Olater

Jag hade tre delmål under 2008 för att motivera mig till att träna mer regelbundet.

Och alla tre brann inne, smög sig, fallerade och misslyckades duktigt.

* Vätternrundan kom jag hyfsat vältränad till men med för få långa rundor i kroppen innan loppet så där klev jag av redan i Jönköping efter bara (!) elva mil.

* Veteran-SM-guld i beachvolleyboll blev det inte heller något. Främst tack vare, eller på grund av, ett envist ryggskott som hängde med under större delen av sommaren.

* 100 kg i bänkpress (igen, det tål att upprepas, igen). Jag insåg ganska tidigt i höstas att det inte skulle bli några 100 kg i bänkpress heller. Mest beroende på att jag aldrig, eller sällan, besökte gymmet.

Jag orkade helt enkelt inte ta tag i den biten. Heller.

Men nu har jag i alla fall redovisat och utvärderat målen (vilket också är viktigt att göra) och kan se fram mot 2009 års mål. De är fortfarande lite (eller väldigt) höljda i dunkel, men det blir i alla fall ingen Vätternrunda 2009. Jag vet att jag efter loppet 2008 skrev att jag skulle vara tillbaka 2009 men nu är det så att Tvååringen ska få ett syskon i slutet på april och jag känner inte för att ligga ute på vägarna och trampa de första månaderna i den lilla telningen liv.

Jag vet, det är ingen ursäkt (det finns alltid tid, det gäller bara att prioritera), det är bara en förklaring.

Det ser onekligen mörkt ut för även mitt tredje tränings-delmål för 2008 (*). Vätternrundan klev jag av redan i Jönköping och något veteran-SM-guld i beachvolleyboll blev det aldrig. Till det har jag en tvådelad förklaring/ursäkt – dels drabbades jag av ett ryggskott från yttre rymden och sen vågade inte mina gamla partners ställa upp.

* Och nu ser det alltså ut som att även mitt gymmål smyger sig. 100 kg i bänkpress innan nyår lär inte hända. Det grundar jag på två saker.

1) Jag tränar på gymmet alldeles för sällan.

2) Jag fick ont i mina snowboardhandleder i dag när jag knådade degen i brödbaket. Klarar de inte lite degbearbetning lär de inte palla för 100 kg skrot.

Jag får väl nöja mig med att jag väger 100 kg (plus minus ett kg beroende på dagsform) och har gjort så de senaste sex år sen.

Nu är det fem dagar sen jag bloggade senast, bara det en katastrof. Men vad värre är – jag har inte gymmat sen i torsdags. Naturligtvis kom jag inte upp i fredags morse utan tog en timmes sömn extra istället. Däremot så cyklade jag i fredags, det känns skönt att jag har naturaliserat cyklandet såpass att jag verkligen trampar till jobbet varje dag.

Nästan.

Jobbade helgen som gick och med två barnkalas, lördag och söndag, och det var inte läge att cykla till jobbet och sen komma hem svettig mitt i kalaset. Efter helgen har jag varit ledig måndag och tisdag och därmed inte gymmat, utan lekt med ”tvååringen” istället.

Försökte faktiskt få till en tennistid med B i går kväll men vi var liiite sent ute om vi säger så. Jag ringde till Ödåkrahallen (118 118 kopplade mig till ICA-affären första gången och de hade det för trångt mellan hyllorna för tennis påstod någon), Olympiahallen (där blev jag utskrattad när jag ville ha en tid samma kväll.. hmf) och Götahallen vid Heden utan att lyckas få loss en ynka timme.

Nån som kan tipsa om fler inomhushallar i Helsingborg med omnejd?

Jag känner mig mycket bättre i ryggen när jag tränar, det märks efter varje pass att det gör nytta. Men ändå lyckas jag ”glömma” bort att träna titt som tätt. Lyckas jag ta mig upp i morgon bitti, om drygt sex timmar, blir det tredje gympasset den här veckan och det är den nivån jag vill ligga på.

I dag körde jag efter jobbet eftersom mina föräldrar är nere och passar ”Snarttvååringenomtvådagar”. Men jag föredrar faktiskt morgonpassen när det inte är så mycket folk på gymmet och inte på vägarna heller för den delen. Även om det börjar bli rätt mörkt ute nu vid sextiden på morgnarna.

Jag har ont i framaxeln (på fackspråk anterior deltoideus). Tre dagars tung (kul kille) bänkpressträning har nu satt sina första spår.

Det kunde jag väl räknat ut att min kropp har glömt hur tung (se förra parentesen) styrketräning känns. Tre pass på fyra dagar måste sätta sina spår någonstans. Annars känns det oförskämt bra och ryggen stör mindre och mindre.

Det var en viljornas kamp i morse klockan 05.55 när det var dags att gå upp och ta sig till gymmet.

För uppstigning:

* Vältränad kropp lockar.

* Blir piggare om jag tränar på morgonen även om det är aptidigt.

* Alla andra positiva sidoeffekter som träning har.

Mot uppstigning:

* Sova är aldrig fel.

* Varm säng och J i sängen bredvid.

* Hinner umgås med ”nästantvååringen” i någon halvtimme, beroende på hur länge hon sover.

Som tur är vann träningsviljan och jag cyklade till gymmet och fick mig en genomkörare. La på 2,5 kg på bänkpressstången så nu är jag snart uppe i 50 kg och halvvägs till målet. Jag kör förvisso 3×10 och det är inte jättetungt – men det är bäst att skynda långsamt. Jag är inte 20 längre…

Det här är bilder från dagens bänkpressövning som var det första steget mot tresiffrigt på stången (inklusive stången).

Det står ganska klart redan nu att det är inte så mycket kilona som kommer att sätta käppar i hjulet för mig utan snarare handlederna. De är inte riktigt friska sen snowboardolyckan våren 2007 och gillar inte när man lägger för mycket vikt på dem.

Synd om dem, men det är bara att vänja sig.

Någon sa att de gröna lp-skivorna som jag hade på stången i morse vägde tio kg var men jag är nästan säker på att de vägde 20 kg… var.

I dag lyckades jag filma inne i det allra heligaste på gymmet – i maskinhallen så att säga. Med dold kamera förvisso för att inte väcka någon uppståndelse. Och det enad jag lyckades fånga på bild var mig själv.

Men här har ni det, bidlbeviset för att jag verkligen är på gymmet, ibland, och att jag verkligen tränat när jag är där. Lägg märke till den fokuserade blicken och den av svett glansiga pannan. Här skapas det stordåd…

Det var inga som helst problem att stiga upp i dag. Trots att klockan bara var tio i sex. och nu, två timmar senare, är jag minst sagt i tid till jobbet och känner mig pigg och i gång efter 40 minuters skrotlyftande. Eller i alla fall 10 minuter med skrot och restan med ergobollen Pilates. Tråkigt men nödvändigt redskap för en klen rygg.

Nu gäller det att hålla i och ta sig upp i morogn också. Då kan jag vara en vana på spåren.

Minnesanteckning: Glöm inte ta med gymhandskarna i morgon (valkarnas glada tid  är här)

Den här veckan är det bil som gäller till jobbet. Detta av rent logistiska skäl med hämtning och lämning av ”snart tvååringen” på dagis, förlåt förskolan. Men eftersom jag av olika anledningar har en timmes lunch just den här veckan hinner jag träna på just densamma. Rehabövningar för ryggen finns på schemat och faktum är att det känns allt bättre (funderar faktisk på att spela lite volleyboll på lördag i samband med en pokerkväll i Örkelljunga. Får väl se om jag kan lyckas behärska mig och stanna utanför plan och håna de andra gamlingarna som ska spela istället). Men avsaknaden av det ryggonda medför såklart att jag redan börjar tappa den fina hållningen som jag har fått lägga mig till med för att avlasta ryggen. Det slarvas både till höger och vänster nu när smärtan nästan är borta. Detsamma gäller stretchövningarna som blir mer och mer ofrekventa (!).

Och det är helt värdelöst.

Däremot är jag fortfarande oväntat duktig på att stå och sitta om vartannat på jobbet även om det är aptråkigt att stå upp och jobba.