Fotfiskar för fula fötter
Dagens Scanpixbild är på två fötter – och en massa fiskar. Små fiskar med sugmun är tydligen ett alternativ till traditionell fotvård.
Foto: Fritz Schibli
Dagens Scanpixbild är på två fötter – och en massa fiskar. Små fiskar med sugmun är tydligen ett alternativ till traditionell fotvård.
Foto: Fritz Schibli
Det tidigare så framgångsrika beachvolleybollparet Björn Berg och Simon Dahl gör comeback. Redan nu på lördag spelar de en uppvisningsmatch i Södertälje och till sommaren är det tänkt att de ska spela ihop på den svenska beachvolleybolltouren.
Det var helt otippat. Jag trodde aldrig att de två skulle spela tillsammans igen. De var ganska trötta på varandra när de delade på sig men nu verkar de vara på samma halva av stranden igen. Och faktum är att det inte finns så många beachvolleybollspelare av rang i Sverige så vill de prestera, och de vill de, så har de bara varandra.
”Jag har inte spelat en tävlingsmatch sedan 2006, men jag måste erkänna att det ska bli kul att känna på hetluften igen. Den där tävlingsnerven tappar man tydligen aldrig”, säger Dahl till Västerbottens Folkblad.
Jag hittade det här inlägget i Tyskungens blogg för några dagar sen (det har varit fullt upp de senaste dagarna och det tar på krafterna att jobba fakirveckan (6-14.30) så min bloggfrekvens har ).
Tyskungen är för övrigt med i kampen om blogg-SM som Rix FM arrangerar. Eller han var det i början på veckan i alla fall. Vet inte riktigt hur det går nu mer än att finalen ska visst avgöras i morgon fredag.
I alla fall.
I inlägget ovan berättar han målande och med stor värme om en midsommar för 28 år sen. Och jag blir bara så ledsen, för jag kommer inte ihåg någonting från midsomrarna när jag var liten. Jag kommer egentligen inte ihåg någonting från min barndom. Och det gör mig ledsen. Speciellt när jag nu är pappa själv och ser hur Tvååringen upplever nya saker och lär sig nya färdigheter varje dag.
Varför har jag begåvats med så dåligt minne? Eller använder jag bara skallen på fel sätt. Stuvar jag informationen på fel ställen så att kopplingarna inte når fram?
Skit.
Den är bloggen, Hej Abbe, lyser upp min vardag. en blogg om Abbe, som föddes 2005 med ett medfött hjärtfel. Abbes pappa skriver öppenhjärtligt om vardagen med Abbe. Och jag börjar gråta när jag ser på den här videon där Abbe övar sig på teckenspråket.
Jag gråter för jag ser glädjen som finns i Abbe men också för att jag är orolig för min egen Tvååring. Det finns mycket som kan gå fel. Senast i eftermiddags ramlade hon på ett element här hemma och fick ett sår på kinden, farligt nära ögat. Det är ett ögonblicksverk och sen är allt förändrat.
Nu gick det bra, den här gången – också.
Och det är väl bra att jag oroar mig, annars hade jag inte varit en bra förälder.
Men jobbigt är det.
Och härligt.
På samma gång.
Känner att jag är och tafsar på svaret till frågan om meningen med livet. Men jag är inte riktigt framme än.
På söndag är det första advent. På söndag. Inte i dag. Eller i går. På söndag. Alltså tänder man sina adventsljusstakar när då?
Jo, på söndag.
Vilken respektlöshet att tjuvstarta redan nu. Och ni är många som gör det. Många fler än vad jag kommr ihåg från förra året. Var ska det sluta om man börjar tänja på gränserna på det viset? Julstjärnor i september?
Nej, vet hut!
Efter tåg/buss till jobbet måndag och tisdag kände jag att jag bara vara tvungen att cykla till jobbet i morse. Jag ångrade mig redan när jag öppnade dörren, men då var det försent. J hade bilen och tåget hade gått. Regn, två plusgrader och motvind ackompanjerade mig hela den långa milen in till HD.
35 minuter tog det. Jag brukar annars landa på 26-27 minuter.
Kul.
Det var det tyngsta passet sen jag började cykla för snart 1,5 år sen. Jag får väl trösta mig med att jag kanske lever något år längre när jag blir gammal – om det nu ska vara något att sträva efter. Det vet vi inte förrän om 30-40 år sisådär.
Råkade nämna för kollegan Dencker att jag fått en förfrågan att vara med på några träningpass med ÖVK:s a-lag. Det skulle jag inte gjort. Genast plitar han ner i Sportbloggen (den enda blogg om sport ni behöver) att jag ska göra comeback.
Vilket jag alltså inte ska.
Men kanske dyker jag upp på någon träning och gör livet surt för ungdomarna. För jag är trots allt lite sugen att få röra boll igen. Suget är alltså tillbaka igen, för första gången sen jag ändade min karriär för mer än sex år sen (Så här gick det då. Och så här bra var jag då (eller så här många pass fick jag)).
I morgon klockan 10.30 sänder vi på hd.se den spännande lottningen av fotbollsturneringen Nyårssaluten direkt.
Håll utkik på hd.se under förmiddagen så att ni inte missar den unika händelsen. Livestreamad webb-tv via sajten Bambuser och dessutom skriver kollegan Dencker så att ni inte missar vem som får möta vem.
Det är läge att i n t e cykla till jobbet i morgon. Minus fem grader på termometern är inte cykelväder. Och här är dagens Scanpixbild. Den är från Andech i södra Tyskland.
Foto: Christof Stache
Efter en trevlig (en halv flaska vin och två öl, inget märkligt med det) kväll på restaurang Papi i Hbg i fredags kväll var det dags för morgontennis med J i går morse. Vi körde klockan nio istället för som sist tio. Beroende på att jag skulle iväg till svärisarna i Örkelljunga och pyssla jul.
Efter den jämna matchen förra helgen hade jag vissa förhoppningar men de grusades snart, trots att vi spelade på filtmatta, och jag förlorade med 2-6, 3-6 på mindre än en timme.
Men jag var inte bra. Verkligen inte bra. Avståndsbedömningen var som bortblåst, jag fångade luft när jag skulle greppa bollen och jag missade hela bollen med enkla grundslag. Och jag skyller på alkoholen. Eller mest skyler jag på mig själv. Jag kände mig tvingad att be J om ursäkt för att jag dragit honom från hus och familj en lördagmorgon för att promenera hem segern med 2-0.
Nämnde jag att jag började byta däck på bilen vid halvtolvtiden på fredagskvällen? Efter Papi.