Olater

Nej inte jag alltså,men en kollga. Och det är inte Ramlösa i koppen, om vi säger så.

Visste väl att det var för bra för att vara sant. All världens (nåja, men bra nära) musik bara en sökning bort. Men nu kommer ett antal låtar, oklart hur många, att tas bort från Spotify och det är bara för bedrövligt.

Anledningen är såklart upphovsrätten. Det är bara för sorgligt att skivbolagen och artisterna inte inser värdet av att synas och höras i Spotify. Nu är det bara att vänta och se hur det här kommer att drabba just mig och min musiksmak.

Håll tummarna.

Läs mer om det här.

Och i Spotify-bloggen här.

Mina föräldrar har sen några år (fler än fem) tagit över min Nokia 3310. Jag höll länge den som den bästa mobilen någonsin. Den tål att tappas i marken hur många gånger som helst, den går att ringa med och det går att sms:a.

Perfekt.

Det var länge de kriterierna som räckte för att jag skulle vara helt nöjd med min mobil. Nu ser det lite annorlunda ut. Helst ska man kunna steka ett ägg på mobilen samtidigt som man direktsänder den kulinariska upplevelsen via Bambuser och mikrobloggar det hela på Jaiku, alternativt Bloggy.

Jag inser att skrämselhickan där ute sprider sig som en flugkoloni på en komocka när jag säger att jag kan sakna min 3310. Rakt och enkelt och inga krusiduller. Kass grafik men informativa menyer. Och framförallt inte f l e r menyer än man behövde.

Nu börjar batteriet i 3310:an att säga upp sig och det behöver laddas varje kväll för att ta sig genom morgondagen. Så därför har vi låst upp en gammal, inte så gammal som 3310:an men ändå, k750i som paranteserna ska få ta över. De har redan fått instruktionsböckerna att plugga in så vi får väl se hur lång startsträckan blir innan vi får det första samtalet från den ”nya” mobilen.

Birger Matre Christiansen är klar för ÖVK. En ny ”gammal” guldhjälte som ska frälsa ÖVK. Men den här gången kan det faktiskt bli verklighet. Birger är inte så gammal och om jag kommer ihåg rätt är han lättränad, så guldchanserna ökar definitivt nu.

Kul också att han säger att han kan tänka sig att fortsätta även nästa säsong. Bäva månde konkurrenterna.

Läs artikeln på hd.se här

Mymlan, Duracellkaninen, skrev en maffig guide till mikrobloggandet i förra veckan och nu har hon dessutom hunnit översätta den till engelska. Och eftersom delar av ett av mina inlägg fanns med i den svenska versionen är jag numera översatt till engelska. Det är inte ens alla författare som blir det…

Här är mitt ursprungsinlägg.

”Ola at hd.se puts it as simply as this, when he describes how much you can get out of a Microblog stream an evening at work, when you feel bored:

I mostly spend time on Facebook and on the Microblog Jaiku and without those I would not have received the following fantastically useful information about friends, acquaintances and people around me: Tobbe D is going to watch “På spåret” tonight, Maria is going to have pizza, Anders is drinking wine- again, Ellen is watching “Lotta på Bråkmakargatan” instead of Pippi Longstocking for a change, Sandra is listening to “Medierna” on Radio 1 from last December featuring, amongst others, Isabella Löwengrip and PO (representative of the press) Yrsa Stenius, Mymlan is on the train from Stockholm after a day of active socialising, Linnéa is also drinking wine, or sipping anyway, Anna-Maria is having a quiet evening at home, Christin is going to the cinema, Linus has got the kids, Sören is cooking some food which he then is going to eat. Etc etc!”

Två fotografer och en bildblogg med en ny bild om dagen. Vilken bra idé. Som den hobbyfotograf jag är tänkte jag köra en variant på detta. En bild i veckan från mitt/familjens fotoarkiv som sträcker sig tillbaka till åtminstone 2005. Det finns äldre bilder på cd-skivor men de ids jag inte plocka med.

Det kommer inte att finnas någon röd tråd och ibland inte ens någon förklarande bildtext. Men håll med om att bilder kan lyfta en blogg till nya höjder. Så det tänkte jag försöka mig på nu – att ta bloggen till nästa nivå. Rent estetiskt i alla fall.

Här kommer bilden vecka 5, 2009:

Några kossor i en hage, fyra mil sydväst om Umeå, Västerbotten, 2005.

På fredag drar vi norrut för en veckas skidsemester i Orsa grönklint tillsammans med en annan familj. Vi har god framförhållning i vårt packande så i går rotade vi fram den stora lådan med skid- och vinterkläder. I mina skidbyxor fann jag följande två objekt:

* En informationsbroschyr från Jämtlands läns landsting: ”För gipsade patienter att tänka på.”

* En papperstuss med levrat blod.

Bakgrunden till dess fynd hämtar jag från Tvååringens blogg (den är lite för privat för att länkas till här men mejla mig om ni vill ha adressen så tar jag beslut från fall till fall) i sammanfattning:

”I april 2006 var det så dags för vår efterlängtade fjällsemester i Vemdalsskalet tillsammans med kusinerna från Stockholm och farmor och farfar. Resan upp gick jättebra trots att det var långt. Jag var exemplarisk i bilen tyckte mamma och pappa.
Men nu till anledningen varför det inte hänt så mycket i min blogg den senaste månaden. Pappa körde och ramlade det första åket, den första dagen i Vemdalskalet. På snowboard. Efter nio timmar på Östersunds lasarett blev resultatet en bruten vänster arm, två brutna ben i höger armbåge, en härlig fläskläpp och en minneslucka på en halvtimme.
Som ni då förstår så kunde inte pappa ta hand om mig så mycket (men han kunde sitta och leka med mig på golvet och det är han bäst på). Det var synd om pappa för han hade sett fram mot resan jättemycket och så händer detta.”

Så här jag jag ut dagen efter kraschen. Eller krascherna, för enligt uppgifter från brorsan tog jag mig upp efter den första vurpan och drog dit en gång till 50 meter senare. Själv minns jag ingenting förrän när jag sitter på en skoter nere vid läkarstationen vid foten av backen en halvtimme senare. Och ja, jag hade hjälm som tur var.

Vad har jag då lärt mig av detta:

1) Aldrig mer snowboard (inte inom överskådlig tid i alla fall).

2) Jag ska aldrig mer åka det första åket.

3) J ska alltid få åka den första dagen om hon vill, så passar jag barnen.

Min snowboardvana innan olyckan 2006 var fyra halvdagar i Jyväskylä, Finland, 2001-isch. Men då gick det å andra sidan oförskämt bra.

Jag är uppväxt på slalomskidor och har åkt sen jag var tre, typ. Men nu var det ett halvt liv sen jag åkte senast. Jag har inte åkt sen jag var 18 och nu är jag 36. Men de första 18 åren åkte jag förfärligt mycket slalom.

Och det är väl som att cykla, eller?

Karwing kan jag i och för sig inte ens stava till, men det ska ju vara en baggis att åka med sådana skidor. Eller?

Det ska bli kul att testa i alla fall.

Wish me luck!

Efter ännu en förlust, den femte raka, har ÖVK en tung uppförsbacke just nu. Efter Andrew Bonners skada har självförtroendet försvunnit och laget letar febrilt efter linjerna i spelet. Det är ingen panik ännu och det ska mycket till om laget ska lyckas med bedriften att missa slutspel, tror knappt att det är teoretiskt möjligt, men fördelen med fler hemmamatcher i slutspelsmatcherna kan inte underskattas och om laget ramler längre ner i tabellen kan det bli Falkenberg redan i semifinal och det bör undvikas. Även om man ska kunna slå alla lag för att bli svenk mästare.

Här finns mer om den senaste matchen.

Det ryktas dock om en snar förstärkning, nej det är inte jag, och om det går i lås finns det hopp om ett liv efter jul, med SM-guldet som självklart mål.

Jag ägnade halva torsdagskvällen till att bränna alla våra digitala bilder som vi tagit med vår kamera (en Nikon D80 för övrigt) under 2008 på DVD-skivor. Det blev nästan tre fulla skivor med minnen från förra året.

Känns skönt att nu ha bilderna på datorns hårddisk, en extern hårddisk och på skivor. Skivorna åker in i bankfacket som vi ska skaffa inom kort.

Den andra halvan av kvällen ägnade jag mig åt att se när Sverige fick pisk i handboll av Kroatien. Imponerande tryck i hallen i Split. Det var nästan lite som att kolla på Bengan boys när det begav sig för en massa år sen – när Sverige fortfarande var bra i handboll.

Jag har aldrig varit någon musikfrossare av rang. Jag var inte typen som slängde på en cd (tänk vad gammaldags det låter) för att ha något på i bakgrunden och jag har inte varit på särdeles många livekonserter i mitt liv heller för den delen.

Men tack vare Spotify lyssnar jag nu på ofantligt mycket mer musik än tidigare. Blir jag sugen på något speciellt är det bara en sökning (oftast) som står mellan mig och låten, biten, stycket.

Fantastiskt!

Och jag blir dessutom introducerad till ny musik, till exempel Fever Ray, av medmänniskor (Mymlan den här gången) där ute på nätet. Jag hade aldrig hört talas om Fever Ray förrän i dag och nu har jag plöjt igenom hela hennes senaste album, sen jag fått Spotifylänken av Mymlan. Sen ska jag väl erkänna att jag inte riktigt begrep tjusningen med hennes musik, men den var i alla fall annorlunda.

Här är en kort recension på Svd.se.

Och det roliga är att cd:n inte släpps förrän i mars och nu har jag redan hört hela plattan.

Ta bara det här (på Spotify) stycket. Preludium ur cellosvit nr 1 G-dur av Bach. Svårt att lämna datorn upprörd efter de 2.45 minuterna.

Jag har väl 50-60 GB musik på en extern hårddisk, vad ska jag med den till nu? Tack vare Spotify behöver jag aldrig mer spara ner musik på datorn.

Och nej, jag är inte köpt av Spotify, det är helt enkelt ett kanonprogram.