När man sitter så här ensam på redaktionen och petar med lite artiklar och bloggar är det hur mysigt som helst att servera sig själv lite örongodis.
Eftersom jag är en stor älskare av gamla fina smörsångare är detta stunden då Engelbert Humperdinck ljuder i högtalarna. Hans otroligt fina ”Am that easy to forget” dunkar ut i de tomma lokalerna. I bland kan livet inte vara bättre än precis så här.
Det är helt otroligt att kunna njuta ohämmat av det otroliga utbud som You Tube har. Att få klicka in och lyssna på alla sina favoriter. Som ”Help yourself” med Tom Jones just nu.
Den låt i världen som får mig på allra bäst humör. Det är roligt det med låtar som får en på humör. Jag vet ingen låt som ger mig en sådan energikick som just denna.
En annan låt med samma effekt på mig är The Cowsills ”The Rain, the Park and Other things”. En makalös låt som bara blir bättre och bättre trots att vi talar 60-tal. det är ju redan bäst. När jag lärt mig länka You Tube ska ni få höra detta mästerverk.
Förresten blir den inte sämre av att vara ledmotiv i ”Dum Dummare” en makalöst sanslös film med Jim Carrey.
Cowsills var förresten klart underskattade. De borde få en liten come back tycker jag. Ta bara en låt som ”Hair” ur musikalen med samma namn.
Sedan har vi en av mina stora favorister. ”That´s amore” med Dean Martin. Detta är på väg att utvecklas till rena orgien för mina öron.
Dean är tillsammans med Engelbert och Tom mina stora smörisfavoriter. Tyvärr sjunger jag alltför ofta dessa låtar på jobbet, till mina kollegors stora lidande.
Därför passar jag på att klämma tillsammans med Dean i ”Everybody loves Somebody” nu. Detta är lycka mina vänner.
Jag kan ju inte undvika att avsluta Dean Martin-rundan med den oemotståndliga ”Sway”.
Men allra sist nu innan jag slår igen butiken för kvällen blir det lite instrumentalt. Först Bluesbreakers och Peter Greene i ”The Supernatural” och sedan Dave Brubeck med ”Take five”
