Möllers blogg

Jag har tillbringat eftermiddagen på en blogg workshop på HD i Helsingborg. Hemresan till Landskrona blev riktigt obehaglig. Jag gillar inte att köra bil när det blåser och definitivt inte när det är stormvindar.

Det var ständiga kastvindar och jag ska erkänna att jag tog mig fram som snabbast i 90 kilometer. Men det var inte många minuter jag kunde hålla den hastigheten.

Jag har en obehaglig förnimmelse av att det sker något obehagligt i trafiken i kväll. Att känna hur vinden riktigt suger tag i och försöker flytta bilen var obegaligt som fan.

Ni som inte behöver gå ut i kväll rekommenderar jag att bli inne. Undvik att ta bilen om ni kan. Cykla lär inte vara tillrådligt.

Annars var det trevligt att träffa sina bloggkollegor på tidningen. Och en del expertis. Glädjande var att känna det stöd i ryggen som vi fick från ansvarige utgivare på både webb och papperstidning, Sören Karlsson och Lasse Johansson. Killar som stöttar sin personal helhjärtat.

Här kommer lite sent, men trots allt, en underbar historia från Kalmarspelaren Henrik Rydströms blogg i Barometern. Denna läckerbit fick jag mejlat till mig från kollega Daniel Rooth när vi var inbegripna i en liten Evertondebatt. Vi är ju båda hängivna anhängare av Englands charmigaste lag.

Jo åter till Rydströms blogg. Han hade ett inlägg om lagkompisen Tobias Carlsson.

Det var så att när Tobias Carlsson tog studenten på tidigt 90-tal som stod naturligtvis hans pappa Lennart utanför utsparken och väntade med ett plakat.

Nu var det bara det att pappa Lennart inte hade plockat fram något gulligt babyfoto på sonen Tobias. När på plakatet fanns en bild av BoIS-ikonen Hasse ”HP” Persson.

Rydström kallar detta prioritering och jag håller med. Detta är BoIS-hjärta i sin absoluta fulländning.

Jag har nu snart bloggat i precis två år. Den 31 januari 2006 skrev jag de första bloggarna. Det har varit två år fyllda av olika händelser som berört mig på en mängd olika sätt.

Jag har skrivit drygt 1 900 bloggar under denna tiden och nu tycker jag det är dags att ställa frågan;

Hur länge ska en blogg leva?

Frågan är om jag spelat ut min roll? Har jag mer att ge och framför allt kraft nog att förnya mig själv? Har min blogg någon betydelse och i så fall hur stor är den?

Den 31 januari ska vi ha en så kallad Blogg workshop på HD. Jag vet inte vad en workshop är helt ärligt men enligt översättningen någon sorts verkstad. Eftersom jag är oteknisk och alltid skadar mig själv när jag jobbar praktiskt så är mina farhågor stora.

Den senaste tiden har jag fått många bloggkollegor på HD. Det finns bloggar om familjeliv, Helsinborg, politik, fotbollsövergångar etc. Bloggar som fyller de tomrum som funnits.

Jag har lärt mig en hel del under de gångna två åren. Jag har träffat på många trevliga, sympatiska och intelligenta människor. Jag har fått massor av fina tips tack vare bloggen.

Jag har också sett den andra sidan. Bitterhet, inskränkthet, sjukt beteende. Dessa förstås alltid anonyma i sin ömklighet. I början är det irriterande men måste jag erkänna att jag gått från att ha tyckt det var underhållande till att jagtycker synd om dessa personer och hoppas att de förr eller senare kommer in i någon form av behandlingsprogram.

För mig är bloggen ett sätt att berätta en del om mig och mina intressen. Om min syn på olika saker. Jag står för vad jag skriver och tycker att det är roligt att sticka ut hakan. Dessa två åren har givit min blogg sin speciella prägel.

Men nu har även jag kommit till ett vägskäl där jag tvivlar på nyttan, nöjet och nödvändigheten av mitt bloggande. Jag har många kompetenta kollegor som redan bidrar med sina bloggar. Fler som kan ta vid är jag övertygad om.

I ett enda avseende är jag helt unik. Jag var den förste bloggaren på HD. Jag kastade mig rakt ut i denna världen utan att ens läst tio bloggar av andra bloggare.

Men varje tid har sin grej. Frågan jag ställer mig och er är om jag spelat ut min roll och borde stänga igen min egen lilla bloggverkstad?

Efter två års bloggande är detta ju nästan en existentiell fråga därav den lilla sentimentala tråd som plötsligt snor sig runt slutklämmen.

I dag bestämde jag och bloggarkompisen MickeP oss för att vi snart ska gå och se på innebandy. Jag har begåvats med två fribiljetter av min kollega Gunilla och nu är det dags att göra slag i saken.

Både Micke och jag fick lite förläget erkänna att vår erfarenhet av innebandy är starkt begränsad, för att inte säga oerhört starkt begränsad.

Det har bara inte blivit av att gå den där första gången och kika på innebandy. Men nu ska det ta mig tusan bli av. Jag är övertygad om att både MickeP och jag kommer att bli imponerade av det vi ser.

Vi har tre matcher att välja på och MickeP har tagit på sig det stora ansvaret att välja ut vilken match vi ska gå. Han ska läsa tabellen, analysera motståndet och bestämma sig för om vi ska se 7-härad, Älsvstranden eller Vimmerby.

Jag väntar med spänning på hans beslut. Jag måste erkänna att namnet Älvstranden låter lockande. Men jag har inte den blekaste aning om vilket av de tre lagen som är roligast att kika på.

Det beslutet får MickeP svara för denna gången.