Olater

Kiss- och bajs-tv har kanske aldrig varit bättre.

Barnkanalen på SVT kör ett program som heter Biss och Kajs. Kajs är brun och ser ut som en bajskorv och Biss är gul och ser ut som kiss. De har en tv-show tillsammans. Nyligen hade den en rumpa som gäst (Se programmet på SVT Play) och pratade om pruttar.

Behöver jag säga att Drygtfemåringen och Snarttreåringen fnissade ikapp framför tv:n?

Tänk att det här programmet hade jag missat om jag inte hade haft barn. Och nu vill jag att alla ni barnlösa där ute också ska få njuta av det.

PS. Ni missar väl inte Apple TV-lådan uppe till höger på tv:n? En fantastisk mojäng, speciellt om du kollar mycket på SVT Play. Oklart om det funkar med TV4 Play, jag kollar inte på den kanalen – på webben heller. DS.

”Här får du inte stanna. Och inte parkera heller.”

Avdelningen hängslen o-c-h livrem.

Hasse Alfredson i en obehaglig roll som fabrikör Höglund i filmen Den enfaldige mördaren.

Månsson ska inte tro att jag bryr mig om en sån här skitsumma. Det är inte det. Det är principen. Att man ska hålla tiderna. Betala i rätta datumet. ”Jag hann i år sa skomakaren i Vallsta och hängde sig på nyårsafton.” Nu är det jul!

På tal om att jag krävde in en skuld från kollegan Larsson som var skyldig mig 100 kronor. Det var familjens sista hushållspengar, men låter man linan bli slak så lär de sig aldrig.

Mina hobbyar när jag var liten tyder på det i alla fall.

* Jag samlade mynt.

* Jag var filatelist.

Båda med förhoppningen om att jag skulle trygga min ålderdom genom att sälja av mynt- och frimärkssamlingarna. Men vad jag förstår är inte mynten och frimärkena värda materialet de är gjorda av i dagsläget. Det kan i och för sig ändras innan jag ska gå i pension om sisådär 30 år, när jag är 70.

I övrigt.

* Jag hade en imponerande tändsticksask-samling.

* Jag satte upp A4-papper på vägen, med en x- och en y-axel och förde daglig statistik, med pennor i olika färger, över temperaturernas fluktuationer under året.

* Jag började på en tändstickstavla med et segelfartyg som motiv. Den blev dock aldrig färdig, men jag ämnar ta upp det intresset igen när jag blir gammal (läs äldre).

Ovanstående tyder på att jag inte hade en enda kompis.

Men jag måste säga att jag hade en grymt trygg och lycklig uppväxt.

Ni vet de där mejlen som kommer med ojämna mellanrum, där man har vunnit en faslig massa pengar. De är, som vi vet, bara fejk och inget man ska bry sig om.

Men i går kom det ett mejl som jag tror kan vara på riktigt. Inte nog med att jag har vunnit 760 000 pund (oklart vilken sorts pund dock), i priset ingår dessutom en 72 tums LED-tv. Jag menar om de slänger med en tv också måste det ju vara sant.

Dear Sir eller fru

detta är att officiellt informera dig om att din e-postadress har tilldelats 760,000 pounds och 72 tums LG TV (LED TV) i LG Electronics Anniversary Award. Programmet har genomförts av vårt datoriserade omröstning system där din e-postadress valdes som en av vinnaren av programmet. För att få ditt pris skicka ditt namn, adress, telefonnummer, yrke och ålder, till vår ackrediterade agens Mr Jamal Liam, E-post: Jamlian@blumail.org

Med vänlig hälsning
Mrs Bretagne Coleman
Online-koordinator

Kommer ni ihåg när Arne Hegerfors körde korsordsprogrammet Kryzz i SVT tillsammans med några olika med-programledare?

Jag tror att det skulle funka kanon även i dag.

Det skulle såklart krävas en del justeringar men vi svenskar är tokiga i frågesport och gillar att kolla på nostalgiklipp från förr. Lite upphottat så skulle det programmet kunna platsa vilken fredagskväll som helst.

Nu orkar jag inte längre, jag måste få kräka ur mig den här surdegen.

Vi köpte några tokbilliga rullar med plastfolie på Gekås i Ullared för något år sedan. Halva priset säkert.

Minst.

Men vilken skit vi kom hem med. För det första går det inte att rulla ut folien från rullen och när man efter många om och men lyckas få ut en ihopknycklad bit går det inte att riva av eländet. Den taggade kanten gör varken till eller från i arbetet med att lösgöra plastremsan, och lika bra är väl det eftersom om man mot förmodan skulle lyckas få bort en bit går den ändå inte att använda eftersom man har idkat övervåld på den intill oigenkännlighet.

Om vi nu ska vända den här surdegen till något positivt får plastfolien mig att tänka på en scen ur någon av Jönsson-ligan-filmerna när Harry förgäves försöker avplasta ett sexpack med ölburkar.

”Nu blir Harry ledsen”.

Drygtfemåringen här hemma har potential. Det märks. Mellan perioderna av likgiltighet och ”vill inte”, ”kan inte” blixtrar hon till.

Häromdagen vid middagsbordet kommer plötsligt den befogade frågan: Varför har vi runda tallrikar när vi äter?

Jag (utan att ha en aning om svaret): Bra fråga.

Drygtfemåringen (lägger till): Det hade varit lättare att äta om de hade varit fyrkantiga.

Jag (nu med grymma förhoppningar om framtida segrar): Precis, bra tänkt.

Det blir Nobelprajset, direkt!

Dags att sluta pensionsspara, det kommer inte att behövas. Jag hade tänkt mig en framtid på läktaren till världens stora tennisarenor, men jag är flexibel.

Vad är det frågan om? Jag bara förlorar och förlorar i Wordfeud just nu. Det är inte bra för självförtroendet. Det var bättre förr när jag spelade med allt som rörde sig och vann de flesta matcherna. Men för att jag inte skulle gå helt in i WF-väggen var jag tvungen att bryta banden med blåbären. Men jag är beredd att ompröva det beslutet nu när jag bara håller på och förlorar.

Välkommen tillbaka, blåbären, allt är förlåtet.

Men egentligen vet både ni och jag att det bara handlar om att jag har haft lite otur med bokstäverna. Snart vänder det. Snart.

Jag satt i bilen med hela familjen samlad. Vi lämnade rondellen vid Österleden/Fältarpsvägen och körde norrut och jag fick för mig att dra på lite för en gångs skull. Sagt och gjort jag varvade ur treans växel och var uppe i minst (!) 90 km/h när jag hoppade över fyran och la i femmans växel.

J (från baksätet, knappt ironiskt alls): Bra älskling!

Då vet man att man är gubbe.

Bakgrund: Jag kör som en gubbe, eller bensinsnålt som jag föredrar att kalla det. En gymnasiekompis pappa, jag tillbringade ganska mycket tid hemma hos dem i Rottne, var extrem när det gällde att köra sin Saab 9000 så snålt som möjligt och han sådde ett frö i mig som har grott och grönskar ännu. Jag hoppar alltid över minst två växlar när jag kör bil. Ettan – trean – femma. Eller Trean – femman. Eller Tvåan – fyran, femma. Ja, ni fattar.