Olater

Det händer ibland att jag får en briljant snilleblixt till ett blogginlägg. När jag står i kassan på Ica Maxi eller mitt i natten klockan 02.44, eller mitt under den fina släktmiddagen (ja, ni vet de där tillställningarna där kaffekopparna är så små att det inte är lönt att hälla i kaffe eftersom mjölken inte får plats då).

Kort sagt, när det inte är läge att börja skapa blogghistoria.

Då brukar jag slänga in en stolpe eller två i WordPress-appen i telefonen. Ett utkast till ett blogginlägg, så att mitt redan hårt ansatta minne ska slippa komma ihåg den där briljanta snilleblixten från början av det här inlägget, ni vet.

Idag hittade jag ett sådant utkast. Utan rubrik. Och med följande text:

”Grenslar om det här funkar bred”.

Jag provade med att konsultera mitt minne, som såklart slog ifrån sig å det bestämdaste och menade att det inte kunde ställas till svars för saker som det redan från början skulle slippa komma ihåg.
Och minnet har faktiskt en poäng där.

Och utan mitt minne är jag stekt redan från början.

Jag har förmodligen skrivit något helt annat än ”grenslar” och så har stavningsprogrammet helt käckt, och på eget initiativ, gått in och ändrat till just grenslar. Och eftersom jag säkert satt i samtal med någon släkting under den där släktmiddagen var det inte läge att korrläsa utkastet.

Så om någon känner för att slå till med en gissning om vad blogginlägget från utkastet ovan skulle handla om blir ingen gladare än jag.

Plötsligt bara kommer det över mig. Ett perverst behov av att äta på Taco Bell. Från ingenstans.

Jag har inte inmundigat dylik mat sedan 1999 när jag och min blivande fru J var i Los Angeles, eller LA, som vi lite skämtsamt kallar staden.

Som jag kommer ihåg det var Taco Bell inte mycket att skriva hem om. Lite samma smak och konsistens man får om man låter fredagens taco-buffé stå framme på bordet till lördagen.

Inte som chips, som bara smakar bättre efter en natt i skålen på diskbänken, utan lite sämre helt enkelt. Lite vattnigare, lite mjukare och lite sunkigare.

Och detta har jag cravings efter just nu. Jag träffade förvisso en kompis i går som är gravid i 18:e veckan, men det här är ju bara löjligt.

Ni kan ju ta en titt på vad jag åt till kvällsmat på jobbet i söndags kväll.

Återupplivar en fin gammal tradition från ungdomsåren – går upp mitt i natten och äter frysta kanelbullar.

Vadå frysta?, undrar ni nu.

Ja, förr i världen när jag bodde hemma hos mina föräldrar fanns det ingen micro (jag lovar det är sant, scouts honour) och den vanliga ugnen hade tagit för lång tid.
Och i dag är risken för stor att jag väcker någon av de andra familjemedlemmarna. Och man vill ju inte behöva dela med sig.

Jag kan verkligen rekommendera frysta kanelbullar annars. Permafrosten lyfter fram smakerna fint ur bullarna.

Det var väl skönt att vi äntligen fick det utrett en gång för alla. Tack Googlefight.

Phew.

Jag blir så glad när jag hittar små guldkorn av musik på diverse bloggar och hemsidor. Senast i raden av nya musikupplevelser är Armand Mirpour och honom hittar jag på Kalmar FF-spelaren Henrik Rydströms blogg på dn.se.

Jag kan bara hålla med Rydströms dotter som säger att man blir glad av att lyssna på låten.

2.10 in i rabadabb-klippet ur Nile City dyker Shabba Ranks upp och om jag inte hade sett på tv-serien från 1990-talet hade jag inte haft en aning om att det var Shabba Ranks som gjorde låten Mr Loverman från 1992.

Förr använde jag ”shabba”, precis som de gör på Jamaica, som en hälsningsfras och i förra veckan slank det ur mig när jag skulle hälsa på en kollega på jobbet.

Från ingenstans.

Och då fanns det ingen återvändo, jag var bara tvungen att blogga om det.

Jag vet inte om det hade varit någon större förlust, men håll med om att videon längst ner ger någon form av tidsdokument från början av 1990-talet.

Baserat på namnet på förskolan och att det växer lav på skylten drar jag slutsatsen, den helt ovetenskapliga slutsatsen, att man har problem med återväxten på Glinets förskola.

Är det bara jag som inte skulle vilja sätta mina barn i en förskola som refererar till telningarna som glin?

För mig är ett glin nämligen en negativ synonym för ett litet barn.

Öppet brev till Fredrik Backman.

”Jag tror att vi kan vara en del av något mycket större. Samma sak (läs vilken sak här) hände nämligen mig i centrala Helsingborg i förra veckan. Du vet på den oansenliga gatan bakom Harrys, den som går parallellt med Drottninggatan och slutar borta vid golfbutiken i söderläge.

Helt oprovocerat vevade en man ner sin ruta på bilen och sträckte fram en parkeringslapp som sträckte sig inte mindre än 45 minuter framåt i tiden. Och jag stod där som ett fån och bara gapade. Vad Amed tänkte kan jag bara spekulera om. Ja, Amed från Turkiet som var i färd med att köpa bilen av mig, den som jag precis hade parkerat. Han har bara varit i Sverige i två år men pratar riktigt bra svenska och jobbar på en pizzeria på Furutorpsgatan.

I alla fall. Jag ser det som en del i något mycket större att vi råkar ut för samma sak med bara några dagars mellanrum. Pay it forward-iden kanske äntligen kan slå rot på allvar.

Nyss hemkommen från jobbet, kan jag bara konstatera att det finns gånger då jag verkligen uppskattar cykelturen från HD inne i stan till Påarp på landet utanför stan.

När jag lämnade E6:an bakom mig ikväll och trampade ut i mörkret på landet möttes jag av en mäktig luktmatta i vårnatten – våt asfalt blandat med mördarsnigel.
Det hade jag aldrig fått uppleva om jag hade suttit bakom ratten på en bil.

Jag kände mig ännu mer privilegierad i samma stund som jag sedan höll på att köra över familjen kanin som troget sitter mitt på den enskilda vägen varje kväll och väntar på min ankomst, bara för att med spelad rädsla snabbt hoppa in i buskagen när jag kommer för nära.

En ny bekantskap mötte jag sedan när jag svängde in på parkeringen hemmavid. En liten igelkott pinnade på med sina korta ben för att passera vägen utan att åstadkomma pyspunka på mitt framhjul.

Naturen är fantastisk. Och jag är bara tacksam att jag får vara en del av den.