Med tanke på hur sekulariserade vi är i det här landet är det konstigt hur illa folk (tokgeneralisering) fortfarande tycker att det låter med svordomar. Vi blir illa berörda när någon smutsar ner var och varannan mening med grovheter, oavsett om vi är kristna eller inte.

Varför?

Har man ingen tro kan det väl inte vara så farligt med ett ”fan” här eller varför inte ett ”jävlar” där?

Eller?

Det låter som dubbelmoral i mina öron om man ser sig som ateist, men hyssjar barnen när de bara härmar det de har hört andra säga om till exempel han som bor i det så kallade helvetet.
Vi svär aldrig här hemma och aldrig inför barnen. Men det hindrade inte Fyraåringen att kalla en kompis på förskolan för ”jävla unge” häromveckan. Fröken på förskolan pratade med henne om det och vi gjorde det här hemma också. Det märktes att hon mycket väl visste att hon hade sagt något utöver det som normen tillåter och därmed lämnade vi det hela utan vidare åtgärd. Var hon snappade upp svordomen är dock inte klarlagt. Många barn på förskolan har äldre syskon så det finns många misstänkta. Men utan vittnesuppgifter hade vi inget case och Fyraåringen var inte den som golade. Och det hedrar henne faktiskt.

Jag tycker att det finns tillfällen när en svordom fyller sin funktion. Om man sällan eller aldrig svär får en svordom mycket bättre effekt om man verkligen vill trycka på att man inte är tillfreds med något. Omgivningen, om de känner dig, tar markeringen på större allvar i ett sådant läge.

Jag hävdar att en person som svär ofta och i varje mening, som en del faktiskt gör, har ett sämre ordförråd och därmed ett fattigare språk.

Vad tycker du?

I övrigt tycker jag att Magnus & Brasses Svordomsvisa är fantastiskt rolig. Ni får googla själva jag vet inte hur man gör länkar i mobiltelefonen.

PS. Det här var sista gången jag skriver ett blogginlägg, avdelningen längre, i mobilen. Sms-pekfinger är bara förnamnet. DS.