkter. Dock under exakt samma regler som alla journalister som skriver. Det vill säga insändarskribenter har lika lite rätt som journalister att bryta mot de publicistiska regler som gäller. Som bland annat kan innebära ärekränkning och liknande övertramp.
Märk väl, en insändare som fälls av pressens opinionsnämnd svarar ansvarige utgivare för enligt lagen. Inte den som skriver.
När vi ändå är inne på lagar och vad som ska vara rätt och riktigt. Det finna något som heter upphovsmannarätt. Detta innebär bland annat att man inte får lov att exempelvis lägga ut hela mitt blogginlägg på sin egen internetsida. Eller i annan publicistisk form. Länka eller citera är helt ok men rätten till texten ägs i detta fallet av hd.se.
