I stort sett naken inför fyra vilt främmande människor

Jag tänkte utmana dig lite.

Samla ihop fyra personer, helst några av det motsatta könet (välj kön själv) också, som du inte har träffat tidigare och placera dem sedan i ett rum, stort som ett master bathroom (finns det master bedroom så) i valfri villa på Tågaborg. Toaletten i villan, inte de fyra personerna.

Ta av dig varenda pinal på kroppen, utom underkläder av dit eget val och strumporna. Lyft upp vänsterbenet med ett knälyft, nig med högerbenet och luta dig samtidigt framåt. Utan att ramla omkull.

Gör det med bibehållen värdighet.

Klarar du det kan vi bilda klubb, du och jag.

Det är ingen lek att föra sig med värdighet endast iförd kalsonger och strumpor. Om det inte handlar om ett omklädningsrum på ett gym eller i en idrottshall, där kommer man undan med det liiiite lättare.

I går hade jag fått en tid hos en sjukgymnast med specialkompetens på ryggar, och de problem som kan drabba dessa. ”Min egen” sjukgymnast, Martin Berg (japp, det är densamme som syns på tv titt som tätt i samband med HIF:s matcher, och sköter om spelarnas skavanker när han inte är i tv) ville att jag skulle få en second opinion på vad som inte står rätt till med min rygg.

Döm om min förvåning när sjukgymnasten släpar in ytterligare tre sjukgymnaster i undersökningsrummet. De gick tydligen någon vidareutbildning och av oklar anledning var exponeringen av min lekamen en del i den utbildningen. Nigövningen ovan var bara den första i en serie där målet var att få mig att ramla omkull. Det kan ha funnit andra mål med i bilden men dessa blev jag inte informerad om.

Undersökningen tog knappt en timme, men det sjuka är att det kändes som tio minuter. Jag måste vara någon form av exhibitionist (jag fick googla det för att få med h:et, jag visste att det fattades något) för jag gillade det. Tävlingsmänniskan i mig vaknade, hon hade sovit sedan den senaste omgången av Barbapapa-memory mot Tvååringen, och jag ville visa sjukgymnasterna att de inte skulle få mig på fall.

”Hur känns det här?”, frågade sjukgymnasten, när jag låg på undersökningsbritsen med benen i positioner som Sparven från Minsk hade varit stolt över att kunna få till.

Jag (mer eller mindre ansträngt): ”Det stretchar lite, men annars bra”. Det följt av ”Jag förstår inte frågan”, var mina vanligaste svar.

Domen: Solklar ischiaspåverkan och eventuellt ett litet, litet diskbråck. Men det verkade vara så litet att det var försumbart.

Åtgärd: Alla de tråkigaste rehabövningarna du kan tänka dig för mage och rygg, gärna med pilatesboll, samt styrketräning för benen. Mina två mil på cykeln varje dag dög tydligen inte som benträning.

Hej gymmet , här kommer jag!

Igen!

Men det positiva är att jag förhoppningsvis ska kunna återuppta min tenniskarriär till hösten. Jag har dock definitivt lagt grussäsongen i malpåse.

Note to self: Jag måste sluta använda engelska uttryck som om de var ett vanligt inslag i min vardag. Jag tänker också sluta skryta med att JAG minsann har Martin Berg som sjukgymnast, vi  är förmodligen inte ensamma om detta, JAG och HIF-spelarna.

#insiktsfullt (funkar det med hashtaggar på Twitter så gör det väl det här också)