Olater

När jag växte upp var det alltid lika stötigt när jag skulle bre smör på tunnbrödsmackan och smöret trängde igenom de små hålen och kladdade ner hela bordet. Skitstörigt.

Det slog mig plötsligt att de hålen finns inte mer. Vilken lycka!

Dagens I-landsglädje.

Från och med måndag slår Ikea upp portarna till årets julbord. En favorit i repris från förra året när Leif Mannerström stod för inspirationen. I år är det Mat-Tina Nordström som har satt ihop menyn. Jag har ”bara” att se fram mot julbordet här på jobbet, så det finns en stor risk att jag slinker in på Ikea och tar några varv med det julbordet också.

Jag lyckades hålla demonerna borta.

Jag har en dålig ovana. Okej, jag har flera, men nu ska det handla om just en speciell.

Jag brukar, okej varje kväll, fylla en bricka med kvälls-mellis och sätta mig framför tv. Så där mellan 21 och 22 någon gång. Oftast består måltiden av någon form av bröd med smör och pålägg på. Och så mjölk till det, förstås.

Livets dryck.

Men i början på veckan fick jag ett ryck och la tillbaka limpan som jag höll i på affären och tog med mig hem en liter hälsofil istället. Jag tänkte rycka upp mig en smula och sluta äta så mycket bröd.

Så i kväll blev jag som vanligt sugen på något mer. Tre timmar efter middagen, helt normalt för en kille på 209 cm och drygt 100 kg.

Jag hade inte mer än tagit fram filen och ställt den på köksbordet när jag fick syn på den.

Den.

Jag skrev om eländet som har flyttat in i kafeterian för ett tag sedan. Automater som man kan betala med kort i.

Inge bra alls.

Hålet där den gamla godisautomaten stod gapar dock fortfarande tomt och jag håller andan varje gång jag går in i kafeterian. Det är väl bara en tidsfråga innan den restade, får man förmoda, apparaten dyker upp och förstör min ekonomi och mitt midjemått.

Vi har fått en ny godis- och matautomat på jobbet. Kul för er kanske du tänker då.

Inte alls menar jag.

Den tar nämligen kontokort.

Vad praktiskt tänker du.

Värdelöst menar jag.

Det innebär att jag som sällan springer runt med kontanter kan köpa mig en Billys panpizza eller en godisbit när som helst.

En katastrof för alla oss utan karaktär.

Här nederst ser du vad jag satte i mig i kväll, under veckans sista jobbpass på hd.se.

Det är inget nytt att jag är 209 cm lång och väger drygt 100 pannor. Det medför att jag måste äta mer än ”medelsnittsbrasilianaren” *.

Och cykelturen på en mil till jobbet gör ju att jag måste kränga ännu mer käk, men jag brukar inte vara i närheten av den här mängden annars:

* En stadig portion med korv stroganoff med ris.

* Två portioner sparrissoppa.

* Två bananer.

* Ett äpple.

* En påse morötter.

* 35 sekunder in i klippet. Nöjesmassakern har inte åldrats med värdighet i många stycken men det finns guldkorn att plocka fram än i dag.

Jag är en ivrig mjölkdrickare och har varit så sedan jag föddes. Jag väljer nästan alltid mellan mjölk och kranvatten när det är dags att välja dryck till måltiden.

På hd.se körde vi frågan nedan i dag, och till min glädje kom mina två favoritdrycker etta och tvåa på listan.

Jag känner så väl igen mig i det Fredrik Backman skriver i sin blogg Backmanland om För-ätar-burgaren och För-ätar-korven. Det finns tillfällen då jag gärna hade tryckt en För-ätar-korv, eller två, innan det var dags att ge sig ut i sällskapslivet och vara utstuderat trevlig till ackompanjemang av ett väldigt reducerat matintag. För att kunna prestera på topp, rent socialt, är det direkt kontraproduktivt att gå ut ur huset hungrig (man vet aldrig när det blir mat nästa gång).

Ofta utspelas nedanstående konversation, med mig själv som Jag-parten och X kan vara egentligen vem som helst som jag besöker och där en huvudmåltid ingår som en del av besöket.

X: Är du mätt?

Jag: Nä, men jag är inte hungrig heller.

Eller tvärtom.

X: Är du mer hungrig?

Jag: Nä, men jag är inte mätt heller.

Men jag erkänner utan omsvepningar att jag inte är man nog att tillverka en För-ätar-korv eller dylik hamburgare som Fredrik Backman kan göra med sådan finess och elegans. Jag gjorde dock ett tafatt försök, försök är förresten ett alldeles för starkt ord, häromkvällen. Upprinnelsen till nedanstående sorgliga skapelse kom sig av att jag hade läst För-ätar-korven-inlägget under dagen i kombination med att vi inte hade något bröd kvar i huset och det enda jag hittade i frysen var några gamla korvbröd.

I vanliga fall hade jag bara tinat bröna och lagt på rikligt med smör och ett par ostskivor, klämt ihop och njutit till ett glas kall mjölk, eller två.

Korvbröd med smör och ost kan mycket väl vara vår planets mest underskattade matkombination men det är en helt annan historia.

Men eftersom jag alltså hade läst om För-ätar-korven ville jag åtminstone testa grunderna. Vi saknade dock många av de obligatoriska ingredienserna, som majonnäs och rostad lök, så resultatet blev minst sagt fattigt.

1 korvbröd, tinat

1/2 Denniskorv

Ketchup

Senap

1 kvist persilja (tror jag, jag är kass på de där kryddorna)

En dag hoppas jag dock att jag kan återkomma med ett blogginlägg där jag redovisar en helt annan typ av För-ätar-korv. Annars kommer jag inte att kunna se Fredrik Backman i ögonen om vi skulle träffas i framtiden.