Någon kanske undrar varför det är långt mellan inläggen sen en vecka tillbaka? Det beror på att jag har semester och ägnar mig åt andra saker än att blogga – och träna också för den delen. Så de närmaste fem veckorna kommer aktiviteten här att vara om inte sporadisk så åtminstone kraftigt reducerad. Bara så att ni vet det.
Trevlig sommar!
Stod och väntade på tåget när jag upptäckte nedanstående fästanordning och fick bara in ett ord i huvudet: ”Hunnaskit!” Jag gjorde ett arbete om några jobbare på Banverket för ett antal år sen och följde med dem ut när de skulle jobba med järnvägen. Då fick jag lära mig att panderolen, som det heter på fackspråk, kallas för hunnaskitar, åtminstone av skånska rälsarbetare.
Nu kan ni imponera på medresenärer i er omgivning nästa gång ni står på en perrong och väntar på tåget.
Bara för att jag har brutit ett dumt cykellopp så fick jag heta Lance hela midsommarafton. Penalism på hög nivå om ni frågar mig. Och drivande i denna mobbing var en viss elitserietränare i volleyboll. Inga namn nämnda i respekt för hans familj.
Ni som har dålig koll på cykelsporten kan googla Lance Armstrong så kommer ni att fatta…
Snart en vecka sen debaclet i Jönköping och jag börjar bli sugen att röra på mig igen. Hämtade hem cykeln från sväronen i Örkelljunga i dag, där den varit stående sen vi kom hem till Skåne i söndags. Cyklade från lekstugan, det temporära cykelgaraget, på baksidan till bilen på framsidan (en sträcka på 30 meter gräsmatta) och jag blev riktigt sugen på att ge mig ut på en rejäl långkörare. Faktiskt.
Eller varför inte en löprunda – eller ett pass tennis med nån gammal volleybollspelare. Det var länge sen.
Mumsar för övrigt på två Billys panpizzor i kväll på jobbet så jag lär behöva röra på mig snarast så att de inte får fäste i magregionen.
Bladet från kalendern hos familjen Christensson i Motala sitter numera på anslagstavlan där hemma. Ska sätta upp den tillsammans med nummerlappen från Vätternrundan, någonstans där jag ser dem varje dag. Det blir fina målbilder det närmaste året.
Jobbar kväll den här veckan.
Och vilken glädje att få sätta tänderna i en Oxjärpar (har redan glömt om det var D eller F som tillverkade den) inhandlad från automaten här på jobbet för det facila priset av 30 kr. Minnena från tiden då det begav sig, när jag spelade volleyboll, kom tillbaka. Jag brukade köpa ett fempack med färdigrätter som jag klämde efter de sena träningarna nä rjag inte hade rester från eftermiddagens måltid.
Det faktum att jag bröt vätternrundan var det bästa som kunde hända.
Faktiskt.
Nu har jag fått bränsle till min träning i ett år framåt. Jag kan inte sluta nu – med en ”incomplete” cykeltur. Självklart måste jag komma tillbaka nästa år och jag har redan bokat boende hos familjen Christensson i Motala till nästa år också.
Det gäller att vända det negstiva till något positivt…
Hos Christenssons bodde för övrigt också tre engelsmän, Sam, Andy och Simon, som alla kom i mål på hyfsade tider.
Hela lördagen var jag säker på att jag tog rätt beslut när jag klev av Vätternrundan redan i Jönköping efter bara elva mil. I dag har tvivlet kommit sättande som ett brev på posten. Ena stunden är jag helt tillfreds för att i nästa stund banna mig själv för att jag inte körde på. Hade jag kunnat ta mig i mål? Försvarsmekanismerna spelar rysk roulette i huvudet på mig.
15 945 kom till start och rekordmånga (såklart, men inte jag) 15 205 gick i mål. Vi var 740 som bröt. 4,6 procent, det är inte många…
Och som Micke så klokt kommenterade mitt förra inlägg: En avbruten Vätternrunda är också en Vätternrunda.
Så är det med det.
Jag klev av i Jönköping efter elva mil klockan halv tre i morse. Nackspärr var huvudorsaken men även kylan, jag frös som en hund.
En regnskur i helt fel läge, en kvart före start, medförde att jag fick ta på mig min regnjakcka som jag hade hoppats att jag skulle slipppa använda. Den andas nämligen inte ett dugg vilket medförde att jag rätt snart var dyngsur och det mesta av blötan kom inifrån som svett. Så efter varje depåstopp (där jag tryckte i mig vatten, sportdryck, blåbärssoppa och bananer på ett förtjänstfullt sätt) blev jag lite kallare och stelare i nacken. Jag har ingen aning om jag kunde ha fullföljt men jag hade ingen lust att riskera hälsan i 19 mil.
Förutom kylan och nacken så kändes dock kroppen bra och det var mäktigt att ligga i mörkret och bli omåkt av 30-40 snabbare cyklister som i klunga svischade förbi i tysthet och det enda som syntes var deras baklysen som försvann i fjärran. Själv försökte jag hänga på cyklister som såg lika snabba ut som jag och det funkade ganska bra. De första milen låg jag bakom tre tyskar (2744-2746 – efter några mio i rygg på någon lärde man sig deras startnummer, fanns inte så mycket annat att kolla på än deras siffror på ryggen) som aldrig hade cyklat men hade som målsättning att köra på femton timmar. Men efter ett tag kände jag att de var lite för snabba för mig. Ett tag låg jag och samåkte med en kille från Tranås men han försvann efter ett tag.
Jag snackade innan om att göra mitt eget lopp men det var helt omöjligt. Att cykla själv alltså. Det var otroligt mycket lättare att ligga bakom ett gäng och bara utnyttja vindskyddet. Det kändes direkt när man kom längts fram att det gick mycket tyngre. Och det var många som ville ligga bakom mig kan jag säga. Stor kille som tar upp mycket viknd, det är ju kanon…
Livebloggande från Bambuser fungerade dåligt vad jag förstår. Tekniken var inte med mig, förmodligen var 3G-mottagningen inte tillräckligt stark när jag sände för det hackar en hel del i sändningarna. Men det var en kul grej i alla fall.
Kanske kommer jag tillbaka nästa år (jag lär ju fortsätta cykla till jobbet) men då bättre förberedd främst vad gäller kläderna men även med någon långmilare (över tio mil i sträck) i kroppen.
Den som lever får se.
Nu bär det av till Motala och Vätternrundan. I fortsättningen får ni följa mig via mina livesända videoinlägg (här), finns också i spalten till höger på den här sidan och under eftermiddagen/kvällen också på hd.se:s startsida.
Önska mig lycka till – det kan jag behöva.
Jag har för övrigt gett uttrycket att vila sig i form ett an sikte när jag bara har cyklat två mil de senaste två veckorna. Men det är bra för då är jag desto mer sugen att hoppa uppp på cykeln i kväll.
hd.se
