hd.se
Lugn och fin nu
Ibland kan jag tycka att det här med idrott tas på lite för stort allvar ibland.
Det tyckte jag dock inte när det begav sig för 10-20 år sedan. Då kunde jag bli skogstokig när mamma kom ner på planen efter en förlust och försökte med ”Någon måste ju förlora”, eller när ÖVK fick en silver-tavla av Örkelljunga kommun efter ännu ett SM-silver, med texten ”Silver var guld värt”.
Arghh!, liksom.
Eller när svärfar fuskade i diverse sällskapsspel, det föll inte i god jord hos mig. Då. Nu kunde jag inte bry mig mindre.
Jag tappat allt vad tävlingsinstinkt heter, eller, jag har åtminstone låst in den på ett mycket säkert ställe.
Jag tror att det hänger mycket ihop med att jag är pappa sedan sex år. Det finns andra saker som betyder mer och jag orkar inte lägga energi på att elda upp mig när det gäller sport längre. Visst kan jag njuta av en bra fotbollsmatch, men det spelar sällan någon roll vem om vinner.
Jag kan sakna engagemanget jag en gång hade, men det är samtidigt skönt att slippa det.
Jag vet inte vem som sa nedanstående, men det är riktigt bra:
”Are they going to play football or, defend Sparta?”
