Jag hälsar alltid först
Jag bor i Påarp, en liten by strax utanför Helsingborg. Den är tillräckligt liten för att jag ska känna mig bekväm i att hälsa på alla som jag möter när jag är ute och går med barnvagnen, och det blir ganska ofta.
Men jag har tänkt på en sak, det är alltid jag som säger ”Hej!” först. I de flesta fall får jag ett hej tillbaka, men ibland tittar medmänniskan bort och låtsas som att det regnar.
Och nu när jag har kommit på att jag hälsar först det är det som en fix idé – jag måste hälsa först. För vad händer om jag drar på hälsningen och det inte kommer någon från medmänniskan som jag möter?
Pinsam tystnad.
Jobbigt.
