Olater

Om våren 2002 ändade jag min elitkarriär i volleyboll med ett fjärde SM-guld (två i inomhusvolley och två i beachvolley). Jag stod på toppen av min fysiska förmåga och min kropp var mitt tempel. Allt, nästan, gick ut på att vårda kroppen så att jag kunde prestera max på träning och match. I dag, snart sex år senare, får jag träningsvärk av att bära hem två Maxikassar med mat och mitt tempel består numera på sin höjd av några söndervittrade, solblekta, pelare.
Kol fjorton-metoden har avundsjukt konstaterat att min kropp egentligen inte borde finnas längre. Den skulle egentligen ha upphört att existera efter min vanvördiga nedbrytning genom tungt missbruk av chips, soffsittande och andra tunga droger såsom bilkörning och datoranvändande i stora doser under många år.
Men.
I somras började jag den tunga vandringen tillbaka till en vältränad kropp. Jag gymmade minst tre gånger i veckan och jag tog cykeln till jobbet varje dag. En nätt tur på cirka en mil enkel väg från hemmet i Påarp till jobbet på hd.se i HD-huset på Vasatorpsvägen. Dessutom anmälde jag mig i ett svagt ögonblick till Vätternrundan 2008 och det är resan fram till starten den 13 juni som den här bloggen kommer att handla om i första hand. Efter tre månaders föräldraledighet med endast sporadiska träningspass, för att döva ett väl gömt samvete, mellan november och januari är det nu dags att fortsätta återuppbyggnaden av mitt tempel. Det kommer att handla om träning, ångest, glädje, framgångar, bakslag, samt säkert en del intressanta stickspår under resans gång.
Då åker vi.

Inlägget skrevs den 7 mars, 2008 klockan 12:47 och har etiketten Träning. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Du kan lämna en kommentar, eller pinga inlägget från din egen sajt.